Opinion 24 februari, 2018

Statsskulden i den kapitalistiska ekonomin

I en insänd text som publicerats i två delar (i nr. 7 och 8) behandlar Stefan Sjölander historien om den svenska kapitalismens utveckling i Sverige. Nu publicerar vi de båda delarna i sin helhet på webben.

De europeiska nationalstaterna växte fram i sin nuvarande form parallellt och integrerat med etablerandet av den moderna (industri)kapitalismen, definierad som privatägd massproduktion av varor (följt längre fram av tjänster) med vinstmaximering och kapitalbildning som (enda) syfte.
Att det hände samtidigt är ingen slump. Kapitalet behövde inför sin expansion en tvingande organism som kunde organisera, garantera och stödja den kapitalistiska produktionsprocessen i ordnade och för kapitalet ohotade former. Denna organism var och är staten och dess tyngsta vapen hitom det militära, lagstiftningsmakten.
Det har funnits olika skäl för de styrande i nationalstaten att låna pengar och statens lånekontor, Riksgäldskontoret, inrättades redan i slutet av 1700-talet. Fram till kapitalismens genombrott lånade staten bland annat pengar för de absoluta makthavarnas egna behov när den brutala beskattningen av bönderna inte räckte till.

Man lånade ännu mer för att kunna föra krig, ett slags investeringslån kan man säga där man satsade på att genom lånen kunna lägga under sig nya geografiska marknader för egen produktion och utvidgad plundring. Nästan alltid var det för Sverige en ekonomisk felinvestering, förutom de oerhörda lidanden krigen orsakade.
Med en etablerad industrikapitalism ökade kraven på staten att investera i det som kapitalet inte själv ville betala, nämligen allting utanför den direkta, egna varuproduktionen. I början på 1900-talet genomförde man därför en ”totalrenovering av Sverige” genom att ta upp omfattande utlandslån för finansiering av stora infrastruktursatsningar inom järnväg, telefoni och vattenkraft. Investeringar som lade grunden för den mycket snabba produktivitets- och produktionshöjningen i industrin som präglade större delen av 1900-talet i Sverige.

Nationalstaterna bildades alltså från höger utan några som helst ambitioner att stödja en omfördelning av kapitalet till folkflertalet, till skillnad från vad liberalerna försöker slå i oss. Det är bara organiserad kamp som åstadkommit omfördelning, i Sverige främst genom den arbetarrörelse som växte fram som en reaktion i slutet på 1800-talet.
Före det demokratiska (rösträtts)genombrottet i Sverige fanns därför ingen tanke på att låna pengar för att stödja framväxten av en välfärdsstat. Det behövdes inte heller under en mycket lång period mycket på grund av de höga tillväxttalen i ekonomin efter andra världskriget. 1970 var statsskulden drygt 30 miljarder kronor, cirka 17 procent av BNP, som kan jämföras med den nuvarande skulden på 1 330 miljarder, ungefär motsvarande 35 procent av BNP, trots det en kraftig minskning från skuldstorleken i början på 1990-talet som då uppgick till nästan 80 procent av BNP, bland annat till följd av en i reala termer minskad BNP under ett par år i början på 1990-talet.

Fram till kapitalismens genombrott lånade staten bland annat pengar för de absoluta makthavarnas egna behov när den brutala beskattningen av bönderna inte räckte till

Det är intressant att konstatera att medan BNP ökat mer än 20 gånger i löpande priser från 1970 fram till nu, så har statsskulden ökat mer än 45 gånger. Med en annan fördelning av BNP, högre skatter alltså, skulle en stor del av BNP-ökningen kunnat direktfinansiera det som nu i stället staten lånefinansierade.
Det hade varit möjligt om löneandelen av BNP legat kvar på den nivå den låg på i slutet av 70-talet, nästan 10 procentenheter över den nuvarande. Denna ohemula nivå på löneandelen klarade inte den kapitalistiska produktionen i Sverige av i konkurrens med andra ekonomier som redan hade pressat tillbaka andelen i sina respektive länders BNP. Toppnoteringen för löneandelen i slutet av 70-talet följdes därför raskt av inte mindre än fyra devalveringar av den svenska kronan på mindre än 10 år för att befrämja ”lönsamheten”, profitkvoten alltså, för det svenska näringslivet. Den kapitalistiska definitionen av balans mellan kapital och arbete var därmed återställd.

Det tål att observeras att lönerna som den största andelen av BNP i slutet på 70-talet, nästan helt sammanfaller i tid med den lägsta inkomstskillnaden vi haft i modern tid.
Den i nominella termer kraftiga ökningen av skulden under 40 år, från drygt 30 miljarder till under en period på 2000-talet över 1 400 miljarder, är ett direkt resultat av statens behov av att upprätthålla grundläggande samhälls- och välfärdsfunktioner när den kapitalistiska ekonomin drabbades av interna och externa chocker (oljeprishöjningar på 70-talet, kapitalflykten på 90-talet och finans- och budgetkriserna på 2000-talet) samt de försök som gjordes att direkt subventionera viss företagsamhet för att den inte skulle lägga(s) ned (Åslings industriakut). Kraftiga besparingar genomfördes också i statsbudgeten samtidigt, men det fanns en övre gräns för hur stora de kunde tillåtas bli. Därav lånebehovet. Och därav lånestocken: Kapitalismens kriser kommer så tätt att staten inte hinner betala av från den förra, innan det är dags för nästa.

Den relativt lilla svenska ekonomin är i dag helt integrerad med kapitalrörelserna och kriserna i den internationella kapitalistiska ekonomin

Den mycket snabba ökningen av statsskulden från 70-talet fram till i dag, har alltså skett parallellt med att den svenska ekonomin internationaliserades, helt i enlighet med Marx förutsägelser mer än 100 år tidigare om kapitalets absoluta behov av ackumulation och utvidgning. Den relativt lilla svenska ekonomin är i dag helt integrerad med kapitalrörelserna och kriserna i den internationella kapitalistiska ekonomin. Nya kriser av större omfattning kommer därför att drabba även Sverige var de än inträffar. Det kommer i sin tur, beroende på hur omfattande krisen är, ännu en gång att återverka på behovet att låna (mer) pengar. Alldeles oavsett att man just nu vill få oss att tro att man har kontroll på situationen. Det har man aldrig i en kapitalistisk ekonomi.

Den statsskuld vi har i dag är alltså en direkt följd av statens roll att hålla rent efter kapitalismens återkommande kriser för att undvika det liberalerna skulle kalla ”social oro”. Den liberala språkdräkten är naturligtvis helt annorlunda (”oljekrisen drabbar industrin, bistra tider under 90-talskrisen, världen drabbas av finanskris”) men sakförhållande är ändå desamma: Det är statens uppgift att städa upp efter de kriser kapitalismen drabbas av och som Marx beskriver så väl. Eftersom staten själv drabbades av både nya utgiftsåtaganden och inkomstbortfall under kriserna, städade man genom att låna.

Staten stödjer kapitalets förmering på många andra sätt också, den ständiga anpassningen av lagstiftningen för att finansmarknaden ska vara nöjd, som ett exempel utanför välfärdssystemen. Men till detta är den svenska statens AAA-rating på lånemarknaden en viktig faktor för att kapitalet ska sova gott på nätterna.
Vilka är det då som lånar ut pengar till staten, varför gör man det och när kan man tänka sig att det är konstruktivt, och inte bara för att bemöta kriser, att staten lånar? Mer om det i nästa del om statsskulden i en kapitalistisk, och kanske också socialistisk, ekonomi.

Den svenska staten lånar pengar med olika instrument. Det dominerande är statsobligationer. De som köper statsobligationer är nästan helt och hållet det stora institutionella kapitalet, privat eller offentligt. Det innefattar svenska och internationella försäkringsbolag, pensionsfonder, placeringsfonder, affärsbanker och centralbanker (inte minst i Sverige). Hur mycket staten får låna utomlands bestäms av regeringen, liksom löptiderna på lånen och annat.

Varför köper man statsobligationer när de just nu ger så dålig ränta? Det gör man av två skäl: säkerhet och ekonomisk politik.
Låna ut till svenska staten ger just nu låg avkastning men är samtidigt en av de säkraste placeringar en kapitalistisk ekonomi kan erbjuda. Det tycker en del av kapitalet är bra, medan andra tvingas köpa. Det gäller exempelvis AP-fonderna som har ett regelverk som säger att viss andel av de pengar som är tänkta att fungera som buffert i pensionssystemet (vad det nu är), ska placeras just säkert. Låter bra för våra pensioner, samtidigt som dessa tvingande placeringar ger väldigt låg avkastning.

Riksbanken gör sedan ett par år tillbaka vad som kallas ”stödköp” av statsobligationer och har på en kort period köpt för motsvarande 250 miljarder kronor, en femtedel av hela skulden. Det gör man med tanken att man genom stora köp ska hålla räntorna låga. Det hoppas Riksbanken ska leda till ökad konsumtion (en grundbult i den kapitalistiska ekonomin!), vilket leder till ökad inflation, precis vad Riksbanken vill ha och helst också en svag svensk valuta. Att Riksbanken vill helt andra saker än vad vanliga människor vill, är inget att förvåna sig över i en kapitalistisk ekonomi.

Varför köper man statsobligationer när de just nu ger så dålig ränta? Det gör man av två skäl: säkerhet och ekonomisk politik

Det förvånade inte heller Karl Marx som skrev om statsskulden redan i Kapitalet för 150 år sedan och hur den i den kapitalistiska ekonomin självklart ut­nyttjas som ytterligare ett finansmarknadsinstrument för profit. Marx skriver (i del 1 av Kapitlatet):
”Statskreditorerna ger i verkligheten ingenting. De pengar de lånar ut till staten, förvandlas till statsobligationer som lätt kan överföras till andra och som gör alldeles samma tjänst som pengar. Statsskulden skapar en ny klass av sysslolösa räntetagare.”

Man skulle kunna tro att lånen är i säkra händer när de ligger i offentliga institutioner som AP-fonder och Riksbanken. Men statsobligationerna om­­sätts, vid behov (den kapitalistiska ekonomin kan när som helst drabbas av de mest oväntade behov), på en andrahandsmarknad och vem som äger dem när det är dags att lösa in dem (betala alltså) vet man inte i så fall. Som vanligt ger kapitalismen inga garantier.
Att kapitalismen lever under tillväxttvång kan man se på den svenska statsskulden som nu snabbt minskat ytterligare till 31 procent av BNP. Att skulden har sin grund uttalat i kapitalismens kriser kan man se på en sammanställning av statsskuldskvoten i EU länderna, med Grekland, Portugal och Italien i topp och majoriteten östeuropeiska län­der längst ner.

I en socialistisk ekonomi skulle staten inte behöva låna för att hela tiden hantera ekonomiska kriser, ett väldigt steg framåt jämfört med kapitalismens ständiga obalanser. Staten skulle dessutom förvalta det institutionella kapitalet vilket dramatiskt skulle begränsa lånebehovet. Likväl skulle en socialistisk stat kunna behöva låna för att säkra välfärden för alla. Men man skulle då kunna låna utan att vara orolig för att kunna betala tillbaka och på en lånemarknad utan spekulation.

Svenska regeringar har av tvång och frivilligt underordnat sig egna och internationella ramverk för styrning av de offentliga finanserna, däribland definitionen av och storleken på statsskulden. Det måste man nu bryta sig ur genom att införa en kapitalbudget som inte ska underställas EU:s och de egna budgetpolitiska ramverken, därför att en investeringsbudget har ett helt annat syfte än en driftbudget. Investeringarna i kapitalbudgeten är definierade för att skapa tillväxt. Litar man inte på att de kommer att göra det kan man kombinera de lån man kan behöva för att finansiera investeringarna, med öronmärkning av inkomstutjämnande skatter (kapital, förmögenhet, gåvor, fastighet) för finansiering av lånen under motsvarande avskrivningstiden för investeringarna.
Fullt möjligt att lansera för en svensk regering med tillräckligt politiskt mod att driva frågan om en kapitalbudget som ska ställas utanför det budgetpolitiska ramverket av uppenbara skäl.

Kommentar 18 juni, 2025

Paulina Sokolow: Det är Fokus lupinfascism som är invasiv

I en krönika i tidningen Fokus jämför människor med ohyra. Rensningsretoriken är direkt farlig, skriver Paulina Sokolow i ett svar. Foto: Lise Åserud/NTB/TT.

Jag förstår att det är kittlande för högerkrönikören Anna Nachman att jämföra människor med lupiner, som ska slängas ”i svarta sopsäckar som brännbart avfall”. Men det är de som förpestar klimatet.

”All mångfald berikar inte – invasiva arter hotar de egna” lyder rubriken på Anna Nachmans senaste krönika i Fokus. Jag förstår så klart att syftet: att sådana som jag ska bli upprörda. Så låt mig göra er nöjda.

Även om alla över fjorton år förstår rubrikens budskap, och anar mellan raderna vilken sorts mångfald som inte berikar, får den som tar sig in bakom betalväggen först en lektion i frejdig naturrutan-ton om hur brandgula nyckelpigor tagit sig in i svensk natur och orsakat bitna barnarmar och utträngning av den gulliga röda som vi känner till. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 18 juni, 2025

Efter Gaza måste frikyrkorna välja väg

Jesus överblickar flanken av Sankt Porfyrios-kyrkan i Gaza, där stadens kristna samlas för mässa trots de israeliska attackerna. Foto: Omar Ashtawy/APA/Zuma/TT.

I min barndoms pingstkyrka var det självklart: Gud hade utvalt Israel, och vi skulle stötta staten. Men när bomberna faller över Gaza och lidandet växer, är det dags att avslöja den kristna sionismen för vad den är – en farlig irrlära som får människor att blunda för krigsbrott.

Den 5 april 2024 talar den kristna SD-profilen Alexander Christiansson inför hundratals delegater på Jerusalem Prayer Breakfast, en lobbyorganisation som vill föra samman mäktiga politiker och kristna ledare i stöd för Israel.

Mötet hålls på Elite Hotel Marina Tower i Nacka, och Christiansson berättar att det är en speciell samling för honom. Israel har, börjar han, varit ”en del av mig, det har varit i min dna sedan min ungdom.” Det var inte självklart att sonen till den frikyrkliga rockikonen Ulf Christiansson, sångare i bandet Jerusalem, skulle hitta in i politiken. Men när han gjorde det var syftet klart: ”Den första motion jag lade fram i riksdagen var att flytta [svenska] ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem,” berättar han på frukosten.

Rummet fylls av applåder.

Förutom Christiansson deltar Svante Rumar, tidigare pastor från Livets Ord, och Lars Enarson. Enarson har en stor följarskara på Youtube, och är en av Sveriges mest kända kristna sionister.

Det hela slutar i ett bönemöte, där stödet för Israel vävs samman med kristet lärjungaskap och en kamp mot världens ondska. Rumar leder slutbönen: ”Vi ber för den israeliska armén. Vi ber för flygvapnet och alla andra försvarsgrenar. Låt din vilja ske i Gaza.”


Att Israels folk är utvalt av Gud, och att kristna därför bör stötta staten Israel var en vanlig talepunkt även i pingstförsamlingen där jag växte upp. För Lewi Pethrus, som ledde både Pingströrelsen och det politiska partiet Kristdemokraterna, var det självklart att grundandet av Israel år 1948 var Guds verk.

Inom den svenska frikyrkligheten lever föreställningen om att staten Israel är en del av Guds plan kvar – ibland som en aktiv kraft, andra gånger som ett mer oreflekterat arv.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 18 juni, 2025

Birgitta Eds existentiella herrgård ger mig mardrömmar

Bild: Jaana-Kristiina Alakoski: ”Beste”, blandat material 2025.

Den nya folkhälsosatsningen på existentiell hälsa vill få oss att sluta grubbla – och gå tillbaka till jobbet.

Livet är meningslöst.

Så känner åtminstone var fjärde svensk, enligt en rapport från 2023. Ångest må vara vår arvedel, men så ensamma, uttråkade, sömnlösa och deprimerade som vi är i dag har vi inte varit på 50 år. Andelen som upplever livet som meningslöst har fyrdubblats på bara två decennier.

Så, vadå? Ska alla in i psykvården? Nej, åtminstone inte enligt socialminister Jakob Forssmed. Han har hittat ett nytt favoritbegrepp: existentiell hälsa. På Forssmeds initiativ har regeringen gett i uppdrag till Folkhälsomyndigheten att utreda hur arbetet kan komma i gång. ”Existentiell hälsa”, står det i regeringens pressmeddelande, ”kan beskrivas som förmågan att tro på, ta vara på, förhålla sig till och känna mening med livet.”

Första gången jag hörde begreppet skrattade jag rakt ut. Jag kunde för mitt liv inte förstå hur de två orden hängde ihop. Jovisst, man måste väl ha en smula hälsa för att fortsätta existera, men utöver det? Handlar det om att minska rökningen bland franska existentialister? De dog ju av sina lungproblem för femtio år sedan.

Nu har jag läst på, och jag skrattar inte längre. Jag är faktiskt jävligt oroad. När man tränger in bakom de suddiga myndighetsflosklerna, och granskar implikationerna av begreppet, framträder bilden av ett sjukt samhälle.


Existentiell hälsa är en sekulär översättning av spiritual health (ett forskningsområde som bland annat påstår sig ha visat att man röker mindre om man tror på Gud, så Sartre hade kanske kunnat få lite hjälp där). Andlig hälsa handlar om att känna att ens liv står i relation till ”något större”, en aspekt som fått hänga med till det vagare svenska begreppet. I rapporterna från Folkhälsomyndigheten, som publicerades i december förra året och i mars i år, framgår framför allt att man inte riktigt kan slå fast vad som menas med existentiell hälsa.

Men ”det kanske inte heller är önskvärt med en definition”, säger utredaren Emma Lindholm i en intervju. ”Då är risken att man också väljer bort vissa aspekter. Det är subjektivt och kan ändras under livets gång.” Existentiell hälsa ska alltså vara… allt man vill att det ska vara? ”Vårt arbete”, skriver de sfinxaktigt i rapporten, ”visar både att existentiell hälsa kan mätas och att existentiell hälsa är något omätbart.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 17 juni, 2025

Paulina Sokolow: Irans kvinnor befrias inte av rosa bomber

Bilder av Israel som ett land för frigjorda kvinnor är en seglivad nationell myt. Foto: Skärmdump, Ronen Zvulun/AP.

”Kvinna, liv, frihet”, dundrade Netanyahu till det iranska folket samma morgon som bomberna regnade över Teheran i fredags. Men med tanke på fascistpacket han styr med är han knappast någon kvinnornas beskyddare.

En grupp unga, välväxta kvinnor i höga stövlar, tajts och hårsvall står i formation och struttar runt i en synkroniserad bensparkardans à la Beyoncé. Jag fattar att det mobilen visar är AI-slask, generisk mjukporr. Ändå stannar jag upp och kollar klart. Den som delat filmen är en gammal bekant som på instagram de senaste 20 månaderna varvat bilder från familjehögtider och karriärframgångar med klipp av morska IDF-soldater, hejarop till Israels eurovision-sångerska och kampanjer om att släppa gisslan.

Undertexten till dansvideon som fångar min uppmärksamhet. ”Befria Iran. Kvinna, liv, frihet. Rädda Israel.” Det kurdiska slagordet jin, jiyan, azadi blev känt för världen som ett feministiskt stridsrop från de förtryckta kvinnorna i Iran efter mordet på 22-åriga Mahsa Amini 2022. Bombningarna sker alltså inte bara av egenintresse, utan är en räddningsaktion av iranska kvinnor, som de stora starka israelerna ska befria från religiöst förtryck.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 17 juni, 2025

Friskola bytte böcker mot USA-tema – hotas av miljonsmäll

”Fortitudo” betyder mod eller tapperhet på latin. Foto: Liz Fällman.

Amerikanska gymnasiet, ”en svensk skola med amerikanskt mindset”, är en av Sveriges snabbast växande friskolekoncerner. Men lärare vittnar om ohållbar arbetsmiljö – och nu åker bolaget på en miljonsmäll från Skolinspektionen.

Friskolekoncernen Amerikanska gymnasiet kan behöva betala två miljoner kronor i vite till Skolinspektionen, efter en granskning av koncernens skola i Uppsala.

För att undvika miljonvitet måste man innan den 14 november ”se till att samtliga elevers läsår omfattar minst 178 skoldagar” och rätt antal undervisningstimmar – samt att eleverna har ordentlig tillgång till specialpedagog och läroböcker, och att de digitala läromedel man har använt i stället för läroböcker faktiskt fungerar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 16 juni, 2025

Palmecentret förlorar miljonbelopp: ”Orbanisering”

Biståndsminister Benjamin Dousa (M) och Jakob Granit, generaldirektör på Sida, besöker ett svenskt biståndsprojekt i Uganda. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SVD/TT.

Efter en ändring i sista sekunden stoppas bidrag på 68 miljoner kronor till Palmecentret. ”Svårt att tänka att det inte är riktat mot oss”, säger generalsekreteraren Oscar Ernerot, som beskriver stödet som bortskuret med ”kirurgisk precision”.

– Tråkigast är beskedet såklart för alla våra partners och verksamheter ute i världen, som kommer drabbas hårdast av det här, säger Oscar Ernerot, generalsekreterare för Palmecentret.

– Inte minst i Palestina, vilket är särskilt allvarligt just nu, där vi stödjer fackföreningar, kvinno- och ungdomsorganisationer. Men även i södra Afrika och Colombia.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 14 juni, 2025

Folket som den israeliska litteraturen vill glömma

Tvångsförflyttningarna av palestinierna skildras på olika sätt i i den israeliska litteraturen. Foto: AP.

Om Israel ska göra upp med sin historia måste glömskan först konfronteras på allvar. Theo Vareman reflekterar över hur 1948 skildrats i palestinsk och israelisk skönlitteratur.

Nyinflyttad i London stod jag en dag vid hylla O i bokhandeln på Gower street och hade framför mig merparten av Amos Oz författarskap. Det var som att träffa en gammal vän. Oz – fram till sin död Israels mest erkända författare – är en av dem jag ständigt återvänder till. Dels tilltalas jag av melankolin hos de ofta sökande, förvirrade huvudpersonerna, dels är han en mästare på att skildra barnets perspektiv, även under dramatiska historiska skeenden. Jag lämnade bokhandeln med kortromanen Panter i källaren från 1995.

Läsaren får följa Proffy, en tolvårig pojke i Jerusalem under året som leder fram till Israels grundande. Kampen för ett eget land letar sig in i Proffys och hans vänners lekar, något som kompliceras av att Proffy samtidigt blir vän med en brittisk soldat som vill bättra på sin rostiga hebreiska. I slutet av boken blir leken allvar, när FN meddelar sin delningsplan för Palestina och drömmen om en judisk stat plötsligt tycks inom räckhåll.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 14 juni, 2025

Kvinnor som skrattar är inte kannibaler

Paris Hilton talade med en mörk alt som del av sin varumärkesförflyttning. Foto: Chris Pizzello/AP.

Anne Carson rannsakar synen på ljusa röster genom historien. Skojigt, tycker Hanna Johansson om den nyutgivna essän ”The gender of sound”.

Mot slutet av The gender of sound, en essä som första gången publicerades i en samling 1992 och som tidigare i år kom i en tunn, snygg nyutgåva av Silver press, håller Anne Carson ett tal till naivitetens lov. Eller, så här: hon förutspår att hon kommer att få kritik för sitt spretiga sätt att besvara den fråga som essän uppehåller sig vid: ”Hur påverkar våra föreställningar om kön hur vi uppfattar ljud?”

Carson är professorn i klassiska språk som blivit berömd för sitt säregna, poetiska sätt att förhålla sig till antikens källor. I The gender of sound vänder hon sig också dit. Aristoteles föreslog att kvinnors ljusa röster är ett bevis på deras inneboende ondska, eftersom modiga varelser – som lejon, eller tjurar – gör djupa, mörka läten. Ju tyngre testiklar, fortsätter han, desto djupare röst; de fungerar som ett slags lod för stämbanden. I litteraturen är kvinnors ljud okontrollerade och kaotiska: högljudda skrik, vilda skratt, ylanden, gäll klagosång, utrop av smärta eller njutning. De är verbalt inkontinenta, fjolliga, skvallriga. Ofta påtalas likheten mellan kvinnans mun och kvinnans kön, vars läppar bör hållas slutna. I Odyssén ber Telemachos vid ett tillfälle sin mamma Penelope att hålla käften. Under hellenismen hände det att röstövningar ordinerades för att bota fysiska och psykiska besvär hos män, medan en kvinna som använde sin röst för mycket ansågs kunna drabbas av menstruationsrubbningar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 13 juni, 2025

V-profilen om Järvaveckan: ”Lobbyister har tagit över”

Magdalena Andersson talar först till folket i Gaza och sedan till de församlade under Socialdemokraternas dag på Järvaveckan. Foto: Liz Fällman.

Årets Järvavecka är den tionde i ordningen. Mohamed Nuur, lokal V-profil, ser skeptiskt på utvecklingen för både veckan och politiken i stort.

– Jag får lite av en tvångstanke att skriva ”Kuken” på den, säger Ung vänster-medlemmen vid klistermärkesbordet om Sverigeflaggan på den USA-Sverige-pin hon hittat på marken. Troligen har någon från Amerikanska Handelskammarens granntält tappat den.

Utöver dem är Vänsterpartiets monter på Järvaveckan omringade av Tibble Gymnasium, samt läkemedelsföretagen Astra Zeneca och Chiesi Pharma. Överallt syns loggorna för huvudsponsorerna: Axel Johnson-gruppen och Gålöstiftelsen. Väderprognosen över Spånga IP är polisdrönare och spridda regnskurar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 13 juni, 2025

Allan är homosexuell – ska utvisas till Ryssland

Allan, 41, har förts till förvar – i väntan på att utvisas till det homofoba Ryssland. Foto: Privat / Mikhail Metzel/AP

41-årige Allan flydde till Sverige för att slippa kriga för Putins hbtq-fientliga regim. Nu skickas han tillbaka, då Migrationsverket menar att han motsatt sig deras arbete. ”Medan jag sitter inspärrad är de som hanterat mitt fall lyckliga, fria, och förbereder sig antagligen för midsommar”, skriver han till Flamman.

– Jag är väldigt förvirrad, superstressad nu, säger Allan, 41.

Han kan inte prata länge, men tackar för samtalet. Uppkopplingen är sprakig, och mobilen är lånad. Hans egen blev tagen när han fördes till Migrationsverkets förvar. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)