Hemsökelsen på Hill House

Shirley Jackson.
Övers: Inger Edelfeldt.
Mima förlag.

Vi har alltid bott på slottet

Shirley Jackson.
Övers: Torkel Franzén.
Mima förlag.

Den amerikanska författaren Shirley Jackson (1916-1965) är relativt okänd i Sverige, men hyllas av författarkollegor som Stephen King och Joyce Carol Oates för sina gotiska skräckromaner. Att hennes två mest kända romaner, Hemsökelsen på Hill House från 1959 och Vi har alltid bott på slottet från 1962 nu ges ut på nytt på förlaget Mima är därför välkommet.
Både Hemsökelsen på Hill House och Vi har alltid bott på slottet tycks av allt att döma utspela sig i Jacksons samtid i mitten av 1900-talet, men innehåller en stor dos inspiration från 1800-talsgotiken. Att låta de skräckbetonade händelserna ske i ett gammalt slott eller stort hus är ett välbeprövat gotiskt grepp. Och liksom hennes beundrare Joyce Carol Oates gör Jackson inget för att dölja sina influenser. I stället leker hon med dem på ett högst medvetet sätt och förstorar ofta den klassiska gotikens redan stora gester, vilket kan vara en av anledningarna till att hennes författarskap inte fått någon riktig klassikerstatus i Sverige åtminstone.

Hemsökelsen på Hill House har stundtals samma ton som en mörk Kitty-historia, med karaktärer som talar frejdigt och hurtigt med varandra trots att de befinner sig i ett beryktat spökhus. Upplägget känns också igen från många deckare: en grupp främlingar sammanförs för att avtäcka ett mysterium. Här är det Dr Montague som i det ökänt hemsökta Hill House vill hitta bevis för det övernaturligas existens. För detta ändamål har han bjudit in dels två kvinnor som enligt hans uppfattning besitter någon typ av mediala förmågor, dels husets arvinge Luke. Och även om Hill House levererar en del skrämmande företeelser så är det dynamiken mellan de olika personerna som skapar den riktiga spänningen, trots att Jacksons karaktärsporträtt är ganska grovhuggna. I centrum står Eleanor som levt ett slags icke-liv som vårdare av sin sjuka mor. När hon kommer till Hill House och träffar den andra kvinnan i sällskapet, Theodora, blommar hon först ut för att sedan drabbas av ett sammanbrott. Detta utlöses både av husets poltergeist-liknande spratt och den intrikata väven av svartsjuka som uppstår mellan henne, Theodora och Luke. Det är delvis de mörka underströmmar som anas bakom den glättiga, stundtals barnsliga dialogen som skapar den känsla av obehag som präglar Hemsökelsen på Hill House.

Vi har alltid bott på slottet som gavs ut tre år senare är skriven med en större stilistisk säkerhet, även om de stora gesterna finns kvar. Det är en klaustrofobisk berättelse om två systrar som lever isolerade på familjens gamla slott tillsammans med sina sjuka farbror. Resten av familjen är döda i ett giftmord som den äldsta systern anklagades men aldrig fälldes för. När systrarnas kusin Charles plötsligt gör entré bryts deras symbiotiska tillvaro.
Liksom i äldre gotik fungerar husen i Hemsökelsen på Hill House och Vi har alltid bott på slottet inte bara som skådeplatser utan lika mycket som speglar av romanpersonernas inre konflikter, mörka hemligheter och sådant de har förträngt. Hill House kallas upprepade gånger för ”osunt”, vilket läsaren snabbt blir varse snarare är en beskrivning av bokens karaktärer och deras inbördes relationer.

I både Hemsökelsen på Hill House och Vi har alltid bott på slottet skildras händelserna av yttersta opålitliga och instabila berättare, tillika huvudpersoner: Eleanor i Hemsökelsen… och Merricat i Vi har alltid bott.., något som ökar den obehagliga stämningen betydligt. Det blir omgående tydligt att det finns någonting skevt och mörkt hos båda dessa kvinnor, något som blir ännu mer skevt då det mörka hos båda maskeras av oskuld på gränsen till infantilitet.

Såsom ofta är fallet i gotisk litteratur där det kusliga har sin hemvist i företeelser som i samhället är belagt med tabu och därför dyker upp i form av ”hemsökelser”, finns det hos Jackson också gestaltningar av outtalade queera begär. Det som får den modersbundna enstöringen Eleanor att gå in i något slags psykos är lika mycket hennes ambivalenta känslor inför ”pojkflickan” Theodora (som kallas Theo och sägs ha en ”livskamrat” vars kön talande nog aldrig nämns) som det hemsökta huset. Också den symbiotiska relationen mellan systrarna i Vi har alltid bott på slottet har närmast erotiska undertoner. Denna romans konstruktion påminner för övrigt om Allan Edgar Poes Huset Ushers undergång där ett kusligt gammalt hus förkroppsligar degenereringen hos den aristokratiska familj som bebor det och som antyds ha hemfallit åt incest. När huset bokstavligt talat faller samman på slutet är den en symbol för släktens förfall. På ett liknande sätt avslutas familjen Blackwoods ätt i Vi har alltid bott på slottet. Först genom ett mord begånget av en medlem i familjen, och sedan slutgiltigt när de två systrarna tillsluter hemmet hermetiskt och isolerar sig för gott.
Shirley Jacksons romaner har drag av melodram och sensationslitteratur som tynger ner dem. Men bakom dessa stilistiska tillkortakommanden finns ytterst obehagliga skildringar av människor, framförallt kvinnor, som i sin skräck inför omvärlden och vuxenblivandet drivs till extrema ytterligheter för att skydda en bräcklig tillvaro som verkar ha byggts kring mörka hemligheter, hemliga begär och fantasier.

_____________________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.