Den första kvinnodagen efter #MeToo är det inte längre någon som kan tvivla på kvinnors berättelser. Men diskrimineringen och de sexuella övergreppen på arbetsplatserna finns kvar. Sonia Bastigkeit Ericstam har tittat närmare på hur de ska få ett slut.

”Ekonomisk makt är för sexuella trakasserier vad fysiskt våld är för våldtäkt”, skrev den amerikanska feministikonen Catharine MacKinnon redan 1979. Hon var då en av de första som kämpade för att sexuella trakasserier skulle erkännas som olaglig könsdiskriminering.

Jag tänker på detta när jag läser att #MeToo fått Monica Lewinsky – då 22-årig praktikant – att se sin relation med president Bill Clinton i ett nytt ljus. I slutet av februari skriver hon i tidningen Vanity Fair att hon först nu inser att hon utsattes för ett grovt maktmissbruk, även om relationen var frivillig.
Enligt Monica Lewinsky är en av de största styrkorna med #MeToo att kampanjen gett stöd åt kvinnors berättelser.

– De ojämna maktrelationerna mellan kvinnor och män i samhället har väldigt tydligt synliggjorts och kommit till uttryck i olika medier, säger Susanne Fransson.

Det har snart gått ett halvår sen #MeToo och den första kvinnodagen efter vad som beskrivits som en revolution för kvinnors rättigheter är här. Strömmen av upprop för att uppmärksamma trakasserier i olika branscher har sinat och nu handlar diskussionen i stället om vad som krävs för att kvinnor i framtiden ska slippa utsättas för kränkningar och övergrepp på arbetsplatser.

Sexuella trakasserier på arbetsplatsen utgör diskriminering enligt diskrimineringslagen och Susanne Fransson tror inte att ny lagstiftning är lösningen på problemen. Hon menar att den nuvarande lagstiftningen på diskrimineringsområdet är heltäckande, men att arbetsgivaren måste ta sitt ansvar för att både arbeta förebyggande och utreda misstänkta trakasserier.
Fram till 2009 fanns det fyra olika ombudsmän som fokuserade på specifika former av diskriminering.

Efter MeToo har DO även utvidgat sitt tillsynsprojekt rörande riktlinjer och rutiner för att förhindra sexuella trakasserier, som tidigare fokuserade på landsting och kommuner, till att omfatta 40 arbetsplatser inom branscherna media, kultur och journalistik

GÖTEBORG 2013-111-02 Forskaren Susanne Fransson, docent i rättsvetenskap vid Göteborgs universitet, som har gett ut en boken "Whistleblowing och yttrandefrihet - gränserna för anställdas kritikrätt" Foto Adam Ihse / TT / Kod 9200

Susanne Fransson. Foto: ADAM IHSE/TT.

Jämställdhetsombudsmannen (JämO) ansvarade då för tillsyn av förbudet mot könsdiskriminering.
I dag är det Diskrimineringsombudsmannen (DO) som är ansvarig för att se till att diskrimineringslagen, som omfattar alla former av diskriminering, följs. Enligt Clas Lundstedt, presschef på DO, har sammanslagningen lett till vinster eftersom diskriminering ofta vilar på flera olika grunder.
– Det är viktigt att ha ett intersektionellt perspektiv när man jobbar med dessa frågor, säger Clas Lundstedt.
Innan ombildningen 2009 fanns en farhåga om att frågor om könsdiskriminering skulle bli nedprioriterade bland de andra kategorierna. Överlag menar dock Susanne Fransson att så inte har skett. Men hon påpekar också att arbetsgivare inte gör mer än de måste, och när det gäller krav på att ha ett strukturerat arbete som kräver tid och kostnader måste DO vara en myndighet som håller efter så att arbetsgivare gör vad som krävs av dem, och Susanne Fransson menar att DO inte har lyckats helt på denna front.
– JämO var aktiv i granskningar och projekt som ledde till att kvinnors löner höjdes, där har inte DO varit lika offensiv, säger Susanne Fransson.

Den tidigare Jämställdhetsombudsmannen, Lena Svenaeus, lyfte på sin tid att förändringar i lagstiftningen för att motverka sexuella trakasserier var nödvändiga. Det är förändringar som nu är på plats, men som då mötte mycket hårt motstånd i media..
– Borgerliga debattörer som Susanna Popova gick hårt åt JämO och påstod att det inte var sant att sexuella trakasserier var så vanligt förekommande. De sa att myndigheten bara ville ha mer pengar till sin verksamhet, att de slog upp siffrorna, säger Susanne Fransson.

I dag finns inte längre denna typ av motstånd. Susanne Fransson menar att de som ifrågasätter arbetet mot diskriminering av kvinnor i dag främst är de som är rädda att inte få behålla sina maktpositioner.
DO skriver i sin årsberättelse för 2017 att #MeToo innebar ett ”window of opportunity” och att ansvarsfrågan för sexuella trakasserier på arbetsplatsen nu hamnat i brännpunkten.
– Genom #MeToo blev våra frågor och den kunskap vi kan förmedla väldigt uppmärksammade. Under hela 2017, långt före #MeToo, hade vi börjat ett arbete med att informera om arbetsgivarens ansvar, säger Clas Lundstedt.

Forskning visar att straff och sanktioner inte är effektfullt, varken i samhället i övrigt eller när det gäller arbete mot diskriminering

I januari 2017 infördes en ny bestämmelse i diskrimineringslagen som innebär att arbetsgivaren är skyldig att arbeta fortlöpande med aktiva åtgärder mot diskriminering. Det handlar om särskilda krav på riktlinjer och rutiner för att förhindra sexuella trakasserier räknas, men också krav på att arbetsgivaren ska undersöka risker för diskriminering, analysera orsakerna till upptäckta risker, vidta åtgärder samt följa upp och utvärdera arbetet.
Men enligt en undersökning DO genomförde under slutet av 2017, ett år efter att bestämmelsen införts, kände mindre än hälften av arbetsgivarna till det nya kravet på aktiva åtgärder. Bara var fjärde hade förändrat eller utvecklat sitt arbetssätt efter lagändringen.

Susanne Fransson är inte förvånad av undersökningens resultat.
– De hade inte behövt göra en undersökning för att lista ut detta. DO ansvarar för att informera om lagens innehåll, och det är nu mer än ett år sen lagen ändrades.
Susanne Fransson säger också att de fackliga organisationerna som har stora resurser kunde ha fokuserat mer på effekterna av lagändringen.

©SCANPIX SWEDEN, 1998-11-10. Sexuella trakasserier på jobbet. På bilden: kvinna i vit jumper arbetar vid tangentbord, en man står bakom och händerna runt hennes nacke. Endast kvinnans ansikte synligt. Bilden är arrangerad. Foto: Claudio Bresciani/SCANPIX Code: 30230

DO genomför nu en stor informationskampanj om innebörden av kravet på aktiva åtgärder. Efter #MeToo har DO även utvidgat sitt tillsynsprojekt rörande riktlinjer och rutiner för att förhindra sexuella trakasserier, som tidigare fokuserade på landsting och kommuner, till att omfatta 40 arbetsplatser inom branscherna media, kultur och journalistik.

DO efterfrågar dessutom utökade sanktionsmöjligheter mot arbetsgivare som diskriminerar eller inte gör sitt jobb för att motverka diskriminering. Hur dessa sanktioner skulle se ut är dock i dagsläget oklart. Claes Lundstedt menar att det saknas effektiva sätt att få arbetsgivare som brutit mot diskrimineringslagen att följa den.
– I dag när vi gör tillsyn och märker att en arbetsgivare inte följer lagen, så påpekar vi det. Om arbetsgivaren vägrar rätta sig kan vi begära att nämnden mot diskriminering utfärdar ett vite. Arbetsgivaren kan alltså vänta på nämndens beslut innan den behöver göra något. Ökade sanktionsmöjligheter skulle ge en bättre påtryckandeeffekt.

Susanne Fransson tror däremot inte att sanktionssystem är lösningen på problemen med trakasserier på svenska arbetsplatser. Hon menar att den som blivit utsatt eller kränkt inte hjälps av sanktionerna.
– Forskning visar att straff och sanktioner inte är effektfullt, varken i samhället i övrigt eller när det gäller arbete mot diskriminering. Det har större effekt om media skriver om vad som händer än om arbetsgivaren till exempel får betala lite mer. Det är korkat att tro att man kan lösa de här problemen genom att i efterhand gå till domstol och stämma någon.
Susanne Fransson understryker även vikten av att DO fokuserar på sitt informationsarbete.
– Det är ingen arbetsgivare som på eget bevåg sätter sig ner och läser lag och det behöver inte betyda att arbetsgivare är onda.

Lagstiftning på andra områden, som syftar till att öka kvinnors ekonomiska makt och som förstärker kvinnors position i arbetslivet kan enligt Susanne Fransson däremot motverka trakasserier på arbetsplatsen. Exempel på dessa lagförslag är en individualiserad föräldraförsäkring och avskaffandet av anställningsformen allmän visstid. Båda dessa reformförslag är tätt sammankopplade med frågan om könsbaserade löneskillnader i stort.

Löneskillnaden mellan män och kvinnor är 12 procent enligt den senaste rapporten från Medlingsinstitutet som sammanställer statistik över de svenska lönenivåerna. Räknas de lönepåverkande faktorerna yrke, utbildning, ålder, arbetstid och sektor bort finns fortfarande en oförklarad löneskillnad på 4,5 procent kvar. Dessa siffror får mig att tänka på en kvinnlig vän som uppgivet berättade att ett vikariat på hennes arbetsplats gått till en manlig sökande med mindre erfarenhet än hon. Mannen hade fått fem tusen mer i månadslön än vad hon haft när hon haft en liknande tjänst.

På Island infördes den 1 januari i år en lag som innebär att det är olagligt att betala högre lön till män om de har samma arbete som kvinnor. Den arbetsgivare som misslyckas med att uppfylla kravet på lika lönenivåer kan dömas till böter. Lagen syftar till att utjämna löneskillnaderna mellan kvinnor och män senast 2020. I Sverige har Annelie Nordström, tidigare ordförande för fackförbundet Kommunal och nu arbetsmarknadspolitisk talesperson för Feministiskt initiativ, förespråkat att Sverige borde följa det isländska exemplet. Enligt Susanne Fransson framstår den nya isländska lagen som mer revolutionerande än den egentligen är. Ett förbud mot lönediskriminering finns redan i diskrimineringslagen och arbetsgivare ska genomföra en lönekartläggning årligen för att upptäcka om kvinnor får lägre löner än sina manliga kollegor. Problemet är enligt Susanne Fransson att kvinnors arbete värderas lägre och ett stort problem är den individuella lönesättningen.
– Allt hänger ihop, det handlar om vilken position kvinnor har på arbetsmarknaden, lönen, tryggheten i anställningen, möjligheten att göra karriär.
Enligt Susanne Fransson krävs en kollektiv rörelse för att motverka trakasserier på arbetsplatser. Människor måste stå upp för varandra på arbetsplatsen så att den som utsatts för trakasserier inte står ensam, och där har även facken ett stort ansvar.

På Island infördes den 1 januari i år en lag som innebär att det är olagligt att betala högre lön till män om de har samma arbete som kvinnor

Utöver DO är Arbetsmiljöverket en central myndighet för arbetet mot trakasserier på svenska arbetsplatser. Arbetsmiljöverket ansvarar för tillsynen av arbetsmiljölagen som bland annat syftar till att uppnå en god arbetsmiljö. Under 2017-2019 bedriver Arbetsmiljöverket en insats med fokus på att förebygga ohälsa och olycksfall. Tillsyn av arbetsmiljöarbetet rörande kränkande särbehandling utgör en del av insatsen.

Trakasserier på arbetsplatsen är ett globalt problem. Föreningen Union to Union som består av LO, TCO och Saco och som samarbetar med fackliga organisationer internationellt, driver just nu en kampanj för antagandet av en internationell konvention mot könsrelaterat våld i arbetslivet. Konventionen ska för första gången diskuteras i Genevé i juni i år när FN:s internationella arbetsrättsliga organisation ILO träffas. Ruben Wågman, påverkanshandläggare hos Union to Union, menar att konventionen kan ha positiva effekter i Sverige genom att den skapar en internationell norm mot könsrelaterat våld på arbetsplatsen. Han framhåller dock att det även handlar om internationell solidaritet eftersom lagstiftning mot denna typ av trakasserier saknas i många länder. Tanken är att länder som omfattas av konventionen inför förbuden i sin nationella lagstiftning. Ruben Wågman menar att vidden av den här problematiken inte uppmärksammas eftersom våld mot kvinnor inte tas på lika stort allvar som våld mot män och att det är viktigt att ledare i progressiva stater går före och uttrycker sitt stöd för antagandet av denna konvention.
– Ylva Johansson, som företrädare för en feministisk regering, borde öppet deklarera att man stödjer detta, säger Ruben Wågman.

Diskussionen om vägar framåt efter #MeToo får mig också att tänka på den italienska marxistiska feministen Silvia Federici, som forskat om kvinnors obetalda hushållsarbete. I en intervju i nättidningen Mute 2013 diskuterar hon de svårigheter kvinnor möter på arbetsmarknaden. Hon menar att identifierandet av förtrycket i arbetsrelationen är ett första steg för att övervinna det. Först därefter är det möjligt att organisera sig mot den och att erkänna sin makt att vägra den. Huvudfrågan är om kampen mot förtrycket utgår från att den förtryckande arbetsrelationen ska fortsätta eller om den strävar efter att sätta punkt för den.

Ingen kan i alla fall längre säga att vi inte identifierat förtrycket. Nu återstår bara att sätta punkt.

_____________________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.

Sonia Bastigkeit Ericstam

Genom tidningen Epoch Times vill den vetenskapsfientliga Falun Gong-rörelsen sprida sitt budskap. Nu får de en tidig julklapp av Carl-Oskar Bohlin – minister med ansvar för att förhindra desinformation.

Det finns en intressant föreläsning av Li Hongzhi, ledare för den nyreligiösa Falun Gong-rörelsen. 2010 talade han inför 6 500 anhängare i New York, och fick en fråga om hur rörelsen ska förhålla sig till ”våra medier” – däribland tidningen Epoch Times.

– De elever som driver dessa medier behöver tänka igenom hur de bättre ska etablera positionen för de medier som Dafa-lärjungar driver som en del av samhället, och bli vanliga medier i det vanliga samhället, sade han.

Budskapet var tydligt: tidningen och rörelsens andra medier ska tona ned kopplingen till Falun Gong, för att bygga upp sin trovärdighet och legitimitet.

Modern teknologi som datorer och flygplan ses som verktyg i en utomjordisk konspiration för att kontrollera mänskligheten

– Om de medier som våra Dafalärjungar driver blir mycket trovärdiga i människors ögon kommer de att ha mycket mer kraft i klargörandet av sanningen, sade han.

Att klargöra sanningen är så klart mediers roll. Men den ”sanning” som Li Hongzhi syftar på är inte den gängse – utan världsbilden hos Falun Gong. En sekt som får Livets Ord att blekna i jämförelse.

Den nyreligiösa rörelsen förkastar modern medicin, och hävdar att qigong har förmågan att bota även allvarliga sjukdomar. De hävdar att sjöjungfrur existerar, och att homosexuella människor skulle stå först i kön för ”förintelse” om gudarna fick bestämma. Modern teknologi som datorer och flygplan ses som verktyg i en utomjordisk konspiration för att kontrollera mänskligheten.

Men oroa dig inte – är du tillräckligt upplyst kan du lyfta från marken för egen maskin. Li Hongzhi, som av rörelsen genomgående kallas ”mästaren”, menar nämligen att levitation är möjligt för rättrogna följare.

Låter det för absurt för att vara sant? Läs intervjun från 1999 med Hongzhi i Time Magazine, där han även berättar om sitt möte med en utomjording med en näsa gjord av ben. Och lyfter fram magikern David Copperfield som exempel på mänsklig levitation.

I Sverige etablerades Epoch Times redan för ett tjugotal år sedan, till en början som en blogg med inriktning på Kina och alternativ medicin. Men under de senaste åren har de storsatsat – och bytt skepnad. Borta är de stora rubrikerna om det kinesiska kommunistpartiet och homeopatins förtjänster. I stället marknadsför man sig med slogans som ”rena nyheter” och ”ord som väger mer”.

Från en upplaga på 200 exemplar i 2020-talets början har man i dag över 10 000 prenumeranter. Mellan 2020 och 2022 växte omsättningen med 2 400 procent, från 200 000 kronor till över 6 miljoner. Tidningen har löpande annonser i Stockholms lokaltrafik, för en kostnad på hundratusentals kronor i månaden.

Men fortfarande är kopplingen till Falun Gong stark. En stor del av medarbetarna har sin bakgrund inom rörelsen, och bland annat chefredaktören Vasilios Zouponidis har själv deltagit i gruppens karaktäristiska demonstrationer. På redaktionen hänger tavlor med Falun Gong-motiv. Och än i dag står hemsidan skriven på det globala mediekonglomeratet, med säte i Li Hongzhis hemstat New York, som förra året skakades av en ekobrottsskandal där kreditkortsbedrägerier och penningtvätt utförts på industriell skala.

Ändå hävdar tidningen att den inte är kopplad till rörelsen.

– Folk säger att vi är en Falun Gong-tidning. Det är som att säga att Dagens Nyheter är en judetidning. Det låter ju hemskt, sade Vasilios Zoupounidis när jag intervjuade honom förra hösten.

Dagens Nyheter, ja. Tidningen har informellt utnämnts till Epoch Times huvudfiende i svensk media – analogt med hur amerikanska tidningen riktat in sig på New York Times. För ett par år sedan flyttade Epoch Times sin redaktion till DN-skrapan, i en symbolisk markering mot morgontidningen (som själv omlokaliserat sig till en mindre pampig byggnad intill).

Ännu en markering mot Dagens Nyheter kom igår – från oväntat håll.

Det egentliga budskapet med ministerns video framgick tydligt: Epoch Times är pålitliga – vanliga svenska medier är det inte.

Samma tidning intervjuade nämligen Carl-Oskar Bohlin, ministern för civilt försvar, som bland annat har ansvar för att förhindra desinformation. Anledningen var att han nyligen deltagit i en av Epoch Times poddar, vars programledare Jan Blomgren även är återkommande profil och ”vintertalare” på den nynazistiska sajten Frihetsnytt.

Ministern valde att spela in samtalet och lägga ut det som en 16 minuter lång video på X, där han försvarade sin medverkan i Epoch Times podd med bland annat att de tidigare haft besök av generaldirektören för Myndigheten för psykologiskt försvar.

”Det är i grunden bara på detta sätt människor själva kan göra en bedömning av vem som för ett intellektuellt konsistent resonemang och vem som försöker bygga ett narrativ vilandes på insinuationer”, skrev Bohlin på sin unikt högtravande svenska.

Transparens är förstås bra, och det är klart att även Dagens Nyheter ska kunna kritiseras. Men det egentliga budskapet med ministerns video framgick tydligt: Epoch Times är pålitliga – vanliga svenska medier är det inte.

Det är bara att gratulera Li Hongzhi till den tidiga julklappen.

Diskutera på forumet (0 svar)

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör på Flamman.

I konsthistorien förekommer hon ofta som öm moder. Men i en bildhistorisk underström syns hon också vredgad, redo för att bekämpa onda djävlar och härskare. Joel Halldorf påminner om julens dolda budskap.

Jungfru Maria framställs ofta som vän och mild. En undergiven kvinna som gör vad som förväntas av henne.

När Donald Trump, som den första president någonsin, i en kommuniké uppmärksammade den katolska högtiden Marias obefläckade avlelse den 8 december låg tyngdpunkten just här: på Marias ödmjukhet.

Men det är inte hela bilden.

I Bibeln och den kristna traditionen framställs Maria också som krigare: en härförare i kampen mot den kosmiska ondskan och den främsta i ledet i striden mot världens tyranner.

Bilden av Maria som en härförare i kampen mot förtryck och orättvisor har alltid bekymrat auktoritära härskare.

Detta tema dyker upp redan i Bibelns första bok. Kristna har alltid läst Första Moseboks kapitel 3 som en profetia om Maria. Där säger Gud till ormen – alltså djävulen – att han ska väcka fiendskap mellan honom och kvinnan, och att hennes avkomma ska ”trampa på ditt huvud”.

Det är en första signal om Marias roll i motståndet mot mörkret.

I Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, blir det än tydligare. I sin vision ser Johannes en havande kvinna som är ” klädd i solen och med månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud”. Sedan utbryter en våldsam strid mellan Maria och draken – ”ormen från urtiden, han som kallas Djävul”.

Mot denna bakgrund är det inte underligt att Maria framställts som härförare i den kristna konsten och åkallas som en beskyddare i krig och förtryck. Snarare kan man undra hur det kommer sig att denna bild av krigardrottningen på sina håll helt ersatts av den milda och väna jungfrun.

Kanske beror det på den revolutionära potential som detta bildspråk bär med sig.

I den kristna konsten hittar bilder på Maria som genomborrar ormen med en lans, sätter en knytnäve i ansiktet på en hornprydd djävul eller lämnar över Jesusbarnet till en ängel medan hon själv brottar ner hin-håle.

Men i modern tid har denna bild av den kämpande Maria framför allt levt vidare i Latinamerika. I lokala Mariauppenbarelser, som Vår fru av Guadalupe, framträder Maria som en gestalt som identifierar sig med folket: Hon visar sig för lokalbefolkningen, talar deras språk och knyter an till inhemska symboler. På så sätt blir hon en symbol för en Gud som står på folkets sida mot kolonisatörer och förtryckare.

Denna signal har inte gått frihetskämparna förbi. I Mexiko pryddes revolutionärernas fanor av bilder på jungfru Maria under såväl frihetskriget på 1800-talet som zapatisternas revolution i början av 1900-talet.

I sin julpredikan år 1978, när militärdiktaturen hade makten i El Salvador, beskrev den katolska prästen Óscar Romero Jungfru Maria som symbolen för landets nöd och en tröstare för de politiska fångar. Sedan avslutade han: ”Det kan inte finnas någon sann julfrid utan verklig rättvisa.”

Två år senare mördades Romero i sin egen kyrka.

När Maria själv prisar Gud i sin berömda lovsång hos evangelisten Lukas, är det just rättvisans, för att inte säga revolutionens, Gud som hon besjunger:

Han gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort.

Men Trump citerar inget av detta när han hyllar Maria – och det är inte överraskande. Bilden av Maria som en härförare i kampen mot förtryck och orättvisor har alltid bekymrat auktoritära härskare.

Och de har goda skäl att vara oroliga.

Diskutera på forumet (0 svar)

Joel Halldorf

Kyrkohistoriker och författare.

Våld, kärlek och raseri – allt filtrerat genom ett ironiskt Gen Z-språk. ”Jaget i mina texter har ingen klassanalys”.

En gris, två gris, tre gris,
skott

Artur Bagheri läser för mig högt i det stilla sorlet på Hotell Kung Carl på Östermalm. Det svarta, krusiga håret ligger som en krona på hans huvud och han bär skinnjacka. Dikten jag bett honom läsa finns i hans nyutkomna debutbok Prinsens toner.

Diskutera på forumet (0 svar)

Paulina Sokolow

Kulturredaktör och konstvetare.

I Delsbo utanför Hudiksvall arrangerade lokala krafter ett luciatåg för Palestina i lördags. Två dagar senare omnämndes konserten i en artikel i Kvartal – om det antisemitiska terrordådet i Australien. Men enligt nättidningen var syftet inte att utmåla luciakonserten som klandervärd.

För några veckor sedan bjöd Hälsinge freds in till en ”stämningsfull luciakonsert i decembermörkret”, där alla intäkter skulle gå till Palestinagrupperna.

Konserten hölls i Åhs bönhus, ett litet träkapell i Delsbo utanför Hudiksvall. Delsbo solidaritetskör stod för musiken, tillsammans med organisten Anna-Karin Timan och violinisten Johanna Karlsson. På repertoaren fanns både klassiska luciasånger och moderna psalmer som ”Innan gryningen”.

”Du är ett barn som ligger på ett jordgolv, du fryser om vi inte griper in. Du rör vid kroppar, hatar orättvisor, du bjuder älskande på moget vin”, sjunger kören i ett klipp på Instagram.

Lussefika utlovades i pausen, och längst fram i kapellet hängde en Palestinaflagga.

”Vi gjorde en insamlingskonsert med omtanke om de krigsdrabbade i Palestina och för att sprida ljus i Delsbo i stort. Något som kan behövas så länge folk tar till våld på varandra och vår jord”, skriver körledaren Sine Sarri i ett mejl till Flamman.

Hon säger att det var nästan fullsatt i lokalen, och att man skramlade ihop runt 8 000 kronor till Palestinagrupperna.

Dagen efter uppmärksammades firandet i nättidningen Kvartal – i en artikel med rubriken ”Bondidådet rättfärdigas i propalestinska grupper”.

Diskutera på forumet (0 svar)

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör på Flamman.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Det var med stort intresse jag läste Fred Turners essä i Flamman nr 49, Den texanska ideologin. Inte för att jag, förmodligen Sveriges enda vänster-om-mitten-försvarare av min hemdelstat Texas, vill utsätta Sverige för ännu mer av det oändliga kulturkriget mellan Kalifornien och Texas. Men USA:s två största delstater har mer gemensamt än vad Turner och många vänsterlutande tänkare medger.

Vi kan börja med teknologihistoria. En outtalad men bärande del av kalifornisk ideologi är föreställningen att Silicon Valleys framgångar är självskapade, och framtrollade oberoende av staten och det efterkrigstida näringslivsetablissemanget.

Ett fåtal individer har förvärvat en rikedom som är så stor att den, likt ett massivt svart hål, kan kröka verkligheten runt sig

För det första har Texas har befunnit sig i framkant i decennier: den integrerade kretsen uppfanns på Texas Instruments redan 1958, och Nasas rymdcentrum har funnits i Houston sedan 1961. Turner erkänner att Texas först blev rikt genom olje- och naturgasindustrin.

För det andra: precis som Silicon Valley-eliten gör, utelämnar Turner den nyckelroll som Texas olje- och gasjättar har spelat i att finansiera och styra utvecklingen av teknikindustrin i USA i decennier. Teknikoligarkernas flytt till Texas representerar ingen ny utveckling, utan är snarare den förlorade sonens återkomst.

Samtidigt hör ”reaktionär kristendom och hänsynslös exploatering av mark och människor” hemma i Kalifornien lika väl som i Texas. Kalifornien har länge varit centrum för USA:s brutala exploatering av jordbruksarbetare, alltifrån John Steinbecks roman Vredens druvor (1939), till bildandet av National farm workers association i Central Valley på 60-talet, fram till i dag, när papperlösa barn arbetar långa dagar bland giftiga kemikalier under det ständiga hotet från migrationspolisen Ice.

Som landets två mest befolkade stater är Texas och Kalifornien varandras spegelbilder, även om nationella mytologier insisterar på att de är varandras motsatser. En tumregel är att om man delar upp amerikaner längs konstgjorda gränser leder det till en misslyckad analys. Ingenstans är detta tydligare än i frågan om religion.

Texas har fler vita evangelikaler än Kalifornien, men den här jämförelsen underskattar både storleken och inflytandet hos Kaliforniens evangelikala gemenskap. De minst sex miljoner vita evangelikalerna i Kalifornien är fler än hela befolkningen i de flesta amerikanska delstater. Att den politiska evangelikalismens ledstjärna, Ronald Reagan, var kalifornier är ingen slump – vita evangelikaler i Kalifornien brukar vara betydligt mer välbärgade än sina sydstatliga kusiner och utövar därför betydligt större nationellt politiskt inflytande. Reaktionär kristendom är inte något som Silicon Valleys tech-oligarker behövde åka till Texas för att hitta.

Läs mer

En Tesla Cybertruck passerar medan solen går ned bakom Spacex-farkosten Starship, den 12 oktober 2024, i Boca Chica, Texas. Foto: Eric Gay/AP/TT.

Utrikes • 11 december, 2025

Den texanska ideologin

Men Turner har rätt i att teknikoligarkernas flytt till Texas indikerar en verklig samhällskris. Vad som pågår är att ett fåtal individer har förvärvat en rikedom som är så stor att den, likt ett massivt svart hål, kan kröka verkligheten runt sig. Peter Thiel, Elon Musk och oljemiljardären Tim Dunn förenar inte två skilda ideologier, utan förverkligar i stället sin inbillade Texasvision genom kapitalets råstyrka.

Reaktionär technokristen nationalism kan för närvarande härska i Texas, men det är ett elitprojekt som saknar djupa rötter. Det kan ryckas upp, men bara om vi lägger enkla generaliseringar åt sidan och i stället möter världen som den verkligen är.

Diskutera på forumet (0 svar)

Mike Runey

James Camerons blå befolkning väckte en gång miljoner biobesökares världssamveten. 13 år och 400 miljoner dollar senare serveras en familjesåpa med vapenskrammel.

Na’vi-folket är hotade och denna gång kommer faran inte enbart från människorna på planeten Jorden. I den tredje delen av James Camerons Avatar uppstår en ohelig allians mellan kolonisatörerna och den eldsdyrkande Mangkwan-klanen. Deras annars blå kroppar är täckta av aska från den vulkan de flyttat in i efter att ha vänt urmodern Ewyas hav och skogar ryggen. Askfolket predikar inget kumbaya med naturen, bara våld och dominans. Perfekt för människorna, som återigen tvingas slåss mot Na’vis hemmasnickrade pilbågar och skvadroner av vilda djur i jakten på Pandoras naturresurser.

För 400 miljoner dollar hade man önskat mer fokus på de existentiella frågorna i stället för att förfalla till familjegnissel.

Diskutera på forumet (0 svar)

Rebecca Gonzalez Leon

Chefredaktör på filmtidskriften FLM.

Är du för stressad för att läsa det här brevet, för att du ännu inte köpt julklappar än? Lugnt, tryck bara här så löser det sig.

Nå, var var vi.

Hoppas att du har en fin december. Jo jag vet att det är den mörkaste någonsin. Men tänk på att det är ljust någon annanstans!

Förlåt men jag ser bara en massa dysterhet överallt. Trots att det finns mycket som faktiskt går åt rätt håll.

Låt oss börja med det tråkiga: grön energi. År 2024 var 92,5 procent av all ny elkapacitet förnybar, med en rekordökning på 585 gigawatt. Snart kommer sol och vind att passera kol som världens dominerande energislag. Hurra!

Nu ser vi fram emot ett valår av kamp och glädje.

Visst gör radikalhögern framsteg, men den dominerar knappast. Politiken har snarare brutits upp i tre delar – en rödgrön, en liberal och en högerpopulistisk – och ingen av dem är stark nog för att vinna majoritet. Det gör politiken oförutsägbar och ineffektiv, men lämnar även plats för vänstersegrar.

Den franska vänstern vann faktiskt valet våren 2024, även om den inte släpptes fram till makten. Och i år har uttalade socialister vunnit i Danmark och New York, med levnadsomkostnader som huvudfråga – ett område där vänstern har bäst svar. Det bådar gott inför kommande storstadsdrabbningar. Latinamerika fortsätter att vara en stark kontinent, med vänsterstyren i stora länder som Brasilien, Colombia och Mexiko.

Den globala arbetslösheten ligger stabilt på fem procent, vilket är historiskt lågt. I OECD har reallönerna börjat öka igen efter covid- och inflationsdippen, Och även om ojämlikheten har fortsatt öka inom länder så minskar den mellan länder, tack vare de enorma ekonomiska framstegen i stora delar av världen – inte minst stora länder som Kina, Indien, Thailand och Indonesien.

Därför har medellivslängden globalt ökat från 66,8 till 73,5 år på 25 år, vilket beror på halverad barnadödlighet, bättre sjukvård, framsteg mot infektionssjukdomar som hiv och malaria, högre levnadsstandard, och lägre dödlighet i arbetsplatsolyckor.

Sådana siffror avfärdas ibland som ”liberala”, men det är en absurd tanke att socialister inte skulle glädjas över att människor är friskare och lever längre. Och på vissa håll syns en ljusning även i kampen mot ojämlikhet – Brasilien införde i fjol en skatt på jätterika och skatteflykt, och OECD:s globala minimiskatt för multinationella bolag är nu införd i över 50 länder, däribland flera EU-stater.

Kort sagt: allt är inte skit. Så nu ser vi fram emot ett valår av kamp och glädje.

Diskutera på forumet (1 svar)

Flammans forum

"Wooow. Ordet "copium" gör sig påmint... " Strålande nyheter! Städningen av tågets vagnar har blivit fem procent bättre, och portionerna i restaurangvagnen innehåller nu hela tio procent mindre ruttet avfall! - Så vart går tåget? Enkel resa till helvetet." "

Gustav Chambert

Sonia Bastigkeit Ericstam

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

På Socialistiskt forum i Stockholm 29/11 arrangerade Flamman debatten ”Kan vänstern och Palestinarörelsen bli vänner igen?”. Trots invändningar mot frågeställningen debatterade Somar al Naher (ETC), Fayyad Assali (Rättvisa för alla) och undertecknad. Efteråt skrev Flammans Leonidas Aretakis och Al Naher var sin ledare – som inte alls behandlade samtalet de beskriver som så viktigt, utan de som inte deltog (!) i det. Samtal är viktiga så jag upprepar kritiken som diskuterades – och hörts länge från aktivister och engagerade.

En inkonsekvent antirasism som bortser från koloniala sammanhang. Inget folkmord – eller stöd till folkmord – är möjligt utan avhumaniserande rasism mot de som mördas, eller demonisering av de som protesterar och gör motstånd. De senare har utmålats som drivna av antisemitism och extremism, inte antikolonialism/antirasism. Ledarsidorna har bara delvis invänt mot den inramningen, och ibland direkt underblåst den.

Man kan kritisera våld mot civila och motståndsrörelsers politiska program utan att reducera även folkrättsligt motstånd mot ockupation och folkmord till terrorism, men det har ledarsidorna inte gjort. De har betonat att ockupationen är grundproblemet och motsatt sig folkmordet – men vägrat försvara rätten till motstånd eller diskutera hur dess desperata former, som så ofta för antikoloniala rörelser, påverkats mer av palestiniernas extrema underläge än av ideologi, när väst ignorerat allt fredligt motstånd.

Man kan kritisera våld mot civila och motståndsrörelsers politiska program utan att reducera även folkrättsligt motstånd mot ockupation och folkmord till terrorism, men det har ledarsidorna inte gjort.

Samtidigt har olika måttstockar använts för antisemitism (den kolonialt anstrukna IHRA-definitionen) respektive rasism mot araber och muslimer, och judiska vänsterrösters och solidaritetsrörelsens kritik mot detta har ignorerats.

Den bosättarkoloniala logik som får så många israeler att stödja apartheid och folkmord har avfärdats som ”amerikanska modeord”. Och imperialistiska strukturer som förklarar västs stöd till just en bosättarkolonial form av sionism, som gynnar västs militära och geopolitiska intressen i regionen (självklara utgångspunkter för ledande forskare och USA:s nationella säkerhetsstrategier) har avfärdats som antisemitiska konspirationsteorier. Detta gör konflikten obegriplig och stärker de rasistiska förklaringar som återstår, när materiella analyser underkänts.

En inkonsekvent syn på folkrätt och rätt till motstånd. Rysslands invasion av Ukraina hanterade ledarsidorna helt annorlunda. De stödde genast sanktioner mot Ryssland och vägrade spela med i narrativ om extremism bland ukrainare. Men Israel har dödat, förtryckt och fördrivit palestinier sedan 1948, och ockuperat Västbanken och Gaza sedan 1967. Först efter en tids folkmord började ledarsidorna kräva sanktioner även för det. Och där de genast tog ställning för västs militära stöd till Ukraina, har de bejakat västs terrorstämpling av palestinska och libanesiska motståndsgrupper. Och avfärdat de som krävt att folkrättens rätt till motstånd mot ockupation ska gälla också i Mellanöstern, som terrorkramare.

Många etniska svenskar, även till vänster, är så vana vid de dubbla måttstockarna att de knappt ser dem. Men för allt fler insatta – särskilt med rötter i det globala Syd – är de oacceptabla. Under kampen mot apartheid i Sydafrika var en mer konsekvent linje svensk regeringspolitik – den borde kunna försvaras av vänstertidningar även idag.

Om Flamman och ETC slutade osynliggöra/misstänkliggöra alla som kräver det – särskilt aktiva som själva utsätts för folkmordsrasismen – skulle debatten bli mer framåtsyftande. Särskilt om redaktionerna lärde lite av dem och släppte fram dem på sina ledarsidor.

Svar direkt från Leonidas Aretakis:

John Hörnquist tycker att jag borde ha skrivit en ledare där jag ställde mig till doms över vårt panelsamtal på Socforum den 29 november. Det tycker jag själv hade varit ohövligt. Samtalet blev lyckat och välbesökt, vilket visade vikten av att bjuda in meningsmotståndare, och det räckte bra så. Men jag besvarar gärna hans argument.

Det vore väl utmärkt med ett forskningsbaserat samtal om Israels koloniala beteende mot palestinierna, och vi har publicerat flera texter på temat. Men på vissa håll har teorin blivit en illa dold ursäkt för att få säga att Israels judiska befolkning borde lämna landet – och möjligen flytta tillbaka till ”New Jersey eller Skåne”. Den sortens grumligheter har tyvärr blivit en vanlig strategi bland folk som hyser impopulära ståndpunkter, för att slippa argumentera för dem.

Jag skulle önska att den så kallade ”antiimperialistiska” vänstern var lika konsekventa som vi.

Visst har borgerliga ledarsidor varit inkonsekventa, men jag har också märkt hur sådan kritik mot ”hyckleri” har blivit en metod för att dölja sin egen oförmåga att stå upp för Ukraina. För att bryta det dödläget gäller det att vara konsekvent. Flamman har omedelbart och konsekvent tagit ställning emot både Israels och Rysslands illegala ockupationer och folkmordsambitioner, vilket mindre vänstertidningar som Proletären och Internationalen misslyckats med. Föga förvånande vill Framtidens vänster stoppa vapenstödet till Ukraina.

Jag uppskattar däremot möjligen att hänvisa till ett urval av mitt faktiska skrivande: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14. Jag har också skrivit ett upprop som jag samlat ihop publicister bakom, och kritiserat Israel och försvarat rörelsen i många medieframträdanden. Ett litet urval: 1, 2, 3, 4. Listan över Flammans sammanlagda rapportering skulle bli mångdubbel, så det finns inte utrymme här.

Läs mer

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu vill även vinna kriget i sociala medier som Tiktok. Foto: Ziv Koren/AP/TT.

Ledare • 17 december, 2025

Tiktok är nästa stridszon efter Gaza

Jag skulle önska att den så kallade ”antiimperialistiska” vänstern var lika konsekventa som vi. Men med sorg har jag däremot sett hur glesa vänsterdemonstrationerna för Ukraina är, när vi varit så duktiga på att protestera mot krig, inklusive sådana Sverige höll sig utanför och kritiserade, som Irak och Vietnam. Och den enda förklaringen som håller är att man bara vill stå på motsatt sida om USA.

Diskutera på forumet (0 svar)

John Hörnquist

Skribent och författare.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Vi lever i upprustningens tid. Sverige och Europa rustar till nivåer vi inte sett sedan kalla kriget. Upprustning framställs som det enda rationella och den som ifrågasätter avfärdas som naiv eller illojal.

Vi ser årliga höjningar av försvarsbudgeten, oftast kompletterade med extramiljarder. I Sverige har försvarsutgifterna ökat med 179 procent mellan 2014 och 2024, från 45 till
125,5 miljarder kronor. 2025 uppgår anslagen till 143 miljarder och 2026 till 175 miljarder.

Regeringen vill lånefinansiera försvaret uppemot 300 miljarder till 2034. Samtliga riksdagspartier står bakom. När Nato i år beslutat om 5 procent av BNP till 2035 kommer kostnaderna att behöva öka ännu mer. Samtidigt lämnas helt avgörande samhällsutmaningar lokalt, nationellt och globalt utan verkliga åtgärder.

Till klimatomställning, bistånd och välfärd sägs pengar saknas men när det gäller militär upprustning gäller andra regler.

Klimatkrisen fortsätter att rasa fram med torka, översvämningar, stormar och bränder. Konsekvenserna har varit tydliga länge: brist på mat och vatten, naturkatastrofer, väpnade konflikter och människor som tvingas på flykt. De som drabbas hårdast är människor i fattigdom, urfolk och önationer. Kvinnor och flickor görs särskilt utsatta. Samtidigt är frånvaron av handling från dem med makt att agera smärtsamt tydlig. 1,5-gradersmålet liknar allt mer en utopi.

Parallellt med detta urholkas välfärden. Sjukvård, omsorg och skola lider av personalbrist och ohållbara villkor. Kvinnor i lågbetalda yrken bär välfärden på sina arbetsskadade axlar och bär sedan samhället obetalt när systemen sviker. Undersköterskor, Sveriges största yrkesgrupp där 88 procent är kvinnor, är sjukskrivna dubbelt så ofta och dubbelt så länge som andra. En studie från 2021 visar att om den obetalda omsorg som anhöriga, främst kvinnor, täcker upp för skulle utföras av undersköterskor, skulle kostnaden för staten bli 194 miljarder kronor per år. Kvinnor betalar med sin hälsa och ekonomi.

Investeringar som räddar liv, förebygger väpnade konflikter, minskar fattigdom och stärker kvinnors rättigheter prioriteras bort. Sverige har lämnat enprocentsmålet och följer trenden i bland annat Storbritannien, USA, Frankrike och Tyskland. Det globala biståndet sjönk 2024 med över 7 procent med katastrofala följder för människors liv, hälsa och framtid.

Till klimatomställning, bistånd och välfärd sägs pengar saknas men när det gäller militär upprustning gäller andra regler. 2024 spenderade världens stater rekordhöga 2 718 miljarder dollar på militära utgifter, mer än tio gånger så mycket som på bistånd. Militären är dessutom en enorm klimatbov vars utsläpp inte ens rapporteras inom Parisavtalet.

Läs mer

Hermes 900-drönare från Elbit Systems, utställd på en vapenmässa i Serbien. Foto: Darko Vojinovic/AP.

Nyheter/Utrikes • 09 december, 2025

Israels största vapenföretag i Nato-muthärva

Beslut om försvars- och säkerhetspolitik fattas i hög grad av män och män är även de som gynnas av militära satsningar. Män utgör en stor majoritet av anställda inom militären, liksom inom försvarsindustrin. För att inte tala om ägarna. Saabs aktie har stigit med 343 procent på tre år.

Vi lever inte bara i en tid av militarisering utan också av nationalism, repression och ett bakslag mot kvinnors rättigheter. Det är ingen slump, de hänger ihop och förstärker varandra.

Frågan vi alla behöver ställa oss är: vem vågar ställa sig i opposition mot militariseringen, och vad är priset för att låta bli?

Diskutera på forumet (0 svar)

Malin Nilsson

Generalsekreterare Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF

Podden Stormens utveckling, som består av Ola Söderholm, Liv Strömquist och Jonatan Unge, startar ett nytt kulturpris. ”Vi vill ge tillbaka till andra”, skriver Liv Strömquist till Flamman.

Den populära samhällspodden Stormens utveckling instiftar ett nytt kulturpris. Det meddelar Ola Söderholm i sociala medier via ett mobilfoto av en datorskärm.

Stormens utveckling-priset, som det ska heta, ”delas ut en gång om året till någon eller några vars verksamhet förtjänar att uppmuntras”. Priset består av ett verk av konstnären Liv Strömquist samt 50 000 kronor.

Diskutera på forumet (0 svar)

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.