Opinion 22 mars, 2018

Skandal i skandalen

Det ryms en lång rad skandaler i skuggan av Nordeas flytt till Finland, skriver Mattias Håkansson. Och de skyldiga är inte bara staten och banken, utan även den svenska arbetarrörelsen.

Så var det klart. Nordea, uppbyggt av staten och småspararna, flera gånger föremål för livräddning i mångmiljardklassen från staten och skattebetalarna, säger: ”skit på er, vi flyttar till Finland”.
Den påstått centrala frågan gäller resolutionsavgifterna. Istället för att betala en fullt rimlig försäkringspremie till fonden för framtida bankkriser föredrar aktieägarna att kvittera ut alla sina 27 miljarder i utdelning.
I Finland kommer Nordea att verka under den europeiska bankunionen istället för det under det svenska systemet med sin resolutionsavgift.
Men flytten är ingen isolerad händelse utan en logisk fortsättning på vad som hänt det senaste kvartalet.
Nordeas utveckling från PK-banken till Nordbanken till Nordea, och därefter dess stegvisa privatisering – där Anders Borg sålde ut det sista statliga innehavet – går parallellt med hur det kapitalistiska Sverige slutat iklä sig lånta fjädrar om moral och samhällsansvar. Man låtsas inte längre; huggtänder och dollartecken syns öppet.

Att Nordea har bägge armar kladdiga från skattefuskets syltburkar bör inte komma som någon överraskning. Lika lite bör det förvåna att man inte ser sig bunden av några skyldigheter på grund de mångmiljardsummor av skattemedel med vars hjälp banken överlevt tidigare.
Detta är långt ifrån det enda godis bankerna fått från staten. Ett uppenbart exempel de senaste åren har varit Riksbankens noll- och minusränta. Den har möjliggjort för bankerna att trots mycket låga räntenivåer ändå ha högre marginal mellan utlånings- och inlåningsränta. Alltså mer vinster.
Staten hjälper skuldindustrin genom inkassoregler och en kronofogde som är flitig med att driva in krav, men inte lika flitig med att kontrollera deras rimlighet.

Det viktigaste bankstödet har dock varit bostadspolitiken. Genom omvandlingen av allmännyttan i storstäderna förvandlades många redan färdigbetalda hyreshus till högt skuldsatta bostadsrättsföreningar. Bättre present kan storbankerna inte få, än fler saker att belåna.
Resultatet är att de bostadsrelaterade skulderna närmast fyrdubblats på 20 år, till nu drygt 3 000 miljarder. Och storbankernas vinster fortsätter stiga – senast till 106 miljarder, en ökning från 92 miljarder för 2016.
Inte ens allt detta var tillräckligt för Nordea. Så då säger vi hejdå, och lycka till Finland när nästa bankkris kommer.

Men låt mig ändå backa bandet och peka på ytterligare en aktör: fackföreningsrörelsen.
De som borde varit motmakten har bidragit till utvecklingen genom att, under flagg av ansvarsfull lönebildning, låtit löneandelen sjunka och kapitalets del av kakan öka. Nu konsumeras allt mer på kredit istället för med lönepengar. På detta tjänar banker och finanssektor inte bara direkt, utan även genom att skapa skuldinstrument av allt möjligt – mobilabonnemang, kreditköp, inkassomöjligheter – vilka i sin tur blir derivat och ”värdepapper”.
Låt mig också påminna om de livaktiga diskussioner som fanns inom 1990-talets fackföreningsrörelse om att bilda folkbanker. Ni vet, när till och med dåvarande ordföranden Wanja Lundby Wedin återkommande syntes i bankdebatten. LO tillsatte en utredning, nu djävlar…

Vad blev det? Ingenting, förutom några halvhjärtade försök att prata om Folksam som möjligt bankalternativ. Istället fortsatte LO och förbunden att placera sina medel hos just Nordea och Swedbank.
När nästan alla LO-förbund nu upprört meddelat att de har eller kommer flytta sina bankaffärer bort från Nordea så är det förstås bra. Fler borde avsluta sin relation med banken.
Men var hade vi stått idag ifall LO för 20 år sedan åtminstone försökt göra verklighet av diskussionerna? Kanske med en folkbank som tagit 10-30 procent av marknaden. Det vore verklig makt, värd mer än konsumentmakt och upprördhet.
Inom brittiska Labour talas på allvar om en folkbank med postväsendet som grund. Några sådana diskussioner hörs inte i dagens svenska arbetarrörelse, som ska föreställa världens starkaste.
Denna självvalda maktlöshet är på sätt och vis den verkliga skandalen.