Salif Keita är känd som Afrikas gyllene röst och grundare till afropopen, men han är även en aktiv förkämpe för mänskliga rättigheter. Nyligen framträdde han på Konserthuset i Stockholm.
Först kommer tre färgsprakande körsångerskor insvepande. Därefter stolpar Salif Keita in, en av Afrikas ljuvligaste sångare, klädd i röd paljettkavaj och plommonstop. Malis åldrade, men ändå stora stjärna är tillbaka på Konserthuset i Stockholm. Han väver med sin sammetsröst gobelänger, scenerier som man själv får föreställa sig. Mellan sångerna berättar han torrt: ”This was a song about love. This was a song about a woman.” Bakom honom imponerar Mamadou Diabaté på kora, denna Västafrikas romantiska och uttrycksfulla variant av harpan. Med snabba löpningar skapar han en sprakande ljudbild. Med sin torra klang och ovana harmonier får de mig att tänka på öknen och dramatiska berättelser.
Musiker i Västafrika har ofta en stark politisk roll. Salif Keita har gått andra vägen. Han föddes som prins i direkt nedstigande led från Mali-imperiets grundare på 1200-talet, Sunidiata Keita. Som kunglig person fick han egentligen inte hålla på med musik, men gjorde det ändå. Hans stora engagemang har nu ägnats gruppen albinos som han själv tillhör, och som har haft en mycket utsatt position i Afrika.
I det andra passet sätter Keita sig ner och sjunger till eget gitarrspel. Han lyckas locka fram märkligt spröda toner på gitarren. I det första passet flyttade han sig inte en millimeter på scenen, rörde bara ibland på underarmarna. Nu blir han mer uttrycksfull, kommer närmare, och jag blir mer intresserad av vad han har att förmedla.
Så återkommer han med hela bandet och nu ska det bli party och tempot höjs. Sångerskan Salimata Traoré gnistrar med en livsbejakande dans framför oss och hela publiken tänder till. Salif Keita utför också en marschliknande dans som får publiken att jubla. Nu är hela Konserthuset ett lyckligt dansande hav.
Konserten utgör sista delen av Selams festival. Denna arrangör är värd ett eget kapitel. Sedan 20 år tillbaka tar man årligen ungefär tio världsartister från främst Afrika och Latinamerika till Sverige. Själv har jag haft högtidsstunder med Youssou N’Dour från Senegal, Caetano Veloso från Brasilien och fadostjärnan Mariza. Det hela började med en kurs i kulturadministration för invandrade kulturarbetare som drogs igång av Riksförbundet för Folkmusik och Dans (RFoD) inför Kulturhuvudstadsåret 1998. Teshome Wondimu var musiker i den etiopiska marinens musikkår innan han 1990 flydde till Sverige. Han gick kursen och bildade senare Selam. Nu bidrar han till att vi i Sverige får se och höra musik av världsklass som vi annars skulle missa.
_____________________________________
Prova Flamman gratis!
Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.