Så har frågan om arbetskraftsinvandring från tredje land kommit upp i debatten igen – men inte som man skulle vilja.
När Alliansen ändrade reglerna för snart tio år sedan gavs en massa makt till arbetsköparen. Arbetskraftsmigranten hamnade i stark beroendeställning eftersom uppehållstillståndet är knutet till arbetstillståndet. Även om arbetsköparen begått fel är det migranten som straffas.
Lägg därtill bristfällig kontroll, inga krav på kollektivavtal och en godkänd lönenivå på 13 000 kronor (på papperet alltså). Det är som gjort för att lyda och hålla käft.
Åtminstone för den ena stora gruppen av arbetskraftsmigranter: de längst ned. De har utsatts för slaveri, rättslöshet och fusk – i bärskogar och restaurangkök; på skogsbruk, byggarbetsplatser och i RUT-avdragsvillor.
Högerns regler använder dem som murbräcka för att dumpa villkoren i berörda branscher. Särskilt Centerpartiet driver på med sin nyliberalt antifackliga politik dold i antirasistiska lockrop. Riksdagsmajoriteten nöjer sig med hittillsvarande marginella regelskärpningar plus lite krokodiltårar när det behövs. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har stått ensamma för reell förändring, men skiljer sig också sinsemellan i vilka lösningar man vill betona.

Socialdemokraterna har både pratat om att minska/stoppa inflödet av migranter och om att skärpa myndigheters och fackets kontroll.
Vänstern är emot det förra men desto mer för det senare. Och det är jag med, egentligen: gärna myndigheter, men först en rejäl egenorganisering.
Efter snart tio år har väldigt lite hänt längs den vägen. Allt för mycket av reglernas logik, av groteskt sneda maktobalanser, försvårar eller omöjliggör. Under tiden äter sig dumpningslogiken in ännu mer.

Vi stänger gränserna – men med förnuft. Vi ordnar disciplin i skolan – lagom mycket

Och då måste man vara beredd att pröva den första vägen.
Därför ifrågasätter jag inte Löfvens intentioner, och knappt heller Löfvens bakomliggande idé om att nyanlända ska byta ut arbetskraftsinvandrarna.
Det vore inte något dåligt. Inte minst för att det skulle öppna för just egenorganisering. Ty den som redan har ordnat uppehållstillstånd, har möjlighet till a-kassa och socialtjänst, alltså valmöjligheter, är i en mycket starkare förhandlingsposition än den helt rättslöse.
Den vägen kan man dessutom hoppas på mer skatteintäkter och kanske att avväpna högerns larmande om att sänka villkoren för att få nyanlända i arbete.
Men.

Så var det retoriken. Inget hindrar Löfven från att i första, andra och tredje hand prata om det som är grundproblemet: utnyttjandet. Men i stället lägger han tyngdpunkten på en argumentation som visserligen inte är en blåkopia av Sverigedemokraternas – ”de tar våra jobb” – men som ändå ligger lagom dubbeltydigt nära.
Vi stänger gränserna – men med förnuft. Vi ordnar disciplin i skolan – lagom mycket. Vi jagar fuskare – på ett balanserat sätt.
Denna linje två är förstås medveten, och följer mönstret från många andra socialdemokratiska utspel på sistone. Ofta riktade mot den tänkta väljargruppen ”missnöjda sossar som blivit Sverigedemokrater”.

Det är den sortens budskap som formuleras av opinionskonsulter och kommunikationsfolk som suttit i för många möten med varann.  Det ska föreställa översmart – men Löfven får alla emot sig ändå, inklusive tvivel och kritik bland sina egna kärnväljare och vänstern.
Riktigt dumt.
Men lika dumt är det när folk till vänster därför väljer att dra rasistkortet mot Löfven. Då har man valt att bara fastna på retoriken och övertolka den, samt glömt sakfrågan och att detta i grunden är en konflikt mellan kapital och arbete.
De som vinner på dessa ömsesidiga rödgröna snedsteg är inte slavarna i restaurangköken – eller den rödgröna valrörelsen.

_______________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.