Historien om organstölder har blivit en skröna som i sin tur fött nya skrönor, skriver Charlotte Wiberg i ett svar till Jonas Elvander och Kajsa Ekis Ekman.
För Kajsa Ekis Ekman är den som arbetar för sexarbetares rättigheter en hallick. En transkvinna en förklädd man. Det är därför inte förvånande att hon på liknande sätt avfärdar problemet med antisemitism inom brittiska Labour som anklagelser orkestrerade av den israeliska ambassaden. Men det finns en specifik dimension av detta. Det är en standardingrediens i antisemitisk retorik att hänvisa till dunkla sammansvärjningar med makt över den politiska och/eller ekonomiska sfären. Att i stället för att lyssna på de enskilda personer som lyfter frågan om antisemitism prata om dolda agendor och därmed misstänkliggöra dem passar perfekt i den antisemitiska föreställningsvärlden oavsett om den placerar sig till höger eller till vänster. ”De ljuger. De vill oss inte väl. De har mäktiga intressen bakom sig.”
Krisen i Labour handlar, förutom olika företrädares vilda påståenden om allt ifrån att Israel ligger bakom ISIS till att Hitler var ”världshistoriens största man”, om att enskilda judiska medlemmar och företrädare, ibland med långt förflutet i partiet, utsätts för antisemitism och/eller blir attackerade i sina försök att diskutera frågan. I stället för en lobbymaskin är det individer som såras och skadas av kampanjer mot dem där de anklagas för att tjäna skumma israeliska syften. De judiska parlamentsledamöterna Luciana Berger och Ruth Smeeth är två exempel. Det som verkligen gör ont, sade Smeeth i ett inlägg i parlamentet, är inte att kallas för sionistisk gris eller kossa, utan viljan hos vänsterkamrater att bortförklara och förminska attackerna.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Medan jag skriver detta ser jag ett inlägg på Twitter där en kvinna beskriver hur en valarbetare för Vänsterpartiet under förra valrörelsen hejdade sig från att ge henne en broschyr när hen såg davidsstjärnan runt halsen. ”Detta är nog ingenting för dig”. Ett litet äckligt exempel på antisemitism ur vardagslivet. Men medvetenheten om antisemitismens existens och viljan att bekämpa den har absolut ökat inom den svenska vänstern på senare år. Elvanders båda artiklar är exempel på det. Jag saknar dock ett klargörande vad gäller Donald Boströms världsberömda organstöldsartikel. Elvander skriver i sin första artikel att Boström ”fått upprättelse”. Kajsa Ekis Ekman kallar Boströms artikel för ”avslöjanden om att Israel dödar palestinska barn och tar deras organ”.
Vi som protesterade mot Boström var rädda för att detta skulle hända – att hans påståenden komma att ingå i ett antisemitiskt allmängods både internationellt och nationellt. Det som ansetts ”bevisa” Boströms påstående är i själva verket en brottshärva på rättsmedicinska centret Abu Kabir som utretts av israeliska myndigheter och som (naturligtvis) inte handlat om att någon skulle ha dödats, inte heller om palestinska barn, utan om stöld av organ och vävnader på avlidna av olika etniciteter och i olika åldrar. På intet sätt har just palestinier varit i centrum och det har alltså inte handlat om någon i Israel legitim verksamhet.
Internationellt har Boströmartikeln blivit till en skröna som i sin tur fött vidare skrönor i fertil antisemitisk mark. Israeliska hjälparbetare på Haiti har påståtts egentligen vara ute efter organ. Ukrainska och algeriska barn ska ha blivit kidnappade och förda till Israel där de bestulits på organ. Detta är en demonologi som ligger långt ifrån varje rationell form av kritik av israelisk politik. Problemet med Ekis Ekmans artikel är inte bara att hon inte vill se att det finns antisemitism till vänster – utan att hennes egna uppfattningar ligger inom ramen för den.
