Isabella Nilsson ger en gurlesk blick på depression och anorexi från flickrummets ”barbiebarsebäck”.
Nonsensprinsessans dagbok: En sjukskrivning
Isabella Nilsson.
Ellerströms.
I förordet till Nonsensprinsessans dagbok: En sjukskrivning, som kanske bäst beskrivs som en lyrisk dagboksroman, skriver Isabella Nilsson att hon under den svåraste perioden i sin depression av sin mamma avkrävdes löftet att åtminstone leva ett år till och se om det inte blev bättre. Under detta år kom de poetiska anteckningar som utgör boken till. De består inte så mycket av dokumentation av någon yttre tillvaro som av gestaltningar av ett svart, kaotiskt inre universum. Nilsson målar upp fragmentariska bilder som tycks hämtade ur mörka, surrealistiska sagor. Titelns ”Sjukrivning” syftar inte i första hand på befrielse från arbetet på grund av sjukdom, utan handlar lika mycket om vad sjukdom gör med själva språket, eller hur språket kan spegla sjukdom utan att vara direkt berättande. Det vill säga, ett sjukt skrivande. De många allitterationerna för tanken till maniska upprepanden, besvärjelser för att hålla avgrunden på avstånd, förvrängningarna av ord skapar en bild av ett jag som känner sig främmande inför världen, tingen, sig själv och till och med språket. Såhär kan det låta:
Flickdjur med fickur och fjäder i hatt
fraktar fragment av en forntida skatt:
Femtio flarror med fläderblomsskratt…
…förseglade fribrev… och flaskmatat fnatt!
Men skevheten i språket och ordlekarna skapar samtidigt en karnevalisk värld, en position från vilken det går att bjuda mörkret motstånd med skrattets hjälp.
Här finns även framträdande inslag av det karnevaliskas feministiska släkting gurlesken. Det gurleska använder attribut som traditionellt förknippas med flickor och gullighet, men går till överdrift på ett sätt som i stället gör det gulliga (och inte sällan förlöjligade) till något subversivt och obekvämt. Den ”Nonsensprinsessa” som är Nilssons poetiska alter ego fyller texterna med referenser till My Little Pony, Barbiedockor och flickrum:
Barfota och endast iförd bärsärk ger jag mig av för att
Bygga en bombsäker flickbunker, ett Barbiebarsebäck/…/
Som litteraturvetaren Maria Margareta Österholm skriver kan ”flickrummet”, i den form det förekommer hos Nilsson och i annan litteratur med liknande tematik läsas som symbol för det fängelse som kvinnorollen utgör, men också som en fristad (eller bunker) bortom den patriarkala blicken.
Det faktum att ”flickans” tillvaro ibland framställs som mindre begränsad och mer skyddad än den vuxna kvinnans har också påverkat feministiska tolkningar av anorexi. Sjukdomen ses ibland som ett försök att hålla kvar barndomen genom att hålla kvar barnkroppen. Men i en av de mer essäistiska texterna som ramar in Nonsensprinsessans anteckningar motsätter sig Nilsson dessa politiska läsningar (sjukläsningar?) av den anorektiska kroppen. Dessa resonerande prosastycken är förvisso intressanta, men jag undrar ändå vad som hänt om Nilsson släppt kontextualiseringen och helt och hållet litat till det poetiska språkets förmåga att berätta, lämnat över berättelsen helt till Nonsensprinsessan. För även om de gurleska inslagen är lite för välbekanta som litterärt grepp, och ibland nästan känns som en formel, är det suggestiva bilder ur ”ett år av maniskt blänkande” som Nilsson skriver fram.
_____________________________________
Prova Flamman gratis!
Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.