För drygt 30 år sedan, ännu inte myndig, fick jag ett par rejäla hurringar av några poliser i baksätet på en piketbuss. Mitt brott – inget jag är stolt över, inget jag skäms för – var att ha varit med och bränt en amerikansk flagga i närheten av USA:s ambassad, i samband med dåvarande presidenthustrun Nancy Reagans besök i Stockholm.
Men förutom några smällar var det inte mer med det. Något åtal eller andra påföljder blev det aldrig.
På den tiden var det som om det demokratiska mitten-Sverige inte oroade sig för lite ungdomliga excesser. Det är väl bra med engagemang, demokratin tål lite, och det blir säkert folk av dem också. Ungefär.

Vad skulle ha skett om en 16-åring brände en flagga idag? Eller om någon ägnat sig åt fritagande av djur, fönsterkrossande hos banken, blockader mot vägmaskiner och annat som förekom på 1990-talet?
Hela apparaten skulle ha satt igång. Flaggning i något Säporegister. Samtal med socialtjänsten. Värdegrundsövningar. Vaksamma blickar från lärarna. Oro.
Det är som om ju mer man pratat om demokratin, desto skörare har den blivit. Ju mindre krävs för att anse den hotad.
Få saker illustrerar detta mer än idiotbegreppet ”våldsbejakande extremism”, som vi begåvats med på senare tid.

En lös koalition av folk i akademiernas B-lag, terror”experter”, borgerliga ledarskribenter, värdegrundsindustrin samt vänner av mer polisiära befogenheter har under ett antal år växelvis hjälpts åt att etablera begreppet och dess alltmer godtyckliga innebörder.
Först genom synen på extremism: allt som avviker från konsensussynen inom den politiska mitten/högern, riskerar få extremstämpel. Och jämställas sinsemellan. Det sker genom att inte förstå ideologi utan fastna på ytliga likheter. Snart är antifascism lika extremt som fascism, och att vara emot kapitalismen är lika extremistiskt som att vara emot demokrati och mänskliga rättigheter.

Så, grattis Sverige, vi har nu fått begreppet… trumvirvel… ”våldsbejakande autonomism”

Men tyvärr har väldigt få utmanat koalitionens dumheter, och sålunda tillåtit dem fortsätta framåt. Senast genom FOI:s senaste rapport, på demokratiministerns uppdrag, om den ”autonoma vänstern” i de digitala miljöerna. Där har dumheten och godtycket tagit sitt grepp även om begreppet våldsbejakande.

Så, grattis Sverige, vi har nu fått begreppet… trumvirvel… ”våldsbejakande autonomism”. Tyvärr fanns inte så mycket konkret att berätta. Så FOI kokar soppa på enskilda spikar, gammal skåpmat och en hel massa kansken, misstänkliggöranden och antydningar för att kunna producera text.
När FOI ska diskutera de ”autonomas” informationsmetoder råkar Panikfakta (en satirsida på Facebook), Researchgruppen, Aktuellt Fokus och Expo komma med i uppräkningen. Merparten torde inte uppfatta sig själva som autonom vänster.
Så kallad culture jamming misstänkliggörs av FOI: ”Ett annat sätt att vandalisera är att manipulera reklam eller media för att ifrågasätta konsumtionssamhället av ideologiska skäl”, berättar man och exemplifierar med bilder där någon snott företagsloggan och använt den i budskap emot företaget. Det är alltså vandalisering? Fullkomligt bisarrt.
FOI lyckas även med konststycket att gegga ihop allt så kallat våld till en enda hög som ska misstänkliggöras.

Nödvärnsrätt och självförsvar – två självklara begrepp i lag och när domstolar bedömer våldsdåd – nämns inte ens av FOI. Om någon således säger ”gå ut och misshandla nazister” eller ”var beredda på försvar om vi blir attackerade”, finns för FOI ingen skillnad – bägge uppmanar till våld.
När centrala institutioner ignorerar så centrala distinktioner, och när satir, kritik och granskning – självklara metoder i politiskt underifrån-engagemang – så kan misstänkliggöras, är vi på ett skrämmande sluttande plan. Vad blir kvar i de dumhetsbejakande maktstremisternas värld?
Yrkespolitikerna, rösträtten, maktens mittfåra – och status quo.

_____________________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.