Det kan handla om nästan vilket bortkastat eller bortstädat föremål som helst: en mansfigur från en begagnad prispokal, ett gammalt bäcken vars form som ger en särskild association, ett par tandborstar. Sedan tillförs någonting som främmandegör föremålet. Figuren från prispokalen får i stället för en lagerkrans en tops i sina händer, i bäckenet läggs en banan, tandborstarna sätts samman till ett kors och på det placeras en liten Jesusfigur i plast. Christer Themptander beskriver hur det kan gå till:
– Jag letar på loppisar, och innan folk åker till tippen så frågar de om de ska komma förbi för att se om det är något jag kan utnyttja. Ofta tänker jag: det här föremålet ska hitta sin partner. Ibland kan det gå år innan det sker.

När han sedan ”plåtar av” föremålen blir effekten poetisk och lätt absurd men i bilden finns också ofta någon typ av fråga som kräver eftertanke.
– För ett verk fann jag torkad björk där nävern var kvar och jag kunde plocka loss ett långt stycke. Jag tog en halv meter och lindade runt benet och lät det sticka ut en naken fot. När jag plåtade av det ser det ut som om jag har ett par byxor i näver. Folk som tycker jag ska bli mer entreprenör säger: du kan göra jeans som kan bli jättehippt!

Det är under sommarhalvåret som Themptander ägnar sig åt sina mer långsamma projekt. Sedan 1980-talet har han på en nedlagd bondgård i södra Dalarna – ett före detta kollektiv – tagit tillvara de prylar som ”talar till honom”. Ofta handlar det om utnyttjade föremål där man ser årens rispor: stolar, lampor, rostiga spikar.
– Objekten i sig är kanske inte lika tydliga, men genom att fotografera dem kan jag samtidigt göra dem mer tydliga och…mystiska.

Vinterhalvårets Themptander är en annan. Han beskriver hur han i Stockholm, den politiska huvudstaden, översköljs av information som finner sin väg in i de samhällskommenterande bilder och tryck som bland annat syns i Flamman. Detta har han gjort sedan slutet på 1960-talet då han publicerade bilder i den kanske främsta föregångaren för svenska alternativserier, tidningen Puss, och 1976 gav ut den första boken av vad som i dag har blivit 17 stycken. Den heter
Amerikana – I odjurets buk, hustrun Inger Fredriksson skrev texten och den gavs ut på vänsterförlaget Cavefors. På omslaget finns en av Themptanders mest uppmärksammade och prisade politiska bilder som har fått eget liv. Den heter Vi glömmer aldrig Wounded Knee (1971).
– Bilden blev affisch och användes vid en ockupation av Wounded Knee 1973. Då satt jag i Toronto och såg i ett tv-inslag hur de demonstrerade och gick med plakatet! Med bilder är det ju så häftigt, de sprids över språk- och landsgränser.
– Det var en rolig och hektisk tid. Vi oppositionella betydde mycket och det märktes. Det fanns gallerier och tidningar som förmedlade vår uppfattning – framför allt var det möjligt att ta upp kontroversiella ämnen rent bildmässigt i dagspressen.
– I dag är det mer diversifierat. En del händer på nätet och en del i tidningarna. Det finns inte en bred vänsterfront, tyvärr.

På frågan om hur han ser på den politiska konstens framtid svarar Themptander att det faktum att mycket försiggår i ett snabbt, digitalt flöde gör det svårare att få överblick.
– Jag är mer uppväxt med att bilden är inte lika snabb, men den har sina verkningar. I dag finns det politisk diskussion, men frågan är hur politisk den är. Det är mycket lättare att skapa bildopinion och bilda folkstormar. Nyanser blir svårare att diskutera och det tycker jag nästan är tragiskt.
– Även det officiella, politiska samtalet mellan partier är väldigt trist så som det kommer till uttryck i kampanjer. Alla smetar ihop sig och gör det svårare för folk att se någon skillnad.

Jag frågar om hur en valaffisch borde se ut och han svarar direkt.
– Den är provokativ och leder till eftertanke. Den ska ha två plan: å ena sidan vara iögonfallande, man ska se den och inte mycket annat. Men det ska också finnas ett djup som gör att man känner att det inte bara är knockout. En öppning för flera ingångar, så att vi inte bara talar för dem som är redan övertygade.

Kanske säger hans beskrivning av den perfekta valaffischen något om Christer Themptanders egen dubbelhet. Från början delade han upp det politiska och poetiska, vintern och sommaren, men för tjugo år sedan började han ställa ut bilderna tillsammans och har låtit de olika inriktningarna berika varandra.
– Jag blir friare i det politiska och mitt poetiska språk blir tydligare. Jag tycker att det är skönt att kunna vara lite tidlös. Det finns så många som kan kommentera precis det som händer. Verkligheten är absurd varje dag, det är skönt att göra något som kan verka på längre sikt.

Innan intervjun rundas av ställer jag en skämtsam fråga om det faktum att han har en statsminister i släkten (Oskar Robert Themptander, statsminister mellan 1884–1888) har påverkat hans konstnärskap, och får ett skratt tillbaka.
– Till hans försvar är att han i alla fall var liberal, och att han vägrade att bli adlad! Men det är väl lite roligt att utvecklingen kan gå åt ett annat håll – jag har blivit familjens röda får.

_____________________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.