Du är född i Sverige.
Och du bor i Sverige.
Men du är från Etiopien.

Härom dagen satt jag och väntade på att bli insläppt i min kompis port. En femton-nånting storasyster gick förbi med sin fem-nånting lillebror, och försökte pedagogiskt förklara hur det låg till. Det kan inte ha varit en lätt uppgift. Född, bor, är. Jag lyssnade och funderade, men kunde inte avgöra; vilket hör ihop med vad? Ett språk med ett land, en grupp eller en historia? I vilken inbördes ordning blir de uppradade?

Senast jag sökte jobb fick jag en uppmaning att genomföra ett personlighetstest för att slutföra denna ansökan; annars skulle den vara ogiltig. Det var alltså utöver min CV och mitt personliga brev. Ett urval alternativ med tillhörande rutor presenterades, vilkas i-bockade mönster skulle synliggöra vem jag var. Motsättningen i de olika kraven gjorde mig förbryllad. Jag skulle dels vara en unik individ med tilltalande särdrag, dels som på order kunna utföra rätt rörelse till rätt ackord. Mitt beslut att vägra genomföra provet om min personlighet via någon annans ordval, verkar ibland som en få förunnad frihet.

Var är du, när du är, det du är? Vi säger att platsen formar oss, och vi formar platsen. Men oftast krävs det att vi lär oss platsens format först, innan vi förmår att tänka utanför ramverket. Hotas någon av din egenskap att inte få rum inom ramarna, kommer du troligtvis prioritera denna och flytta upp den i ordningen i ramsan om vem du är. Reaktionen är både en praktisk styrka och en lurig svaghet. Ty alla andra egenskaper du givetvis också har, hamnar i periferin.

Mitt beslut att vägra genomföra provet om min personlighet via någon annans ordval, verkar ibland som en få förunnad frihet

Jag är främst svensk, när någon vittnar om bristande integrationsprestation i Sverige. Jag är främst kvinna, när det rör sig om feministiska frågor. Jag är främst ett språk när argument är det enda som kan hjälpa mig, ur en till synes kompromisslös situation.

Min morfar pratade finska. Mamma brukade tolka, men det var alltid en underlig sorts fördröjning mellan oss. Precis när leendet som uppdagats med hans ord började mattas av, tog mitt fart i förståelsen ur mammas översättning. Det var inte alltid vi hann ikapp varandra utan att det uppstod en blank lucka i endera ansikte. I dag kan jag ibland känna att mitt språk är ett annat än mina föräldrars. Ordförrådet har blivit akademiserat. Bara den nyansskillnaden skapar vidder av möjliga missförstånd och oönskat avstånd mellan oss.

Föräldrar borde få tala med sina barn på det språk som de själva talade då de var barn. Föräldrar som ska relatera till sina barns känslor borde få göra det med ord och meningar de själva valde, när de var barn som tänkte på känslor.
Ett språk är nämligen inte bara symboler, ett språk är symboler som knådas och formas av värmen i handen som håller det.

_____________________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.