I Malmö är det snart dags för årets Pridefestival. Regnbågsflaggor vajar i vinden runt om i staden. På Systembolaget säljs regnbågsvin. På Facebook läggs regnbågsfilter på profilbilderna. Det är dags för glitter och glamour. Det är dags för såpbubblor, konfetti och ballonger. Det är dags för alla företag att köpa sig ett gott rykte. Det är dags för alla heterosexuella människor med dåligt samvete att damma av sina paljettkläder för att bevisa sig fria från fördomar.

Pride har allt mer kommit att förvandlas till en färgsprakande folkfest. Själv känner jag mig dock allt annat än glad, glittrig och festsugen. Jag känner mig arg och illa till mods. Vår kamp är ingen lek, den är på liv och död. Vi föds fortfarande in i destruktiva normer som i många fall leder till psykisk ohälsa, självskadebetende, ätstörningar eller till och med självmord. Vi riskerar fortfarande att bli utsatta för våld när vi visar vår kärlek öppet och varje år är vi tiotusentals som utsätts för hatbrott, somliga med dödlig utgång. Vi har en lång väg att gå innan jag kommer känna mig redo att plocka fram feststassen och korka upp champagnen.

Det gör ont att se hur lite dessa dagar handlar om oss och våra rättigheter, utan i stället dom-
ineras av kommersiellt trams och annonsering för rika företagare. Ännu en gång har kapitalismen lyckats omvandla något till en affärsidé och ekonomisk vara. Marknaden spottar ur sig alla tänkbara produkter i regnbågsfärger. Människor tycks vara så upptagna av att konsumera regnbågsartiklar, dricka Pride-vin ur Pride-kaffekoppar och lyssna på Wham i Pride-hörlurar att de fullständigt glömt bort vad Pride egentligen borde handla om.

Förändring kan vi driva fram genom mobilisering och aktivt politiskt arbete, inte genom kommersialiserade jippon

Att visa på och omfamna mångfalden och känna stolthet över våra sexuella identiteter är och bör vara en viktig del av rörelsen, men att känna stolthet och samhörighet betyder inte att vi bör vara nöjda och tillfreds med vår situation i dag. Vi måste fortfarande kämpa för våra rättigheter och försvara det vi med en flerårig kamp har lyckats vinna, samt kräva fortsatt förändring och utveckling. Vi bör inte vara nöjda förrän vi lever i ett jämlikt samhälle, där ingen av oss utsätts för förtryck, kränkningar, hot, våld och mord. I en tid där brun högerpolitik med rötter i rasism och fascism får allt större utrymme, är vårt existensberättigande och våra tidigare politiska vinster under ständigt hot. Dessa krafter tjänar på att vår rörelse kommersialiseras och görs till ett festligt galej. Vinner de tillräckligt mycket inflytande kan de också få makten att ta ifrån oss allt det vi och de innan oss genom åren har åstadkommit. Därför måste vi med alla medel stå emot dessa krafter, fortsätta stå upp för våra rättigheter och kräva förändring. Förändring kan vi driva fram genom mobilisering och aktivt politiskt arbete, inte genom kommersialiserade jippon.

Vi är många som är arga och inte nöjda. Vi är många med gemensamma intressen. Låt oss gå samman och göra årets parad till ett argt och utmanande tåg som ställer krav! Nu är tid för kamp, inte för folkfest!