Inför presidentvalet för drygt ett år sedan satte den då ännu relativt okände Emmanuel Macron igång en jordbävning som skulle vända upp och ned på hela det franska partisystemet, när han proklamerade att han var ”varken höger eller vänster”. Inför hotet om en högerextrem president i Élyséepalatset utövade hans liberala EU-vänlighet en kraftig dragningskraft på väljarkåren. Men hans teknik- och framtidsbejakande retorik och hans löften om att föra in Frankrike i den nya tidens ekonomi, samtidigt som de som riskerar att förlora på det skulle skyddas från globaliseringens mest destruktiva effekter, verkade faktiskt övertyga många. Macrons påstående att han tillhörde vänstern fick gehör, även om de mer klarsynta iakttagarna aldrig lät sig övertygas. Han må komma från bankvärlden, men han var ju trots allt minister i François Hollandes socialistregering. Dessutom hade gamla socialistpolitiker som Ségolène Royal, Martine Aubry och Jean-Marc Ayrault slagit fast att ”Macron är vänster”. Och så var han ju trots allt inte den vulgärt nyliberale François Fillon. För många vänsterlutande väljare räckte det. Den välpolerade ytan på den för valet nystartade rörelsen En Marche var så blank att det gick att spegla de flesta politiska ideologier i den. Inte minst något slags socialdemokrati. Ett år efter hans tillträde råder dock inte längre någon tvekan om var Macron står på den politiska skalan.
Den fria marknadens ledare
En första fingervisning om varthän det barkade kom redan i och med regeringsbildningen när Macron utsåg Edouard Philippe och Bruno Le Marie från de konservativa Les Républicains till nyckelposterna premiär- respektive finansminister. Strax efteråt satte han igång med att fullfölja det projekt som en lång rad franska presidenter av olika politiska kulörer före honom har försökt och misslyckats med: att ”reformera” arbetsmarknaden. Till skillnad från sina föregångare hade Macron inga problem med att runda parlamentet och anta det nya lagpaketet via dekret. Denna auktoritära ådra har konsekvent sålts in som ett uttryck för hans handlingskraft och beslutsamhet, något som det plågade Frankrike hävdas ha saknat sedan general De Gaulles dagar.
Fackliga rättigheter inskränktes, förmögenhetsskatten avskaffades, arbetsgivaravgiften och företags- och kapitalskatterna sänktes och bostadsbidragen skars ned
Trots återkommande gatuprotester luckrades arbetsrätten upp. Fackliga rättigheter inskränktes, förmögenhetsskatten avskaffades, arbetsgivaravgiften och företags- och kapitalskatterna sänktes och bostadsbidragen skars ned. Det här reformprogrammet har bevisat för många vilket politiskt läger Macron faktiskt tillhör. Vänsteroppositionens ledare Jean-Luc Mélenchon kallade honom nyligen för ”de rikas president”, ett smeknamn som har satt sig. Enligt mätningar håller 87 procent av fransmännen med om den beskrivningen, medan 53 procent anser att han inte förstår fattiga människors problem. Att Macron förra veckan prydde framsidan på rikemanstidningen Forbes, som kallade honom för ”den fria marknadens ledare”, har inte direkt förändrat bilden av honom som överklassens man.
De hängivna En Marche-anhängarna försvarar reformerna med att man måste skapa välstånd innan man kan fördela det. Macron själv har i flera intervjuer förklarat att de utgör det första steget i det projekt som ligger honom särskilt varmt om hjärtat, nämligen att förbereda Frankrike på den strukturomvandling som digitaliseringen medför.
Start-up-nationen
Ända sedan starten har Macron och hans kommunikationsteam satsat allt på ett kort: att presentera honom som modern, digital och framåtblickande. Till de vanliga symbolerna för upplyst makt som franska presidenter måste skylta med på officiella foton, såsom filosofiböcker och porträtt på gamla statsmän, har han lagt en iPhone för att markera att han utgör en modern utväxt av traditionen. Hans mål att förvandla Frankrike till en ”start-up-nation” och uppmaningen till franska ungdomar att försöka bli nästa generations Mark Zuckerberg och Steve Jobs har hånats från många håll. Macrons tankar om framtidens arbetsmarknad är dock mer välutvecklade än man kan tro.
I en intervju med tidningen Wired från i mars talar han om sin fascination för artificiell intelligens. Han berättar att Frankrike kommer att investera 1,5 miljarder euro i sektorn som enligt honom kommer att revolutionera ekonomin (ett ständigt återkommande ord är ”disruption”). Dessutom har man redan grundat teknik-hubben Station F i Paris som ska locka start-up-entreprenörer till Frankrike. För Macron är det viktigt att vara ”del av utvecklingen” i stället för att drabbas av den. Därför gäller det att göra landet attraktivt för företag inom sektorn, bland annat genom att sänka den så kallade ”exit-skatten” som företag beläggs med om de vill flytta sin verksamhet från Frankrike. Med lite välvilja kan man säga att Macron till skillnad från många andra presidentkandidater och politiker i alla fall har modet att erkänna de förändringar som arbetsmarknaden står inför, i stället för att bara lova att beskydda nationen från dem. När det kommer till hur omställningen ska gå till är det dock tydligt vad hans politik syftar till.
För Forbes utvecklar han sina tankar om hur han ska skydda de franska arbetstagarna under övergången till en digital arbetsmarknad. ”Det innebär mer flexibilitet och acceleration i ekonomin, en företagsvänlig approach och adekvat skydd för människor och medborgare genom stora investeringar i utbildning och vidareutbildning”. Efter att ha skurit ned det sociala skyddsnätet och låtit traditionella företag gå omkull vill Macron alltså erbjuda ”skydd” genom att vidareutbilda människor till jobb inom plattforms-ekonomin, med företag som Uber som uttrycklig förebild. Vad villkoren för de nyskapade digitala jobben kommer att vara vet alla redan, sedan fackens rätt att kollektivt förhandla om löner och förmåner inskränktes i höstas.
Att man har lyckats paketera den här politiken som socialt progressiv är ett PR-mässigt konststycke. Det faktum att företrädare för det franska näringslivet och arbetsgivarförbund inte kan sluta hylla presidenten säger i själva verket det mesta om politiken.
Eurozonens räddare
Den del av Macrons program som potentiellt skulle kunna innebära en genomgripande förändring gäller EU, närmare bestämt eurozonen. Ett år efter sin valvinst firas Macron fortfarande på liberala ledarsidor som internationalismens och Europasamarbetets höviske riddare. Så sent som i början av maj tilldelades han Charlemagne-priset i Aachen för sin ”vision” för Europa. Denna består av förslag på en gemensam budget för euroländerna, en gemensam finansminister samt fullföljandet av planerna på en bankunion. Förslag som knappast skulle råda bot på det demokratiska underskottet i unionen, men som åtminstone skulle motverka de mest destruktiva konsekvenserna av valutasamarbetet, som bara har förstärkt den franska arbetslöshet som Macron valdes för att sänka.
Att man har lyckats paketera den här politiken som socialt framåtblickande är ett PR-mässigt konststycke
Det stod dock tidigt klart att inget av detta någonsin kommer att bli verklighet. Angela Merkel och hennes tidigare finansminister Wolfgang Schäuble har kategoriskt avvisat all typ av integration som skulle kunna leda till att Tyskland tvingas göra avkall på sin ekonomiska dominans. Sedan den nya storkoalitionen kom på plats har visserligen socialdemokratiska SPD tagit över finansministerposten i Berlin. Det fanns därför visst hopp om att en förändring av den ekonomiska politiken skulle komma. Det blev dock inte fallet. Den nye finansministern Olaf Scholz hade knappt hunnit tillträda innan han bekände sig till sin företrädares fetisch för världsrekordstora exportöverskott och en minutiöst balanserad budget. Macrons stora europeiska projekt har alltså redan misslyckats.
Men även bortsett från det faktum att projektet är dödfött är Macrons vision för Europa knappast så modern som den ofta beskrivs som. I de högtidliga talen är det till exempel aldrig tal om en union som tar socialt ansvar för sina medborgare. Trots det ses hans ”öppenhet” mot Europa och omvärlden – i motsats till den inåt- och bakåtblickande Marine Le Pen – av många som ett tecken på att han redan ser bortom nationalstatens historiska horisont. Men i själva verket är den del av en nationell strategi som har en lång tradition i Frankrike. Precis som François Mitterand på sin tid ser Macron ytterligare integration av EU som ett sätt att öka Frankrikes makt på kontinenten och därmed i världen.
Krig och semi-kolonialism
Utrikespolitiken är också det område som Macron hittills har lagt störst resurser på. Strax efter tillträdet inleddes en stor offensiv med målet att återföra Frankrike till dess roll som internationell stormakt. För Macron tycks det i sann fransk anda vara viktigt att visa sig oberoende från USA, något som tydliggjordes i och med en inbjudan till Vladimir Putin till Versailles. Men samtidigt har han med deltagande i amerikanska och brittiska attacker mot Syrien visat att Frankrike går att räkna med när det är dags för krig i Mellanöstern, trots att han officiellt övergivit Hollandes linje om att Assads regim bör störtas. Därutöver har han även förstärkt truppnärvaron i Västafrika i och med den nya militäroperationen Barkhane, tillsammans med fem västafrikanska länder.
Vad gäller förhållandet till USA skryter Macron med att ha unikt goda relationer till Donald Trump, trots att han är en uttalad ”globalist”, för att använda högerpopulistisk terminologi. Han har själv sagt att det beror på deras gemensamma bakgrund inom den privata sektorn. De båda har redan avlagt pampiga statsbesök hos varandra och framhållit hur väl de kommer överens. Trots det lyckades Macron varken hindra Trump från att lämna Paris- och Iran-avtalen eller från att inleda ett internationellt handelskrig.
Macron må fortfarande vara populär och en förebild för vilsna socialdemokrater runt om i Europa. Men efter ett drygt år vid makten har masken fallit av och hans sanna natur blottats
Förhoppningar fanns även tidigt om att Macron skulle bryta med franska presidenters traditionellt paternalistiska förhållande till de forna kolonierna, sedan han under valkampanjen slagit fast att den franska kolonialhistorien utgjorde ett ”brott mot mänskligheten”. I höstas förklarade han också att han tillhör en annan generation än de franska politiker som ”säger åt afrikaner vad de ska göra”. Under ett statsbesök i Burkina Faso blev det dock uppenbart att förhoppningarna kommit på skam när Macron från talarstolen läxade upp landets president och skämtade om att han skulle gå ut och rätta till luftkonditioneringen i lokalen när denne stormade av scenen. Ett lika misslyckat skämt om flyktingar i fiskebåtar som tar sig till de franska öarna Komorerna i indiska oceanen förstärkte bilden av Macron som nedlåtande och okänslig. Det är inte samma typ av flagranta rasism som Nicolas Sarkozy gav prov på när han i Senegal 2007 sade att ”den afrikanska människan inte har inträtt i historien” och att den afrikanske bonden ”sedan årtusenden lever efter årstiderna”, ”i harmoni med naturen”. Men det visar att Macron inte på något sätt har frigjort sig från de semi-koloniala föreställningar som franska presidenter fortfarande hyser gentemot de forna lydområdena.
Vilsen opposition
Det område där Macrons högerprägel märks kanske allra tydligast är inom oppositionen. Det faktum att stora delar av de konservativa Les Républicains, i likhet med hela den franska arbetsgivarkåren, är helt tillfreds med presidentens politik säger egentligen allt man behöver veta om den. Den nye partiledaren Laurent Wauquiez har därför tvingats föra sitt parti ännu längre högerut för att konkurrera om Nationella Frontens väljare. De senare har i sin tur fortsatt att röra sig mot mitten sedan valet, bland annat genom att byta namn till Rassemblement National (Nationell Samling) och fortsätta utmåla sig som kvinnovänligt.
Socialistpartiet har fortfarande inte hämtat sig efter det katastrofala valnederlaget. Den socialdemokratiska högerflygeln i partiet lider i viss mån av samma problem som de konservativa, nämligen det faktum att En Marche håller på att genomdriva deras egen politik. Det som finns kvar av vänsterflygeln söker fortfarande efter en ny identitet. Det är därför för tidigt att säga hur det partiet kommer att utvecklas.
Till vänster har Mélenchons France Insoumise tagit täten som det huvudsakliga oppositionspartiet. De många demonstrationerna mot Macron som partiet har organiserat – den senaste så sent som förförra helgen – har hittills dragit stora skaror. Dessutom har man på senare tid lyckats koordinera sig med den oberoende fackföreningsrörelsen och andra sociala rörelser och organisationer för att skapa en enad front mot presidenten, såsom i motståndet mot Macrons försökt att inleda en smygande privatisering av det statliga järnvägsbolaget SNCF.
Macron må fortfarande ha ett visst stöd (omkring 40 procent enligt den senaste mätningen) och vara en förebild för vilsna socialdemokrater runt om i Europa. Men efter ett drygt år vid makten har masken fallit av och hans sanna natur blottats. Den politiska konflikten kommer därför att utspelas inför öppen ridå i fortsättningen, befriad från PR-kupper och ideologiska skenmanövrer. Man kan därför också räkna med ett allt större motstånd.
