– Vi älskar när kvinnor talar om känslor och om sina liv.

Av allt det som Agnes, Sara och jag diskuterar under en intervju på ett fik i Hökarängen är det kanske detta som berör mig mest. Alltså, den uttryckta viljan att göra alla kvinnors känsloliv till huvudsak.

Efter #MeToo som det senaste framgångsrika exemplet på politisering av det ’personliga’, är det flera som har framhållit att nästa strid kommer att handla om kvinnors emotionella arbete.

Förutsättningarna för detta arbete brukar beskrivas ungefär såhär:
Kvinnor investerar mer bekräftelse och omtanke i sina relationer till fäder, bröder och partners än dessa män behöver ge tillbaka. Överskottet kan männen rikta utåt mot samhället (till exempel kan de använda det som bränsle för att bygga sina egna framgångar). På samma sätt som kapitalisten exploaterar arbetarens arbetskraft, exploaterar män, för att tala med statsvetaren Anna G. Jónasdóttir, alltså kvinnors ”kärlekskraft”. Kvinnor kan inte enkelt välja bort att bli exploaterade, de är lika ofria att inte ge kärlek till män som arbetare är att inte arbeta.

Det var ungefär tre år sedan, i samband med uppsatsskrivande i genusvetenskap på Kuba, som Sara Hallonsten och Agnes Ahlsén började fundera kring ett utgivningsprojekt om emotionellt arbete. De beskriver hur de utgick från hur de själva mådde i kärleksrelationer och familjerelationer.
– Vi pratade mycket med kvinnor i vår närhet om det som skavde i förhållandet till våra pojkvänner, bröder, vänner och pappor och upptäckte att vi delade mycket av det som vi trott var specifikt för våra egna relationer. Igenkänningsfaktorn var stor, säger Agnes.
– Jag har känt mig som en missionär, säger Sara. Vart jag än har gått har jag pratat om detta. Och svaret brukar bli: Ja, herregud – varför pratar vi inte om det här mer?
Samtidigt som genusvetenskapen erbjöd en plats där känslor togs på allvar och behandlades i termer av akademisk disciplin, började frågan om emotionellt arbete och kärlekskraft dyka upp på andra håll. Agnes och Sara beskriver Liv Strömquists popularisering av Anna G. Jónasdóttirs teorier i albumet Prins Charles känsla som en Aha-upplevelse.

I dag driver de tillsammans förlaget Systerkonspirationen vars första bok är en antologi om kvinnors emotionella arbete. Antologin, som är planerad för publicering till årsskiftet, samlar dikter, noveller, illustrationer och fotografier på upplevelser av obetalt känsloarbete. På förlagets hemsida kan man läsa det manifest (”kvinnofest”) som utgör grunden i arbetet. Det ekar av den litteraturströmning som brukar kallas för gurlesk och som ibland beskrivs som en fusion av det typiskt flickiga, det radikala och det groteska (”en sax i dockans huvud”, föreslår Språktidningen i sin definition).

”Systerkonspirationen är mer känsla än förnuft”

”Systerkonspirationen trivs bäst i kvinnodjungeln”

” Systerkonspirationen är glitter plus allt som bubblar”

”Systerkonspirationen kan allt och gör allt.
Och med resten hjälper systrarna till.”

Sara: – Manifestet beskriver det som vi vet och känner. Och det som vi vill göra verklighet av ett steg i taget. Vi vill ge plats åt oss själva och åt andra kvinnor.
Agnes: – Antologin kan beskrivas som en typ av modern bekännelselitteratur där vi hellre säger för mycket än för lite och omfamnar det gränslösa.
– Det finns en gemensam skräck för kulturelitism. Vi har inte så bra koll på hur man bör göra och dessutom struntar vi i det. Det handlar om att ge kvinnors känslor och erfarenheter en plattform, utan att kräva dem på sensmoral eller problemlösning.

Antologin är ett egenfinansierat projekt och en ekonomisk satsning från två personer som i vanliga fall har andra jobb.
Agnes: – Många har ställt upp med bidrag till antologin, men det finns någonting problematiskt med att be kvinnor bidra gratis med texter. Blir det några pengar av detta kommer vi att dela dem mellan de medverkande.

Vad är emotionellt arbete i era ögon?
Agnes: – Trötthet. Känslomässig utmattning. En hypermedvetenhet om andras mående. Att ligga och oroa sig för saker. Det som man inte kan ta på, det som skaver och känns jobbigt och inte kan förklaras. Vad är det egentligen som döljer sig bakom känslan av otillräcklighet och frustration?

På samma sätt som kapitalisten exploaterar arbetarens arbetskraft, exploaterar män, för att tala med statsvetaren Anna G. Jónasdóttir, alltså kvinnors ”kärlekskraft”

Vi talar om familjemiddagen där det finns en dold överenskommelse om att kvinnor ska se till att alla manliga deltagare får prata om vad de vill, blir skickade smöret innan de hunnit be om det, är nöjda på alla fronter. För sitter till exempel pappan och surar så spiller det över på alla… Om vem som kommer ihåg att pojkvännens mamma fyller år och köper present. Om kvinnors framfrågning av män och om att aldrig få en fråga tillbaka. Om pojkvännen som skickar sms sin sambo och undrar om hans müsli är slut.
Agnes: – Men på samhällsnivå kan det handla om exempelvis tjejjoursarbete. Att det är kvinnor som sluter upp och tar ansvar för andra kvinnors mående. Och på arbetsmarknaden kan det handla om att tvingas stå och le mot gubbar som kommer med snuskiga kommentarer – för att jag inte är min egen person när jag jobbar inom service.
Sara: – Vi vill vara tydliga med att vi i grunden ser det emotionella arbetet som någonting positivt. Det handlar om kapaciteten att bry sig om. Det handlar om en anledning till att samhället överhuvudtaget fungerar.

I en sådan förståelse är mannen närmast ”en ofullständig version av kvinnan”, för att citera Valerie Solanas Scum-manifest. Men är det så enkelt? Jag ställer en fråga om det egna ansvaret och den egna gränssättningen. Vad är den omhändertagande kvinnorollen dragen till sin spets om inte den Skuldbeläggande Martyren?
Agnes: – Men det är ju en socialiseringsprocess: Ett av könen har lärt sig att inte sätta sitt eget mående främst. Och gränssättningen ligger då inte särskilt nära.

Sara talar om mormödrar som aldrig fått bekräftelse eller uppskattning för vad de har gjort och som kanske därför levt ut sina känslor genom martyrrollen. Men hur aktuell är den rollen idag?

I kulturjournalisterna Ida Ölmedals och Malin Ekmans podd Sex samtal om män diskuterar de i avsnittet ”Killar är blondinbellor” (1/6) utvecklingen av könsroller utifrån Isabella (”Blondinbella”) Löwengrips blogg. Efter sin skilsmässa skriver Löwengrip på bloggen: ”Kvinnor i dag har sin egen karriär, sin egen ekonomi, vi kan få barn själva. Ska en man komma och konkurrera med det liv man har måste han verkligen ha något att erbjuda. Vara rolig, smart och driven och ge massa kärlek och peppa en. Annars kan det vara.”

Ölmedals och Ekmans spaning är att medan den kvinnliga självframställningen på sociala medier handlar om personliga prestationer (”som bergsklättring”), har en viss typ av manlig självframställning börjat gå åt motsatt håll. Här är det den jämställda parrelationen som blir en statusmarkör, något att visa upp på sociala medier genom bilder på parmiddagar i motljus. Detta sker parallellt med att det blir allt svårare för arbetarmän att hitta kärleken. ”Just som kvinnor är stolta över den självständighet de erövrat, så vill män visa upp att vi börjat utforska våra torftiga känsloliv. Därför finns i dag knappt någon malligare varelse än en man med barnvagn”, skriver Leonidas Aretatis om fenomenet i DN (11/6).
Men även om en sådan utveckling kan spåras inom ett visst samhällsskikt och en viss ålderskategori och en viss sorts heterosexuell relation är det kanske lite väl tidigt att, likt Aretakis, fantisera om relationer bortom könet och kroppen.
Bland de bidrag som har kommit in till Systerkonspirationens antologi svämmar berättelserna om heterosexuella kärleksrelationer över.
Sara: – Vi väntar fortfarande på berättelserna om familjen: döttrar och pappor, systrar och bröder.
Agnes: – Hittills handlar det om mellan 50–100 skapare som har skrivit, fotat och skärmdumpat. I ett par veckor till tar vi emot bidrag. Jag skulle gärna se mer av arbetsplatsrelationer i materialet.

Det handlar om kapaciteten att bry sig om. Det handlar om en anledning till att samhället överhuvudtaget fungerar

Så till frågan om vilka som har skrivit bidragen. Det är oftast svårt att veta, förklarar Agnes och Sara, eftersom dessa inte alltid kommer tillsammans med någon sorts kontext. De har siktat mot ett brett åldersspann. Samtidigt har de rekryterat via sociala medier vilket kanske har bidragit till att rikta själva frågan mot deras egen ålder och egna sammanhang.

Jag frågar om de tror att materialet kommer att illustrera en universell eller en mer specifik erfarenhet. Sara funderar lite:
– Det finns en genuserfarenhet som kan kallas universell om kvinnors omsorgsarbete. I vårt land kan vi se den redan på förskolan där flickorna får klä på sig sist för att de är lugnast, hjälpa till att leta efter pojkarnas mössor. Detta fortsätter genom hela livet i olika sammanhang
– Samtidigt, säger Agnes, försöker vi inte göra anspråk på en universell kvinnlig erfarenhet så mycket som vi vill ta de personliga erfarenheter som finns och ge dem en plattform.
Vad tror ni att antologin kan åstadkomma?
Sara: – Självrannsakan hos män och kanske en insikt hos kvinnor om att ”det är inte bara jag???”. Det ligger någonting större, strukturellt bakom. Och det påverkar i stort. Den som arbetar blir dränerad, medan att få bekräftelse och lyftas upp innebär att man får energi och tilltro till att genomföra sina egna drömmar.
Några råd till män?
Agnes: – Jo, det har man ju försökt…Men: våga fråga. Våga lyssna på svaren.
Sara: – Jag har pratat mycket med män i min närhet. Det innebär kanske inte omedelbar förändring, men den kan komma efterhand. Till män skulle jag säga: Om du tycker att någonting inte stämmer i dina relationer, som ”varför ringer barnen alltid till mamma”. Ta och ring själv.

_____________________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.

Malin Nauwerck [email protected]