“Jag gick från en tjänst där man jobbade skift i vissa delar till ren kontorstid. Det märktes på hur jag mådde – skiftjobb sliter när man närmar sig 40. Samtidigt höjde jag min månadslön med 17 500 kronor”.
En före detta polis berättar hur hans liv förändrades när han till slut bestämde sig för att lämna yrket efter tio år. Ett beslut som inte togs utan vånda, trots den avsevärt högre lönen. Han lämnade trots allt motvilligt ett yrke som han en gång älskat och nästan betraktat som ett kall.
Situationen inom polisen är omdebatterad. Medan regeringsföreträdare gärna lyfter fram att det finns fler polisanställda än någonsin larmar enskilda poliser om resursbrist och ansträngd bemanning. Antalet civilanställda inom polisen har visserligen ökat, men antalet poliser per invånare är i dag det lägsta på tio år. Sedan 2014 har kostnaden för övertid ökat med 30 procent.
Av de 905 personer som lämnade polisyrket förra året slutade fler än hälften av andra skäl än pension, enligt SVT. Poliser med chefserfarenhet blir ofta chefer inom statliga myndigheter. Andra har tidigare yrken att falla tillbaka på eller fångas upp av privata säkerhetsbolag och försäkringsbolag. Och samtidigt som erfarna poliser slutar står nästan en femtedel av utbildningsplatserna på polishögskolan tomma.
Långtifrån alla poliser kan höja sin lön med femsiffriga belopp genom att byta jobb. Men lönen är inte det enda som avskräcker, betonar den polis jag pratar med. Minst lika viktigt är hårdare arbetsbelastning och en växande känsla av att inte räcka till. Poliser ute i fält hinner inte med förhör och andra “förstahandsåtgärder” på brottsplatser eftersom de snabbt kallas iväg till något mer akut. “Att sedan som utredare börja utreda ett år gammalt brott efter en sparsamt skriven anmälan är rätt kört. Då läggs det ner i stället”.
“Politikernas favoritlösning är särskilda lönesatsningar på utvalda grupper – gärna presenterade under valår.”
Att även poliser byter yrke under livet behöver inte vara ett kristecken. Men avhoppen och svårigheten att fylla utbildningsplatser är dessvärre inget unikt för polisen. Enligt Skolverkets kommer det att saknas 80 000 behöriga lärare om femton år. Redan idag råder stor brist på behöriga lärare, liksom på undersköterskor, sjuksköterskor och deltidsbrandmän.
Varken sjuksköterska, lärare eller polis är några låglönejobb. Men när kraven och arbetsbelastningen ständigt ökar samtidigt som jobb i den privata sektorn med samma utbildningstid betalar bättre och avståndet till cheferna växer – då är det inte konstigt om fler börjar tvivla på sitt karriärval.
Det borde få oss alla att tänka efter. Vad säger det om ett samhälle som inte lyckas locka tillräckligt många till så pass viktiga jobb som att vårda sjuka och släcka bränder? Vad säger det om hur vi värderar olika arbetsuppgifter när färre vill utbilda sig till lärare trots allt prat om att höja yrkets status?
Politikernas favoritlösning är särskilda lönesatsningar på utvalda grupper – gärna presenterade under valår. Men när Jan Björklund säger att vissa lärare borde tjäna 80 000 kronor och Moderaterna lovar att höja nya polisers lön med 3000 kronor i månaden och samtidigt skriva av deras studielån kan man fråga sig vem som får betala i slutändan. Om högern får bestämma är risken stor det blir sämre betalda grupper som undersköterskor, vårdbiträden eller barnskötare. I kombination med krav på sänkta ingångslöner och “fler enkla jobb” blir konsekvensen kraftigt förstärkta klyftor.
Det är motsatsen till vad vi faktiskt behöver: Ett samhälle som håller ihop, där allas bidrag ses som värdefullt och där klyftorna minskar snarare än ökar. För det krävs rejäla och breda satsningar på den offentliga sektorn så att de som arbetar för vårt gemensamma bästa ges förutsättningar att känna att de gör ett bra jobb.