Det som väckte mitt klimatintresse var boken Detta förändrar allt av författaren Naomi Klein. Under ett lärorikt erasmusutbyte i Köpenhamn – också med närgående studier av stadens rökiga bodegor och svettiga klubbar – öppnade boken mina ögon för hur frågan hänger ihop med världens orättvisor och paradoxerna i vårt ekonomiska system.

En av Kleins poänger i boken är att klimatkrisen har ”dålig tajming”. Den kräver omfattande handling nu, samtidigt som världen är mer fientligt inställd mot målriktad styrning av ekonomin än någonsin förr. Detta tänkte jag på när jag läste att svenska industriklenoden ABB ska sälja sin robotavdelning till japanska företaget Softbank.

Kommunikationsdirektör Jacob Lund på Wallenbergsfärens investeringsbolag Investor säger att affären är ”finansiellt attraktiv”. Softbanks grundare Masayoshi Son å andra sidan har större ambitioner och säger: ”Varför föddes Masa Son? Det kan låta märkligt, men jag tror att jag föddes för att realisera artificiell superintelligens” – en intelligens som överträffar den mänskliga. Softbank vill koppla ihop deras AI-satsning med ABB:s kompetens inom robotik – något som Kina gjort sedan 2017.

Varför ska vi bry oss om ABB? För att bolaget, tidigare Asea Brown Boveri, har varit centralt i svensk industrihistoria. Det klassiska, svarta eller blåa SJ-loket som ofta kör långsammare tåg och nattåg? Byggt av Asea som Sveriges största lokserie någonsin. Hört talas om att Sverige har kärnkraft? Mellan 1975 och 1985 var bolaget med att bygga nio kärnkraftsreaktorer i Sverige, varav flera fortfarande är igång. Noterat att Sveriges elsystem transporterar stora mängder el från norr till syd? Asea samarbetade med statliga Vattenfall om att bygga den då världsstörsta ledningen mellan Harsprånget i norr och Hallsberg 1952.

I stället för att investera för att lösa klimatkrisen handlar det om snabba cash och status.

Sådant samarbete mellan statliga aktörer som SJ och Vattenfall och privata som Asea var utmärkande för innovation under svensk socialdemokratisk kapitalism. Det blev också typexempel för ekonomisk forskning om industripolitik och utveckling, till exempel John Kenneth Galbraiths teori om ”teknostruktur” och Erik Dahméns ”utvecklingsblock”. Poängen var att ledande innovationer och stabil industriell utveckling kommer av långsiktiga satsningar mot tydliga mål och stabila relationer mellan bolag och stat.

Men med nyliberalismen kom nya idéer. Bolag ska maximera aktieägarnas avkastning, inte bidra till samhällsnyttan. Staten ska skapa förutsättningar, inte styra. I stället för att målriktat använda den tekniska förmåga som ABB mödosamt byggt upp inom järnvägar, elnät och kärnkraft – nyttiga saker för ett samhälle på väg mot fossilfrihet – kunde tillgångarna brytas ut ur bolaget och säljas.

2018 sålde ABB transmissionsnätsavdelningen till japanska Hitachi. Försäljningen motiverades med att ”ABB-aktien har gått svagt”. Pådrivande var finansmannen Christer Gardell, vars ”aktivistfond” hade köpt in sig för att pressa på för en försäljning.  ”Nu när finansmännen har tagit befälet från industrialisterna så är pengar i fickan en snabbare väg till deras hjärtan än ett långsiktigt ägande”, sammanfattade SVT:s ekonomireporter Peter Rawet. Bara några år senare fick bolaget som i dag heter Hitachi en gigantisk beställning på 145 miljarder kronor på transmissionsledningar till havsbaserad vind – cirka 45 miljarder mer än försäljningen av hela bolaget några år tidigare och Sveriges största exportorder någonsin.

Nu vill ABB än en gång sälja till japanska aktörer och man anar ett mönster: svenska ägare vill göra snabba affärer medan andra vill ha svensk industriell kompetens. I en intervju med Svenska Dagbladet förklarar ABB:s vd Morten Wierød att det är Kina och USA som är mest attraktivt för ABB i framtiden – trots Trumps tullar och Kinas statsstyrda ekonomi.

Det är det här som åsyftas med klimatkrisens dåliga tajming. Vi lever inte bara i ett ekonomiskt system där produktionsmedlen till övervägande del är privatägda, utan dessutom utgörs vår tids kapitalister till övervägande del av hustlare på jakt efter snabba klipp och miljardärer med storhetsvansinne. I stället för att investera för att lösa klimatkrisen handlar det om snabba cash och status. Samtidigt förstår jag dem när regeringen presenterade sin budget som inte gav någon mer riktning för Sveriges ekonomi bortom fler skattesänkningar. Om inte staten pekar ut en riktning, varför skulle kapitalisterna satsa?

För att parafrasera Gramsci: Den gamla världen dör, och den nya kämpar med att födas. Nu är det hustlarnas tid.