Utrikes 30 juni, 2018

Tredje gången gillt

Inför presidentvalet i Mexiko på söndag har vänstern en närmast ointaglig ledning. Trots att han gjort en kraftig sväng mot mitten vore en seger för ”AMLO” i hans tredje presidentval en historisk framgång för det vålds- och korruptionsplågade landet.

 

Fredagen den åttonde juni deltog den mexikanske lokalpolitikern Fernando Purón i en valdebatt i staden Piedras Negras, på gränsen till USA. Efter mötet kom åhörare fram för att skaka hand och ta bilder med kongresskandidaten. Medan han poserade tillsammans med en glad anhängare smög en man upp bakom dem, riktade en pistol mot Puróns bakhuvud och sköt.

Händelsen som fångades på film av övervakningskameror är bara den senaste i sitt slag i Mexiko. Sedan valrörelsen inleddes i september har 112 politiker mördats. Det faktum att mordet ägde rum på öppen gata, inför en folksamling och framför kameror säger mycket om situationen i landet där våldsspiralen stadigt har fördjupats de senaste åren. Laglösheten och korruptionen, som har eskalerat som en konsekvens av det allt blodigare kriget mellan drogkarteller och den militariserade polisen, har minskat risken för att straffas för grov brottslighet. Enligt Global Impunity index som mäter graden av straffrihet i olika länder ledde bara nio procent av alla brott 2016 till fällande dom i Mexiko – den lägsta siffran i Latinamerika. Enligt samma rapport anmäls bara sju av hundra brott, främst på grund av det låga förtroendet för polisen och det underbemannade rättsväsendet. Nyligen slogs också nytt rekord i antal mord – 2 371 personer i oktober 2017.

Till det kommer en rad mer ”vardagliga” problem, såsom skyhög ojämlikhet, dålig ekonomisk utveckling och låga löner (mexikanska arbetare har bland de sämsta lönerna på kontinenten i förhållande till hur mycket de arbetar).

Men mitt i mörkret har ett osannolikt ljus tänts. Inför presidentvalet på söndag leder den rutinerade vänsterkandidaten Andrés Manuel López Obrador – i folkmun kallad AMLO – med stor marginal före högern. I de senaste opinionsmätningarna får han nästan 50 procent av rösterna medan de två övriga ligger mellan 20 och 30 procent. I ett land som tillsammans med Colombia tillhör högerns traditionella fästen på kontinenten är det extraordinära siffror.

För att förstå AMLO:s opinionsframgångar kan det vara värt att titta på vad som har hänt i Mexiko det senaste årtiondet.

Enpartistat

Under nästan hela 1900-talet styrdes Mexiko av ett enda parti. Partido Revolucionario Institucional (PRI) är som namnet antyder ett parti som gör anspråk på att ensamt företräda arvet från revolutionen mellan 1910 och 1920. Det 71 år långa regeringsinnehavet mellan 1929 och 2000, som får de svenska socialdemokraternas dominans under 1900-talet att blekna, har gjort att partiet lever upp till sitt namn i åtminstone en bemärkelse: det är knappast revolutionärt men det är i allra högsta grad institutionellt. Det långa maktinnehavet tillsammans med den omfattande korruptionen gjorde att parti och stat gradvis kom att växa samman. I Mexiko kallas detta semi-diktatoriska äktenskap mellan PRI och staten för ”Leviatan på Zócalo” (efter det största torget i Mexico City där regeringen har sitt säte).

Trots det revolutionära arvet och medlemskapet i den socialistiska internationalen är PRI ett helt igenom nyliberalt parti som styr på uppdrag av de härskande klasserna. När partiet till slut förlorade regeringsmakten i valet 2000 var det därför ingen större katastrof eftersom högerpartiet PAN tog över under den förre Coca-Cola-chefen Vicente Fox.

Den främsta orsaken till att allt fler mexikaner tar rättvisan i egna händer är att gränsen mellan den organiserade brottsligheten och polisväsendet är porös

Sex år senare hade situationen förändrats. 2006 kom socialdemokratiska PRD, som hade brutit sig ur PRI på 1980-talet i protest mot den nyliberala politiken, en hårsmån ifrån att vinna presidentvalet. Trots att dess kandidat AMLO ledde under nästan hela rösträkningsprocessen kom PAN:s Félipe Calderón ut som segrare med en marginal på 0,56 procent. Det är inte första gången som högern har neutraliserat hot från vänster. 1988 förlorade vänsterkandidaten Cuauthémoc Cárdenas efter att rösträkningssystemet ”gått sönder”. 1994 mördades PRI-kandidaten Luis Donaldo Colosio Murrieta sedan han hotat att bryta med sina företrädares nyliberala politik.

Men AMLO accepterade inte resultatet. Han anklagade högern och myndigheterna för valfusk, inledde tillsammans med sina anhängare en månadslång ockupation av Zócalo och utropade en parallellregering. Försöket var dock fruktlöst. I stället inledde den nye presidenten en era av våld som bara har ökat eländet i Mexiko.

Kriget mot knarket

Den 10 december 2006, åtta dagar efter sitt tillträde, skickade Calderón 6 500 soldater till sin hemstat Michoacán och startade därmed ”kriget mot knarket”. Inom två månader var över 20 000 soldater mobiliserade i operationer och regelrätta gatustrider mot drogkartellerna över hela landet. Den massiva militariseringen av polisoperationerna skulle dock ha varit omöjlig utan USA:s hjälp.

Studenterna avrättades varpå kropparna brändes.  De har fortfarande inte hittats

2008 slöts det så kallade Merida- avtalet, enligt vilket USA förband sig att stödja Mexiko med minst 2,5 miljarder dollar i syfte att hjälpa säkerhetsstyrkorna att bekämpa brottssyndikaten. Sedan 2007 har Mexiko självt spenderat över 54 miljarder dollar på kriget. Strategin som går ut på att ”halshugga” kartellerna genom att rikta in sig på ledarna har i viss mån gett resultat: enligt obekräftade uppgifter ska 25 av de 37 maffiabossar som fanns på Calderóns lista och 101 av de 122 som efterlysts av den nuvarande PRI-presidenten Enrique Peña Nieto ha fängslats, utvisats eller dödats. Det mest spektakulära fallet var fängslandet av Sinaloa-kartellens ledare Joaquín ”El Chapo” Guzmán 2014, som dock lyckades fly innan han fängslades igen.

Den här strategin har emellertid bara bidragit till att öka våldet då varje gripande leder till nya strider om makten inom kartellerna, medan rivaliserande grupper försöker överta deras territorium. Och föga förvånande har det mänskliga priset varit extremt högt: sedan 2007 beräknas nästan 200 000 personer ha dödats och över 28 000 ha försvunnit, antingen som ”collateral damage” i striderna, som offer för kartellernas kidnappnings- och utpressningsstrategi eller i rena massakrer.

Peña Nieto har sedan han kom till makten 2012 i princip fortsatt Calderóns politik. Medveten om det kraftiga våldets negativa påverkan på Mexikos företagsattraktivitet har han dock tonat ned fokuset på polisoperationerna till förmån för sin ekonomiska politik. Striderna mellan kartellerna och polisen är i dag förpassade till bakgrunden. Men det har inte hindrat våldet från att fortsätta öka. Under den första hälften av Peña Nietos mandatperiod mördades 63 000 personer – 50 procent fler än under Calderóns första tre år. I början av 2000-talet fanns sex större karteller i Mexiko med tydligt avgränsade territorier. I dag beräknas de vara minst 16. Av statistiken att döma har våldet ökat enligt nästan samma kurva. Som en mexikansk bekant sade nyligen:

– Det bästa vore om landet styrdes av en enda kartell.

Självförsvar och korruption

I takt med att polisen gradvis har förlorat våldsmonopolet i vissa delar av landet har självförsvarsgrupper uppstått. I delstater längs Stilla havskusten som är särskilt drabbade av det drogrelaterade våldet har människor i flera städer och byar bildat medborgargarden för att försvara sig mot de kriminella gängen. I flera områden har man också lyckats jaga ut kartellerna. I staten Guerrero blev till exempel Nestora Salgado, en 40-årig kvinna som deporterats från USA, till en nationell symbol för självförsvarsrörelsen sedan hon inlett ett framgångsrikt väpnat uppror mot kartellerna.

Den främsta orsaken till att allt fler mexikaner tar rättvisan i egna händer är att gränsen mellan den organiserade brottsligheten och polisväsendet är porös. På flera håll går det inte att skilja på staten och kartellerna. Det är visserligen inget nytt fenomen. På 1990-talet avslöjades att till och med regeringens ansvarige för bekämpning av den organiserade brottsligheten var betald av kartellerna. Det har även avslöjats att USA:s myndighet för narkotikabekämpning DEA gav Sinaloa-kartellens kokainsmugglare fri lejd in i USA mellan 2000 och 2012 i utbyte mot information om rivaliserande grupper.

Men de senaste åren har korruptionen nått nya höjder. Enligt beräkningar spenderar mexikanska hushåll omkring 14 procent av sin månadsbudget på att betala av korrupta tjänstemän. För fattiga familjer kan siffran vara så hög som 33 procent. Över 36 procent uppger att de tvingats betala mutor för att få rinnande vatten, vilket är långt över snittet i Latinamerika (15,7 procent). I dag är korruptionen till och med så utbredd att den blivit till en viktig faktor i Mexikos ekonomi. Enligt Världsbanken utgör den nio procent av landets BNP.

En särskild händelse illustrerar hur djup korruptionen är. Den var också på många sätt en vändpunkt.

Massaker och pånyttfödelse

Den 26 september 2014 stannade polis en busskaravan i delstaten Guerrero. De över hundra lärarstudenterna ombord var på väg från byn Ayotzinapa till Mexico City för att delta i en marsch till minne av studentmassakern 1968. 43 av studenterna tvingades av bussarna och fördes till en lokal polisstation. Inga uppgifter om vad som hände efter det är bekräftade. Det mesta tyder dock på att studenterna överlämnades till ett lokalt gäng som ska ha misstänkt några av studenterna för att vara medlemmar i ett rivaliserande gäng. Studenterna avrättades varpå kropparna brändes. De har fortfarande inte hittats.

Ingen konfiskering, ingen expropriering, ingen nationalisering. Ingen korruption, inga problem

Händelsen blev startskottet för en folkrörelse mot våldet, polisväsendet och korruptionen. Det faktum att polisen, som agerade på order uppifrån, lydde under en delstatsguvernör och en borgmästare som båda tillhörde vänsterpartiet PRD gjorde att en stor skara av medlemmarna lämnade det partiet. En av dem var AMLO. Samma år grundade han Movimiento Regeneración Nacional (Morena), det parti som nu står vid maktens tröskel.

Morena fungerar som många andra moderna vänsterpopulistiska rörelser, med en stor, företrädesvis ung medlemsskara samlad kring en tydlig ledare. AMLO är i likhet med Bernie Sanders och Jeremy Corbyn en ikonisk figur i mexikansk politik. Under sin tid som Mexico Citys populäre borgmästare mellan 2000 och 2005 införde han billig kollektivtrafik och stipendier till äldre och ensamstående mödrar, byggde motorvägar och rustade upp den gamla stadskärnan i samarbete med telemiljardären Carlos Slim, alltmedan han skjutsades runt i en Nissan Tsuru (Mexikos vanligaste bil). Sedan dess har han i val efter val drivit en kompromisslös kampanj mot ”maffian” som styr landet.

Samtidigt har Peña Nietos regering skakats av en lång rad skandaler. Under hans mandatperiod har hela 16 sittande eller före detta guvernörer ställts inför rätta, medan han själv anklagas för att ha berikat sin familj. Hans förtroendesiffror är nu nere på 12 procent.

Detta har gjort att det moraliska glappet mellan AMLO och den övriga mexikanska politikerkåren ständigt ökar. Enligt sociologen Mateo Crossa har Mexikos politiska klass aldrig varit så misstrodd som i dag. Det faktum att inget av högerpartierna har lyckats hindra våldet från att sprida sig till allt fler delar av landet har också fått medelklassen att splittras och för första gången stödja olika kandidater, något som gynnar AMLO.

PRI:s kandidat José Antonio Meade är en osedvanligt okarismatisk figur som knappast lyckas locka många väljare utanför den trogna basen. PAN:s Ricardo Anaya har visserligen allierat sig med PRD, men de senare har övergetts av både medlemmar och väljare för Morena. Han har också utmanats av ex-presidenten Calderóns fru Margarita Zavala som ställer upp på en oberoende lista. Meade och Anaya har dessutom ägnat stora delar av valrörelsen åt att underminera varandra med korruptionsanklagelser. I dag är Morena den enda vänsterkraften i mexikansk nationell politik och AMLO en politiker med det alla andra saknar: legitimitet.

Men samtidigt ökar kritiken mot AMLO från vänster. För ju närmare makten han kommer, desto moderatare har hans retorik blivit.

En ljummen revolution

Redan inför valet 2012 anammade AMLO en betydligt mer kompromissvänlig stil än tidigare. Sedan dess har han fortsatt röra sig mot mitten. Inför årets val har han antagit Brasiliens förre president Lula da Silvas motto ”kärlek och fred” som kampanjslogan. Han må vara den enda kandidaten som talar om att bekämpa våldets sociala orsaker, höja lönerna, ge fler grupper tillgång till högre utbildning och göra landet självförsörjande på livsmedel. Men han har också allierat sig med det evangeliska högerpartiet PES som bland annat är abortmotståndare och dragit tillbaka förslaget om att nationalisera oljeindustrin. Han vill sjösätta flera stora infrastrukturprojekt, modifiera NAFTA-avtalet och utlysa en folkomröstning om den nuvarande regeringens ”strukturella reformer”. Men han har också lovat att varken höja företagsskatterna eller riva upp den kontroversiella säkerhetslagen från förra året som har gett militären polisiära befogenheter. ”Ingen konfiskering, ingen expropriering, ingen nationalisering. Ingen korruption, inga problem”, sade han nyligen på en konferens inför landets samlade bankchefer. Financial Times skriver att AMLO ”är inte så farlig som många tror”. Andra har till och med sagt att han skulle vara bättre för näringslivet än de andra kandidaterna.

Det är långtifrån den Hugo Chávez som de mexikanska medierna konsekvent utmålar honom som. Med tanke på hur det mexikanska etablissemanget brukar hantera hot mot sina privilegier är återhållsamhet förmodligen en klok strategi. Men frågan är vad AMLO faktiskt kommer att kunna uträtta om han vinner valet med ett så blygsamt program, i synnerhet som ledare över en statsapparat som i hundra år styrts av hans huvudrivals parti och vars tjänstemän kommer att sätta käppar i hjulet för varje reform. En del trogna väljare har övergett honom med argumentet att han svikit sin ideologi för maktens skull. Andra har upprörts över hans förslag att införa amnesti för kartelledare. Det har dock inte hindrat högern och medierna från att bedriva de sedvanliga smutskastningskampanjerna, bland annat genom att jämföra honom med Donald Trump och hävda att han är en rysk agent.

Men trots detta skulle en seger för AMLO vara en historisk framgång i ett land som Mexiko. För landets 50 miljoner fattiga kan skillnaden visa sig bli lika avgörande som Chávez, Morales eller Lulas segrar var i deras respektive länder. I dag tycks det råda allmän enighet om att krisen har ställt Mexiko vid ett vägskäl. Allt som inte bryter med status quo kommer bara att förvärra situationen.

Frågan är dock om etablissemanget kommer att låta AMLO vinna. Med tanke på försprånget borde valfusk inte längre vara en gångbar väg, sabotagen lär snarare komma efter valsegern. Flera intellektuella har därför uppmanat de sociala rörelserna att förbereda sig på att visa sitt stöd för AMLO på gatorna om han vinner för att förhindra ett bakslag. Enligt historikern Massimo Modonesi krävs en massiv mobilisering underifrån som även är beredd att gå utanför parlamentarismens ramar för att ett presidentskap under AMLO ska ha någon chans: ”För att en eventuell seger för AMLO ska kunna leda till ett meningsfullt brott i fråga om demokrati, social rättvisa och suveränitet, krävs att man överger respekten för de valmässiga rutinerna”.

AMLO själv sammanfattade sin syn på saken i en tv-intervju i våras:

– Det finns bara två alternativ för att förändra saker och ting. Väpnad kamp eller genom val.

Om han inte lyckas denna gång lär väl bara ett alternativ återstå.

Inrikes 15 september, 2025

Sades upp från hamnen – tar fallet till domstol

Erik Helgeson håller ett kort tal utanför Arbetsdomstolen på måndagen den 15 september. Foto: Jacob Lundberg.

Erik Helgeson både polisanmäldes och sparkades efter Hamnarbetarförbundets blockad mot israelisk vapenhandel. Men polisanmälan lades ned – och nu är det i stället hans arbetsgivare i Göteborgs hamn som står inför rätta.

Utanför Arbetsdomstolen i Gamla stan har ett trettiotal personer samlats. Vissa bär på skyltar med fackliga budskap, andra på Palestinaflaggor. Vissa kombinerar båda.

Vid entrén står Erik Helgeson, vice ordförande i Hamnarbetarförbundet. I handen håller han en lånad megafon prydd med klistermärken från vänsterorganisationer från de senaste femton åren. Han råkar först slå på en ambulansliknande siren, innan han lyfter den mot munnen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 15 september, 2025

Svensk judisk vänster: Hamnarbetarna gör vad regeringen borde

Erik Helgeson, vice ordförande i Hamnarbetarförbundet. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I dag den 15 september förhandlar Gothenburg Roro Terminal (GRT) och Hamnarbetarförbundet i Arbetsdomstolen om uppsägningen av förbundets vice ordförande Erik Helgeson som skedde efter att förbundet gemensamt beslutat om en blockad mot vapenleveranser till och från Israel, med hänvisning till misstankarna om krigsbrott och brott mot mänskliga rättigheter.

Moderna krigsbrott sker aldrig som isolerade fenomen. De sker alltid i en kedja av leverantörer och andra möjliggörare. Därför är arbetarkollektiv som fackförbund en mycket viktig part i förhindrandet av krigsbrott. Oavsett vad man tycker om Hamnarbetarförbundets stridsåtgärd måste vi försvara rätten för fackförbund att demokratiskt sätta ner foten när krigsbrott sker. 

Att, som GRT, försöka straffa fackliga företrädare som Erik Helgeson personligen i stället för att föra sin talan mot förbundet är ett sätt att försöka skrämma fackligt aktiva till tystnad. Erik Helgeson har som vice ordförande inte fattat beslut om strejken själv. Den hade tydligt stöd i medlemsomröstning.

Oavsett vad man tycker om Hamnarbetarförbundets stridsåtgärd måste vi försvara rätten för fackförbund att demokratiskt sätta ner foten när krigsbrott sker. 

Mycket tyder dessutom på att Hamnarbetarförbundet, trots kostnaden för dem, gör vad svenska staten troligtvis är skyldiga till. Internationella brottmålsdomstolen, ICC, har en pågående arresteringsorder för krigsbrott mot israeliska ledare. Internationella Domstolen i Haag utreder Israel för brott mot folkmordskonventionen. I stället för en veckas vapenblockad från Hamnarbetarförbundets sida borde vi ha ett totalt stopp för vapenhandel från statligt håll. Men riksdagen vägrar agera.

Det samhälle GRT försöker bygga är ett samhälle där arbetare inte vågar stötta varandra eller skydda allmänheten från brott som möjliggörs av företagen de jobbar för. Det är inte bara ett samhälle som skeppar vapen till krigsbrott. Det är också ett samhälle som där folk tittar bort vid mutor och vid diskriminering. 

Läs mer

Det är ett samhälle vi alla förlorar på, men särskilt de mest utsatta. Vi behöver arbetare med civilkurage. Men vi kan bara ha arbetare med civilkurage om vår föreningsrätt värnas och om fackligt förtroendevalda skyddas från personliga hämndåtgärder från motparten. Den uppgiften ligger i dag hos Arbetsdomstolen. 

Därför har Hamnarbetarförbundet kallat folk att komma och visa sitt stöd vid Arbetsdomstolen, Stora Nygatan 1 i Stockholm i dag vid 12:30. Vi hoppas att vi ses där!

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 15 september, 2025

Antisemitismen är inte en rasism

Synagogan i Göteborg. Foto: Adam Ihse/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

En konstig diskussion förs om huruvida antisemitism finns. I en välvillig tolkning skulle tesen vara att antisemitismen inte är något egenartat, bara en form av vanlig rasism. Jag tror detta är ett missförstånd. Antisemitismen finns, men det är inte någon vanlig rasism.

Låt oss bruka uttrycket ”rasism” snävt. Det handlar då om föreställningar om att människor genetiskt sett tillhör olika grupper (raser) med gemensamma (statistiska, åtminstone) kännetecken. Den grövsta och enklaste indelningen är den i svarta, gula och vita människor, förknippade med en föreställning om olika värde hos dessa grupper. Filosofen Heidegger uttryckte denna fördom i skriften ”På väg mot språket”, men den fanns redan utförligt presenterad av Hitler i Mein Kampf.

De vita är mest värda då de hyser en överlägsen intelligens. De svarta är minst värda, då de uppvisar lägre begåvning. De gula hamnar någonstans mitt emellan de svarta och de vita. De är mer intelligenta än de svarta men inte lika intelligenta som de vita. I synnerhet äger de gula inte samma slags talang för originellt tänkande, som de vita. De imiterar duktigt vita upptäckter, men ger inga banbrytande bidrag till mänsklighetens utveckling.  

Rasismen var tämligen allmänt omfattad inom västvärlden och den fick legitimera kolonialismens övervåld mot svarta liksom förtrycket av svarta ättlingar till slavar i väst. Endast Sovjet förkastade principiellt rasismen tillsammans med eugeniken med hänvisning till biologen Lysenko. 

Rasismen hade en kvasivetenskaplig underbyggnad. Olika försök med rasblandning skulle ha utvisat att intelligensskillnaderna var reella och att vita som fick barn med svarta skulle få barn med lägre intelligens än vita som fick barn med vita. Eugen Fischer var en forskare djupt fascinerad av Mendels genetik, som just återupptäckts. Han genomförde 1908 en studie i nuvarande Namibia där han undersökte svarta och vita och individer av blandade och ansåg sig finna att de vita var intelligentast, de svarta dummast och de av blandade (bastarderna) föll någonstans mitt emellan de renodlade grupperna. Resultatet publicerades i boken Die Rehoboter Bastarde und das Bastardisierungsproblem beim Menschen (Jena: Gustav Fischer, 1913). Dessa tankar samexisterade med rashygienens föreställningar om att de olika rasgemenskaperna var instabila. De hotades av ”rasblandning”, men också av en välfärdsstat, som såg till att mindervärdiga människor kunde överleva och reproducera sig. Ett sent uttryck för ramtänkandet är Hernstein och Murrays famösa bok The Bell Curve (1994).

Rasismen var tämligen allmänt omfattad inom västvärlden och den fick legitimera kolonialismens övervåld mot svarta liksom förtrycket av svarta ättlingar till slavar i väst.

Nazisterna var förstås också rasister. Hitler och Churchill var överens på den punkten — men oense med Stalin. De delade också en utbredd antisemitism, även om den hos nazisterna kom att ta sig ofattbart extrema uttryck. Men var denna antisemitism en rasism?

Hitlers resonemang kring judarna är inte glasklara. Han börjar i Mein Kampf med att konstatera att han aldrig personligen haft något problem med judarna. Länge tänkte han på judarna, skriver han, som en särskild religiös grupp, och hans principiella hållning är att man i politiken bör låta religionerna vara. Han finner antisemitismen vulgär. Så drabbas han av en insikt, vill han få oss att tro. Judarnas religion är bara en förklädnad. Men en förklädnad för vad?

Han talar förvisso i Mein Kampf om judarna som en särskild ras. Han varnar för att judiska män ska förföra ariska kvinnor, göra dem med barn, och därför skada den ariska folkstammen. Men vi vet från hans bordssamtal att han inte själv trodde på denna tes. Judarna utgör inte, enligt Hitler, någon ras i analogi med svarta och arier. Han säger: Vi använder för enkelhetens skull begreppet ”judisk ras”. I verkligheten och ur genetisk synpunkt finns ingenting sådant som ”den judiska rasen”. 

Han beskriver i stället i Mein Kampf judarna som en mäktig konspiratorisk grupp (inte en ras och inte en religion), som står i begrepp att erövra världen. Det är ingen gräns för denna människogrupps slughet, de kontrollerar både arbetarrörelsen (såväl bolsjevismen som den reformistiska rörelsen) och det internationella finanskapitalet. Genom en kniptångsmanöver kommer judarna att lägga världen under sig. Här får till sist Tyskland en mission att fylla. Tyskland ska besegra judendomen. 

Varje antydan till antisemitism inom solidaritetsrörelsen med folket i Gaza och på Västbanken undergräver, ja motverkar rörelsens syfte.

Det som är extremt med nazismen är med vilket ursinne man tar itu med den förmenta judiska faran. Först vill man bli av med judarna och man samarbetar till den änden med sionistiska organisationer. Till sist sätts det fullständiga folkmordet i verket.

Fördomarna mot judar, som nazisterna nyttjar politiskt, är utbredda i västvärlden med rötter i den kristna religionen, uttryckt av både den heliga Birgitta och Martin Luther. Jag läste nyss av en händelser Karl Gerhards memoarer, Med mitt goda minne. Karl Gerhard var en modig centralgestalt inom den antinazistiska rörelsen i vårt land. Hur häpnadsväckande är det därför inte att notera all den undertryckta antisemitism som så ofta gör sig påmind under läsningen. Om någon person är jude så kommenteras detta. Om personen inte är snål görs affär av detta. Om en judisk affärsman inte gestikulerar på ett för judar ”typiskt” vis — med handflatorna uppåt — så måste det redovisas. Allt ligger kanske på samma nivå som skämt om norrmän eller smålänningar i vardagligt tal. Ändå finns här en obehaglig påminnelse om hur svåra att bli av med dessa antisemitiska föreställningar har varit — och är.

Antisemitismen har främst frodats inom den politiska högern, men då den inte är någon egentlig rasism har också antirasister och vänsterpolitiker ibland hemfallit åt den. Stalin hade sin paranoida antisemitiska period efter andra världskriget, då ”kosmopoliter” förföljdes, Gomulka angrep judarna i Polen på sextiotalet, då de beskylldes för att sabotera tanken om en särskild polsk socialism (de utmålades bl.a. som sovjetiska agenter), Arthur Engberg var den främste svenske socialdemokratiska antisemiten, Lars Hillersbergs satirer var under 68-rörelsen öppet antisemitiska och inom rörelsen mot Israels ockupation och krig riktade mot palestinier har i sen tid antirasister spritt antisemitiska bilder. En välvillig tolkning är att de inte känt igen dem som sådana, vilket är oacceptabelt då det handlar om ledande personer med plats i riksdagen.

Denna antisemitism är potentiellt livsfarlig. Vi vet det då vi sett hur den kunnat utnyttjas politiskt i olika sammanhang. Ändå är den inte en rasism. Om det alls finns ett bevis för denna hållning beträffande rasismen, så borde det utgöras av apartheids Sydafrika. Där skilde man skarpt mellan svarta, färgade och vita. Var hamnade judarna? Bland de vita! 

Läs mer

Man kan tycka att då ett folkmord utspelas framför våra ögon så är det småsint att leta efter antisemitiska uttryck bland de berättigade protesterna mot Israels politik. Men det är inte småsint, det är nödvändigt. Varje antydan till antisemitism inom solidaritetsrörelsen med folket i Gaza och på Västbanken undergräver, ja motverkar rörelsens syfte.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 15 september, 2025

Mysborgerligt om konstens överlevnad

Romantisk bild av konst och skapande. Lydia Sandgrens nya roman bland de bästa i år tycker Love Frisell. Foto: Daniel Wester.

”Artens överlevnad” är 800 sidor konstnärsromantik. Som berättelse är den lysande, men lite för trevlig.

Knappt ett halvår efter att Lydia Sandgrens bildningsroman Samlade verk gavs ut, sensommaren 2020, skedde något så otippat i svensk press som en debatt om estetik. Var den drygt över 600 sidor långa debutromanen lika bra som kritikerna skrev?

Sandgrens nya roman Artens överlevnad (Albert Bonniers förlag, 2025) är ännu längre. Under drygt 800 sidor tar den med läsaren på en resa genom Göteborg, New York och Rom i en svindlande berättelse om den stora konstens och den sanna kärlekens inverkan på människors liv över decennier. Liksom i Samlade verk utspelar sig intrigen på två plan. I det samtida får Karl Hillberg, en drygt 30 år gammal gymnasielärare tillika romandebutant, ett erbjudande att skriva en biografi över stjärndirigenten Enzo Viera av hans änka Alice. Det leder Karl till Rom och vad som finns kvar av förra seklets bildade borgerlighet. Till hans ”hjälp” finns överliggaren Mischa, hans socialt missanpassade men intellektuellt briljanta barndomsvän.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 13 september, 2025

Från sportstugor till boutiquehotell

Snart är en natts sömn i Carl Larssons säng inte omöjligt – åtminstone för den som är villig att betala. Foto: Trons/TT.

Folkhemmets enkla lantställe är inte bara alltmer avlägset för de allra flesta. Nu bjuder fiffiga entreprenörer ut dem dygnsvis med kock och märkesdesign.

”Man får inte gå in med badkläder i huset, farmor ville ha det så”, skrev Tara Moshizi om svenskars försök att bevara gamla generationers vanor i sina sommarstugor. ”Hur ska jag hantera kulturkrocken på min mans släktgård?”, undrar en ”entreprenör” i en insändare i DN, som beskriver sin familj som ”livsnjutare”. Hon vill rensa bort i förråden, han vill bara ta det lugnt – precis som på farfars och farmors tid.

Precis som Moshizi skriver är allt heligt i den svenska sommarstugan. Tapeten i vår egen sitter kvar sedan 70-talet med gröna blommor. De fysiska tillskotten kan räknas på en hand: en ny soffa, två tavlor och ännu en pinnstol. Allt annat har bevarats intakt, och ibland tycker jag mig se mormor och gå runt i sina vita kilklackar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 13 september, 2025

Ekonomipristagarna är för kära i sina teorier

Ekonomipristagarna Daron Acemoglu, James A. Robinson och Simon Johnson har samlat det bästa i en ny bok som nu finns på svenska. Foto: Patrik Lundin.

Institutioner sägs förklara varför vissa samhällen blomstrar och andra faller. Men Nobelpristagarna måste till slut medge att fackföreningar är centrala för framgång. Lovisa Broström har läst ”Varför är inte hela världen rik?”

När ekonomen Daron Acemoglu tog emot nobelpriset i ekonomi 2024 sade han i sitt tacktal att ”Framtiden avgörs inte av tekniken i sig, utan av vilka institutioner vi väljer att bygga”. Den meningen belyser den motvikt som Acemoglu, James A. Robinson och Simon Johnson vill utgöra mot den samtida teknikoptimismen. Teknisk utveckling och AI kommer inte nödvändigtvis att göra livet bättre, risken är stor att det blir tvärtom. I stället menar herrarna att det är institutionerna som kommer att avgöra om vi går mot en ljusare framtid eller inte.

Men vad är då en institution? Detta har det skrivits massor om men först nu kommer en bok på svenska med utdrag ur de mest pregnanta delarna av förra årets nobelpristagares böcker i samlingsboken Varför är inte hela världen rik?, utgiven av Volante tillsammans med Handelsbankens mediesatsning EFN. Författarna är rätt vaga på denna punkt men vi rör oss runt regler som skyddar egendomsrättigheter, uppmuntrar till brett samhällsdeltagande, ger incitament för talang och kreativitet, samt upprätthåller rättsstatsprincipen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 12 september, 2025

Avbokades från ABF – anklagas för Hamasstöd

ABF-huset på Sveavägen i Stockholm. Foto: Janerik Henriksson.

Organisationen Rättvisa för alla stoppas med kort varsel från att hålla evenemang i ABF:s lokaler, efter inlägg som ifrågasätter klassningen av Hamas som terrororganisation. Föreningen själva menar att ett högerdrev ligger bakom avbokningen – och beskriver beslutet som rasistiskt.

Föreningen Rättvisa för alla hade bokat en lokal i ABF-huset i Stockholm inför sin valårs-avspark den 13 september. Men under torsdagen meddelade de att evenemanget avbokats.

”Rasisterna försöker tysta oss. Etablissemanget försöker stoppa oss. Men vi växer bara starkare”, skriver organisationen på Instagram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 12 september, 2025

Sanningen om mordet på Charlie Kirk

Den högerradikala debattören Charlie Kirk sörjs i Orem, Utah. Foto: Lindsey Wasson/AP.

Den amerikanska ytterhögern fantiserar om att mata migranter till krokodiler. I Sverige jämförs människor med lupiner som ska läggas i svarta sopsäckar. Våldsretoriken känner inga nationsgränser – och allt politiskt våld måste fördömas lika hårt.

”Det borde vara offentligt. Det borde gå snabbt. Det borde sändas på tv”, sade Charlie Kirk i februari 2024 om att återinföra offentliga avrättningar. ”Man skulle kunna sälja det, finansiera staten. Det skulle kunna vara typ: ’presenteras av Coca-Cola’. Och nej, jag skojar inte. Förresten, jag skulle lätt titta in för att få se någon pedofil få huvudet avhugget.”

Mordet på Charlie Kirk är en tragedi. Ingen ska dödas eller hotas för sina politiska åsikter. Men mordet är också en konsekvens av en upphettad retorik som finns på flera håll, men inte minst i den amerikanska ytterhögern.

Donald Trump har gjort den till sitt signum. Så här kommenterade han mordet: ”Det finns en hel del radikala vänsterdårar där ute, och vi måste bara slå skiten ur dem.” Samma man som under Black Lives Matter-protesterna framför Vita Huset efter mordet på George Floyd 2020 sade: ”Kan man inte bara skjuta dem? Bara skjuta dem i benen eller något?”

Sådana våldsfantasier återkommer ständigt i hans rörelse. Bloggaren Laura Loomer har sagt att Trump borde få ”demokrater avrättade för förräderi”, och att illegala invandrare borde ”matas till krokodilerna”. Joe Walsh, en av Charlie Kirks mentorer från Teparty-rörelsen, har sagt: ”Den 8 november röstar jag på Trump. Den 9 november, om Trump förlorar, plockar jag fram musköten. Är du med?”

Curtis Yarvin, husfilosofen i Silicon Valleys nya reaktionära höger, fantiserar öppet om att politiska motståndare ska ”skummas ihjäl” som ”kalkoner med fågelinfluensa” eller förvandlas till biodiesel.

Detta är inte anonyma nätkommentarer, utan centrala röster i den amerikanska högern. Som bara för några år sedan stormade en regeringsbyggnad med halvautomatiska vapen, för att sedan bli benådade av presidenten.

Och i Sverige?

Mordet är också en konsekvens av en upphettad retorik som finns på flera håll, men inte minst i den amerikanska ytterhögern.

Här skriver vice statsminister Ebba Busch om en ”fasansfull reaktion” från delar av den svenska vänstern, som ”gläds över en meningsmotståndares död”, utan att ange en enda källa. När min kollega Jacob Lundberg hör av sig till hennes presschef Mia Widell svarar hon: ”Hon refererar till det som nu syns i olika sociala och andra medier. Se gärna kommentarsfältet på exempelvis AB på Facebook, men även Expressen och DN.” Det ser ut som mina källhänvisningar i gymnasiet.

I så fall kan jag lika gärna citera Busch egna följare, efter att hon anklagade Palestinarörelsen för att ta hit ”Mellanösterns sätt att lösa konflikter”: ”Vilka fakking djur”, ”Ta en stor kontainer och packa dom i skicka ner dom till Gaza 👍👍💪💪” och ”BLY BLY BLY”.

Men det behövs inte, för vice statsministern har själv nära till våldsam retorik. Efter påskkravallerna 2022 sade hon: ”Varför har vi inte 100 skadade islamister, 100 skadade kriminella, 100 skadade upprorsmakare […] varför sköts det inte skarpt?”

Hon är inte ensam. Även Fokus-skribenten Anna Nachman fantiserar om en våldsvänster där ”piercade humanister skrattar rått och gottar sig åt hans död”, även det utan källhänvisning. Detta bara veckor efter att hon skrivit om ”invasiva arter” som förpestar det svenska samhället, och liknar människor vid lupiner som bör slängas ”i svarta sopsäckar som brännbart avfall”.

Och Svenska Dagbladets Peter Wennblad, som precis kallade hela Palestinarörelsen ”livsfarlig”, försvarade för bara ett par år sedan den sverigedemokratiska presschefen Linus Bylunds uppmaning till ”journalistrugby, att man knuffar journalister”. ”Fler politiker borde vara lite mer respektlösa mot journalister”, skrev Wennblad, vilket orsakade krismöte då hans kollegor inte uppskattade att han uppmanade till våld mot dem.

Den här retoriken är inte slumpmässiga nätutbrott. Avhumaniserande kommentarer som man hittar från anonyma vänsterkonton, uttrycks på högerkanten rakt ut av ministrar, ledarskribenter och riksdagsledamöter. Inte minst hos Sverigedemokraterna, som bokstavligen drivit en trollfabrik för att sprida hat mot politiska motståndare, och vars företrädare ständigt visar sig ha samröre med nazistiska våldsgrupper. En SD-politiker i Nynäshamn har rentav skrivit att hon ville skjuta skallen av en känd kvinnlig författare.

Läs mer

Och partiet meddelar att man inte ens tänker vidta några åtgärder mot Jessica Stegrud, som precis blivit avslöjad med att förfölja och hänga ut två tonåringar tillsammans med högerextrema aktivisten Nick Alinia.

Självklart förekommer hotfulla beteenden även till vänster. Förföljelsen av Carl-Oskar Bohlin i kvällsmörkret, och flygbladsutdelningen i Maria Malmer Stenergards trappuppgång är två exempel på hotfulla beteenden som tydligt måste fördömas.

För som mordet på Charlie Kirk visar går det inte att ha dubbla måttstockar. Den som försvarar den egna sidans politiska våld försvarar allt politiskt våld. Är Ebba Busch redo att erkänna det?

Diskutera på forumet (0 svar)
Dikt/Kultur 12 september, 2025

Svensk kulturkanon – ytterligare ett utkast

Det tidiga universums ljusstarkaste galax, CR7. Här föddes den första generationen av stjärnor. Foto: ESA/TT.

Pruttesmällan

Rymden

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 12 september, 2025

Lämnar målburen för journalistiken

Svante Hildemar (i blått) slutar med fotbollen för att studera till journalist. Foto: Johan Nilsson/TT.

30-åriga målvakten Svante Hildeman är Superettans mest uttalade socialist. Nu lämnar han Landskrona Bois efter fyra år för att lägga fotbollen helt på hyllan. Nu hoppas han få mer tid över till journalistik.

Jag måste så klart ställa sportfrågan: Hur känns det?

– Det känns bra! Det har varit många olika känslor de senaste veckorna, och jag har väl inte riktigt landat i någon enhetlig känsla än. Först var det vemodigt och melankoliskt, men också väldigt vackert. Nu, när jag börjar komma in i lunken och vardagen som student igen, är jag taggad på livet som civil!

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)