Utrikes 30 juni, 2018

Tredje gången gillt

Inför presidentvalet i Mexiko på söndag har vänstern en närmast ointaglig ledning. Trots att han gjort en kraftig sväng mot mitten vore en seger för ”AMLO” i hans tredje presidentval en historisk framgång för det vålds- och korruptionsplågade landet.

 

Fredagen den åttonde juni deltog den mexikanske lokalpolitikern Fernando Purón i en valdebatt i staden Piedras Negras, på gränsen till USA. Efter mötet kom åhörare fram för att skaka hand och ta bilder med kongresskandidaten. Medan han poserade tillsammans med en glad anhängare smög en man upp bakom dem, riktade en pistol mot Puróns bakhuvud och sköt.

Händelsen som fångades på film av övervakningskameror är bara den senaste i sitt slag i Mexiko. Sedan valrörelsen inleddes i september har 112 politiker mördats. Det faktum att mordet ägde rum på öppen gata, inför en folksamling och framför kameror säger mycket om situationen i landet där våldsspiralen stadigt har fördjupats de senaste åren. Laglösheten och korruptionen, som har eskalerat som en konsekvens av det allt blodigare kriget mellan drogkarteller och den militariserade polisen, har minskat risken för att straffas för grov brottslighet. Enligt Global Impunity index som mäter graden av straffrihet i olika länder ledde bara nio procent av alla brott 2016 till fällande dom i Mexiko – den lägsta siffran i Latinamerika. Enligt samma rapport anmäls bara sju av hundra brott, främst på grund av det låga förtroendet för polisen och det underbemannade rättsväsendet. Nyligen slogs också nytt rekord i antal mord – 2 371 personer i oktober 2017.

Till det kommer en rad mer ”vardagliga” problem, såsom skyhög ojämlikhet, dålig ekonomisk utveckling och låga löner (mexikanska arbetare har bland de sämsta lönerna på kontinenten i förhållande till hur mycket de arbetar).

Men mitt i mörkret har ett osannolikt ljus tänts. Inför presidentvalet på söndag leder den rutinerade vänsterkandidaten Andrés Manuel López Obrador – i folkmun kallad AMLO – med stor marginal före högern. I de senaste opinionsmätningarna får han nästan 50 procent av rösterna medan de två övriga ligger mellan 20 och 30 procent. I ett land som tillsammans med Colombia tillhör högerns traditionella fästen på kontinenten är det extraordinära siffror.

För att förstå AMLO:s opinionsframgångar kan det vara värt att titta på vad som har hänt i Mexiko det senaste årtiondet.

Enpartistat

Under nästan hela 1900-talet styrdes Mexiko av ett enda parti. Partido Revolucionario Institucional (PRI) är som namnet antyder ett parti som gör anspråk på att ensamt företräda arvet från revolutionen mellan 1910 och 1920. Det 71 år långa regeringsinnehavet mellan 1929 och 2000, som får de svenska socialdemokraternas dominans under 1900-talet att blekna, har gjort att partiet lever upp till sitt namn i åtminstone en bemärkelse: det är knappast revolutionärt men det är i allra högsta grad institutionellt. Det långa maktinnehavet tillsammans med den omfattande korruptionen gjorde att parti och stat gradvis kom att växa samman. I Mexiko kallas detta semi-diktatoriska äktenskap mellan PRI och staten för ”Leviatan på Zócalo” (efter det största torget i Mexico City där regeringen har sitt säte).

Trots det revolutionära arvet och medlemskapet i den socialistiska internationalen är PRI ett helt igenom nyliberalt parti som styr på uppdrag av de härskande klasserna. När partiet till slut förlorade regeringsmakten i valet 2000 var det därför ingen större katastrof eftersom högerpartiet PAN tog över under den förre Coca-Cola-chefen Vicente Fox.

Den främsta orsaken till att allt fler mexikaner tar rättvisan i egna händer är att gränsen mellan den organiserade brottsligheten och polisväsendet är porös

Sex år senare hade situationen förändrats. 2006 kom socialdemokratiska PRD, som hade brutit sig ur PRI på 1980-talet i protest mot den nyliberala politiken, en hårsmån ifrån att vinna presidentvalet. Trots att dess kandidat AMLO ledde under nästan hela rösträkningsprocessen kom PAN:s Félipe Calderón ut som segrare med en marginal på 0,56 procent. Det är inte första gången som högern har neutraliserat hot från vänster. 1988 förlorade vänsterkandidaten Cuauthémoc Cárdenas efter att rösträkningssystemet ”gått sönder”. 1994 mördades PRI-kandidaten Luis Donaldo Colosio Murrieta sedan han hotat att bryta med sina företrädares nyliberala politik.

Men AMLO accepterade inte resultatet. Han anklagade högern och myndigheterna för valfusk, inledde tillsammans med sina anhängare en månadslång ockupation av Zócalo och utropade en parallellregering. Försöket var dock fruktlöst. I stället inledde den nye presidenten en era av våld som bara har ökat eländet i Mexiko.

Kriget mot knarket

Den 10 december 2006, åtta dagar efter sitt tillträde, skickade Calderón 6 500 soldater till sin hemstat Michoacán och startade därmed ”kriget mot knarket”. Inom två månader var över 20 000 soldater mobiliserade i operationer och regelrätta gatustrider mot drogkartellerna över hela landet. Den massiva militariseringen av polisoperationerna skulle dock ha varit omöjlig utan USA:s hjälp.

Studenterna avrättades varpå kropparna brändes.  De har fortfarande inte hittats

2008 slöts det så kallade Merida- avtalet, enligt vilket USA förband sig att stödja Mexiko med minst 2,5 miljarder dollar i syfte att hjälpa säkerhetsstyrkorna att bekämpa brottssyndikaten. Sedan 2007 har Mexiko självt spenderat över 54 miljarder dollar på kriget. Strategin som går ut på att ”halshugga” kartellerna genom att rikta in sig på ledarna har i viss mån gett resultat: enligt obekräftade uppgifter ska 25 av de 37 maffiabossar som fanns på Calderóns lista och 101 av de 122 som efterlysts av den nuvarande PRI-presidenten Enrique Peña Nieto ha fängslats, utvisats eller dödats. Det mest spektakulära fallet var fängslandet av Sinaloa-kartellens ledare Joaquín ”El Chapo” Guzmán 2014, som dock lyckades fly innan han fängslades igen.

Den här strategin har emellertid bara bidragit till att öka våldet då varje gripande leder till nya strider om makten inom kartellerna, medan rivaliserande grupper försöker överta deras territorium. Och föga förvånande har det mänskliga priset varit extremt högt: sedan 2007 beräknas nästan 200 000 personer ha dödats och över 28 000 ha försvunnit, antingen som ”collateral damage” i striderna, som offer för kartellernas kidnappnings- och utpressningsstrategi eller i rena massakrer.

Peña Nieto har sedan han kom till makten 2012 i princip fortsatt Calderóns politik. Medveten om det kraftiga våldets negativa påverkan på Mexikos företagsattraktivitet har han dock tonat ned fokuset på polisoperationerna till förmån för sin ekonomiska politik. Striderna mellan kartellerna och polisen är i dag förpassade till bakgrunden. Men det har inte hindrat våldet från att fortsätta öka. Under den första hälften av Peña Nietos mandatperiod mördades 63 000 personer – 50 procent fler än under Calderóns första tre år. I början av 2000-talet fanns sex större karteller i Mexiko med tydligt avgränsade territorier. I dag beräknas de vara minst 16. Av statistiken att döma har våldet ökat enligt nästan samma kurva. Som en mexikansk bekant sade nyligen:

– Det bästa vore om landet styrdes av en enda kartell.

Självförsvar och korruption

I takt med att polisen gradvis har förlorat våldsmonopolet i vissa delar av landet har självförsvarsgrupper uppstått. I delstater längs Stilla havskusten som är särskilt drabbade av det drogrelaterade våldet har människor i flera städer och byar bildat medborgargarden för att försvara sig mot de kriminella gängen. I flera områden har man också lyckats jaga ut kartellerna. I staten Guerrero blev till exempel Nestora Salgado, en 40-årig kvinna som deporterats från USA, till en nationell symbol för självförsvarsrörelsen sedan hon inlett ett framgångsrikt väpnat uppror mot kartellerna.

Den främsta orsaken till att allt fler mexikaner tar rättvisan i egna händer är att gränsen mellan den organiserade brottsligheten och polisväsendet är porös. På flera håll går det inte att skilja på staten och kartellerna. Det är visserligen inget nytt fenomen. På 1990-talet avslöjades att till och med regeringens ansvarige för bekämpning av den organiserade brottsligheten var betald av kartellerna. Det har även avslöjats att USA:s myndighet för narkotikabekämpning DEA gav Sinaloa-kartellens kokainsmugglare fri lejd in i USA mellan 2000 och 2012 i utbyte mot information om rivaliserande grupper.

Men de senaste åren har korruptionen nått nya höjder. Enligt beräkningar spenderar mexikanska hushåll omkring 14 procent av sin månadsbudget på att betala av korrupta tjänstemän. För fattiga familjer kan siffran vara så hög som 33 procent. Över 36 procent uppger att de tvingats betala mutor för att få rinnande vatten, vilket är långt över snittet i Latinamerika (15,7 procent). I dag är korruptionen till och med så utbredd att den blivit till en viktig faktor i Mexikos ekonomi. Enligt Världsbanken utgör den nio procent av landets BNP.

En särskild händelse illustrerar hur djup korruptionen är. Den var också på många sätt en vändpunkt.

Massaker och pånyttfödelse

Den 26 september 2014 stannade polis en busskaravan i delstaten Guerrero. De över hundra lärarstudenterna ombord var på väg från byn Ayotzinapa till Mexico City för att delta i en marsch till minne av studentmassakern 1968. 43 av studenterna tvingades av bussarna och fördes till en lokal polisstation. Inga uppgifter om vad som hände efter det är bekräftade. Det mesta tyder dock på att studenterna överlämnades till ett lokalt gäng som ska ha misstänkt några av studenterna för att vara medlemmar i ett rivaliserande gäng. Studenterna avrättades varpå kropparna brändes. De har fortfarande inte hittats.

Ingen konfiskering, ingen expropriering, ingen nationalisering. Ingen korruption, inga problem

Händelsen blev startskottet för en folkrörelse mot våldet, polisväsendet och korruptionen. Det faktum att polisen, som agerade på order uppifrån, lydde under en delstatsguvernör och en borgmästare som båda tillhörde vänsterpartiet PRD gjorde att en stor skara av medlemmarna lämnade det partiet. En av dem var AMLO. Samma år grundade han Movimiento Regeneración Nacional (Morena), det parti som nu står vid maktens tröskel.

Morena fungerar som många andra moderna vänsterpopulistiska rörelser, med en stor, företrädesvis ung medlemsskara samlad kring en tydlig ledare. AMLO är i likhet med Bernie Sanders och Jeremy Corbyn en ikonisk figur i mexikansk politik. Under sin tid som Mexico Citys populäre borgmästare mellan 2000 och 2005 införde han billig kollektivtrafik och stipendier till äldre och ensamstående mödrar, byggde motorvägar och rustade upp den gamla stadskärnan i samarbete med telemiljardären Carlos Slim, alltmedan han skjutsades runt i en Nissan Tsuru (Mexikos vanligaste bil). Sedan dess har han i val efter val drivit en kompromisslös kampanj mot ”maffian” som styr landet.

Samtidigt har Peña Nietos regering skakats av en lång rad skandaler. Under hans mandatperiod har hela 16 sittande eller före detta guvernörer ställts inför rätta, medan han själv anklagas för att ha berikat sin familj. Hans förtroendesiffror är nu nere på 12 procent.

Detta har gjort att det moraliska glappet mellan AMLO och den övriga mexikanska politikerkåren ständigt ökar. Enligt sociologen Mateo Crossa har Mexikos politiska klass aldrig varit så misstrodd som i dag. Det faktum att inget av högerpartierna har lyckats hindra våldet från att sprida sig till allt fler delar av landet har också fått medelklassen att splittras och för första gången stödja olika kandidater, något som gynnar AMLO.

PRI:s kandidat José Antonio Meade är en osedvanligt okarismatisk figur som knappast lyckas locka många väljare utanför den trogna basen. PAN:s Ricardo Anaya har visserligen allierat sig med PRD, men de senare har övergetts av både medlemmar och väljare för Morena. Han har också utmanats av ex-presidenten Calderóns fru Margarita Zavala som ställer upp på en oberoende lista. Meade och Anaya har dessutom ägnat stora delar av valrörelsen åt att underminera varandra med korruptionsanklagelser. I dag är Morena den enda vänsterkraften i mexikansk nationell politik och AMLO en politiker med det alla andra saknar: legitimitet.

Men samtidigt ökar kritiken mot AMLO från vänster. För ju närmare makten han kommer, desto moderatare har hans retorik blivit.

En ljummen revolution

Redan inför valet 2012 anammade AMLO en betydligt mer kompromissvänlig stil än tidigare. Sedan dess har han fortsatt röra sig mot mitten. Inför årets val har han antagit Brasiliens förre president Lula da Silvas motto ”kärlek och fred” som kampanjslogan. Han må vara den enda kandidaten som talar om att bekämpa våldets sociala orsaker, höja lönerna, ge fler grupper tillgång till högre utbildning och göra landet självförsörjande på livsmedel. Men han har också allierat sig med det evangeliska högerpartiet PES som bland annat är abortmotståndare och dragit tillbaka förslaget om att nationalisera oljeindustrin. Han vill sjösätta flera stora infrastrukturprojekt, modifiera NAFTA-avtalet och utlysa en folkomröstning om den nuvarande regeringens ”strukturella reformer”. Men han har också lovat att varken höja företagsskatterna eller riva upp den kontroversiella säkerhetslagen från förra året som har gett militären polisiära befogenheter. ”Ingen konfiskering, ingen expropriering, ingen nationalisering. Ingen korruption, inga problem”, sade han nyligen på en konferens inför landets samlade bankchefer. Financial Times skriver att AMLO ”är inte så farlig som många tror”. Andra har till och med sagt att han skulle vara bättre för näringslivet än de andra kandidaterna.

Det är långtifrån den Hugo Chávez som de mexikanska medierna konsekvent utmålar honom som. Med tanke på hur det mexikanska etablissemanget brukar hantera hot mot sina privilegier är återhållsamhet förmodligen en klok strategi. Men frågan är vad AMLO faktiskt kommer att kunna uträtta om han vinner valet med ett så blygsamt program, i synnerhet som ledare över en statsapparat som i hundra år styrts av hans huvudrivals parti och vars tjänstemän kommer att sätta käppar i hjulet för varje reform. En del trogna väljare har övergett honom med argumentet att han svikit sin ideologi för maktens skull. Andra har upprörts över hans förslag att införa amnesti för kartelledare. Det har dock inte hindrat högern och medierna från att bedriva de sedvanliga smutskastningskampanjerna, bland annat genom att jämföra honom med Donald Trump och hävda att han är en rysk agent.

Men trots detta skulle en seger för AMLO vara en historisk framgång i ett land som Mexiko. För landets 50 miljoner fattiga kan skillnaden visa sig bli lika avgörande som Chávez, Morales eller Lulas segrar var i deras respektive länder. I dag tycks det råda allmän enighet om att krisen har ställt Mexiko vid ett vägskäl. Allt som inte bryter med status quo kommer bara att förvärra situationen.

Frågan är dock om etablissemanget kommer att låta AMLO vinna. Med tanke på försprånget borde valfusk inte längre vara en gångbar väg, sabotagen lär snarare komma efter valsegern. Flera intellektuella har därför uppmanat de sociala rörelserna att förbereda sig på att visa sitt stöd för AMLO på gatorna om han vinner för att förhindra ett bakslag. Enligt historikern Massimo Modonesi krävs en massiv mobilisering underifrån som även är beredd att gå utanför parlamentarismens ramar för att ett presidentskap under AMLO ska ha någon chans: ”För att en eventuell seger för AMLO ska kunna leda till ett meningsfullt brott i fråga om demokrati, social rättvisa och suveränitet, krävs att man överger respekten för de valmässiga rutinerna”.

AMLO själv sammanfattade sin syn på saken i en tv-intervju i våras:

– Det finns bara två alternativ för att förändra saker och ting. Väpnad kamp eller genom val.

Om han inte lyckas denna gång lär väl bara ett alternativ återstå.

Inrikes 25 juni, 2025

Efter antisemitiska inläggen: ungsvensk kvar som medlem i SD

Foto: Christine Olsson/TT.

I maj meddelade Ungsvenskarna att ett ärende om uteslutning skulle inledas mot den medlem som bett nynazister om hjälp att skriva kongressmotioner. Men fram till nu har ärendet inte landat på medlemsutskottets bord – och ombudet som ville sätta ”judevarning” på Peter Wolodarski är fortfarande en del av partiet.

Den medlem i Ungsvenskarna och Sverigedemokraterna som bad om hjälp på ett högerextremt forum att skriva motioner till de förstnämndas kongress är fortfarande medlem i partiet, kan Flamman avslöja.

Det var i maj som Flamman publicerade en granskning av kongressombudet, som även ertappades med att ha skrivit grovt rasistiska kommentarer på plattformen X. I ett inlägg skriver han att man borde sätta en ”judevarning” på Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski, och i ett annat beskriver han invandrare som ”rasfrämlingar”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Kommentar 25 juni, 2025

Paulina Sokolow: Låt inte Åkesson utnyttja Sveriges judar

Vid sitt tal i Almedalen bad Jimmie Åkesson om ursäkt för partiets antisemitism. Foto: Christine Olsson/TT

I sitt tal i Visby riktade sig Åkesson under ett ögonblick direkt till Sveriges judar: ”Jag ber om ursäkt för att mitt parti på den tiden kunde uppfattas som hotfullt och skrämmande för judar i Sverige.” 

Botgöring? Tillåt mig att tvivla.  

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 25 juni, 2025

”Glesbygdsbubblan” kan spricka när som helst

Det kulturellt homogena Charlottenberg vid gränsen till Norge räknas numera som utanförskapsområde. Foto: Erik Martensson/TT.

Vi pratar gärna om utanförskapet i Tensta – men snart har regeringen förvandlat allt utanför storstäderna till ett utanförskapsområde.

Det var med rimfrost i skägget jag proklamerade i en video att jag ”aldrig i helvete tänker demonstrera med moderater på Arvika torg”. Det var januari 2024, och regionen hotade att lägga ned stadens akutmottagning, med hela västra Värmland som upptagningsområde.

Någon dag efter sitter jag med armarna i kors längst bak i det radonfyllda, slitna klassrummet i Arvika. Mina elever får se dokumentären Stockholms gängkrig – bakom rubrikerna, och huvudstaden verkar långt borta. Eleverna ojar sig över alla med utomeuropeiskt påbrå som är inlåsta i så kallade utanförskapsområden.

”Det är normalt att inte ha ett jobb, det är normalt att misslyckas i skolan, det är normalt att hissen inte fungerar, det är normalt att det är nedskräpat”, förklarar nationalekonomen Ingvar Nilsson i rutan.

Sedan berättar jag att grannkommunens centralort Charlottenberg nu klassificeras som ett utanförskapsområde.

”Helt sjukt”, utbrister en av eleverna. Inte kan västra Värmland – som med ett obehagligare ordval är ”etniskt homogent” – stå på samma lista som Alby eller Kronoparken.

Det sägs ofta att staten inte längre har kontroll över Stockholms förorter. I Eda tappades kontrollen för länge sedan.

Ändå finns gängkriminaliteten här sedan decennier. Men med obefintlig polisnärvaro sker tillslag mot slutna nätverk endast när sprickor uppenbarar sig. MC-klubbarna är sammanlänkade med bygdens parallellsamhälle, och närheten till Norge gör oss till ett kriminellt ”transitområde”. Enligt den underbemannade tullpersonalen växer problemet.

I dokumentären beskriver Ingvar Nilsson vad han kallar ”de små beslutens tyranni”: att avreglera den sociala bostadspolitiken, rusta ned primärvården och införa valfrihet i skolan. Beslut som visserligen sparar pengar, men samtidigt skapar segregation.

Det var just sådana beslut som ledde till att fem lärare nyligen sade upp sig i Eda – ett stort antal i en kommun med knappt 9 000 invånare. Kommunen har stora problem med stökiga elever och därtill för lite resurser.

Problemen är inte nya. Redan för 20 år sedan, när jag som tidigare Edaelev började gymnasiet i Arvika, förutsattes det att vi låg efter, som de smutsiga kusinerna från hålan. I dag är dock Introduktionsprogrammet (IM) – för elever som saknar kvalifikationer – västra Värmlands största gymnasieprogram. Det är dessutom svårare att ta sig vidare när klasskamraterna är stökiga och får sämre stöd hemifrån, och utbildningen dessutom är underfinansierad.

Man pratar ibland om Tensta som en ”bubbla”, där ortens invandrare har svårt att ta sig ut på grund av sitt namn, hudfärg samt områdets sociala problem.

Men 90 procent av Sveriges yta är instängd i en glesbygdsbubbla, där servicekontor, skolor och akutmottagningar läggs ned för att spara pengar.

Det sägs ofta att staten inte längre har kontroll över Stockholms förorter. I Eda tappades kontrollen för länge sedan.

Här finns ingen gemenskap att tala om, och många av dem som flyttar in eller blir kvar saknar jobb. Kommunalskatten är hög och budgeten är tajt, bland annat på grund av familjehemsplaceringar och en åldrande befolkning. Samtidigt tvingas man dra ned på skolan, en viktig instans för att jämna ut klasskillnader.

Tack vare regeringen har alltså även många infödda svenskar svårt att ta sig ut ur utanförskapet.

Läs mer

För några år sedan hörde jag en föreläsare förklara att småorter inte kan konkurrera med städernas högskolor, men att vi kunde locka tillbaka deras ”hemvändare”. Och då bör det finnas skolor, sjukhus och ett rikt föreningsliv. Men vad fan finns det i Eda att komma tillbaka till? Här är så öde att Breivik 2010 mejlade kommunen och bad om en avskild bondgård – att planera terror från.

Om det här får fortsätta kommer hela Sveriges landsbygd snart att klassas som ett utanförskapsområde. Vi måste sluta stirra oss blinda på Järva och i stället se att samma nedmontering sker här. Regeringens skattesänkarpolitik slår hårdast mot de som redan har minst, oavsett om de bor i Tensta eller Lerhol. (Det finns en ort här som heter så, på riktigt.)

Problemet är inte ”invandrarna”, utan de politiker som sviker hela samhällen – vare sig de är byggda i miljonprogrammets betong eller i värmländskt trä.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 25 juni, 2025

Hackarna som utmanar Bankid

Elias Rudberg är tidigare forskare i beräkningsvetenskap, och arbetar i dag med att utforma en alternativ digital legitimation. Foto: Daniel Díaz.

En ny tjänst vill göra det möjligt för svenskar att legitimera sig elektroniskt – helt utan privata banker. Elias Rudberg är en av dem som arbetar med projektet, som hoppas ge människor mer kontroll över sin privata data.

I en grotta under Vitabergsparken dånar serverskåpen. Vi befinner oss i ett glasprytt mötesrum på Pionen, internetleverantören Bahnhofs datacenter i Stockholm. Framför mig sitter Elias Rudberg, med två gamla laptops uppfällda.

Han ska strax utfärda en e-legitimation åt den fiktiva personen ”Alice”, men knåpar fortfarande med de sista stegen i autentiseringen av henne. Ett system av olika verifieringar och säkerhetsnycklar ska matcha varandra, för att säkerställa att ingen får tillgång till en falsk legitimation. Det sista som krävs är ett personnummer.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (1 svar)
Inrikes 24 juni, 2025

Experterna splittrade om undantagstillstånd

Fru justitia ovanför ingången till säkerhetssalarna vid Stockholms tingsrätt. Det nya undantagstillståndet ska ge regeringen rätt att stifta egna lagar under ”fredstida kriser”. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Från V till SD – med undantaget MP – är partierna ense om den nya lagen om undantagstillstånd, som föreslår att regeringen ska få extraordinära befogenheter under ”fredstida kriser”. Men experterna är kluvna om förslaget – och näringslivets tankesmedja Timbro menar att man inte ens lyckats förklara vad en kris är.

– Den är för långtgående, och det finns inte tillräckliga säkerhetsgarantier inbyggda för att förhindra inskränkningar i fri- och rättigheter från regeringens sida, säger Annika Hirvonen (MP) (bilden), den enda representant i justitieutskottet som röstade nej till förslaget om en ny lag för undantagstillstånd.

FörslagetStärkt konstitutionell beredskap” öppnar för att riksdagen i ”allvarliga fredstida krissituationer” ska få sammanträda digitalt, och att riksdagen med tre fjärdedelars majoritet ska kunna ge regeringen befogenhet att stifta egna lagar. Det gäller bland annat civilrätt och skatt, men även begränsningar av grundläggande fri- och rättigheter.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 23 juni, 2025

Det sista världen behöver är ännu ett gulfkrig

Trumpsupportrar visar sitt stöd under en demonstration mot bombningarna av Iran. Foto: Olga Fedorova/AP/TT.

Medan Trump överväger om han ska starta ännu ett blodigt krig i Mellanöstern hejar SvD:s politiska chefredaktör Tove Lifvendahl på hans upplösande av folkrätten. Tillsammans gör de världen farligare.

Så var det dags igen.

”Vi älskar dig, Gud”, mässade Donald Trump apropå bombningarna av iranska kärnvapenkomplex, ”och vi älskar vår storslagna militär.”

Och när den amerikanska försvarsmakten sägs utföra Herrens verk i Trumps tolkning är det bäst att ducka.

Enligt rapporteringen övervägde han in i det sista om det skulle bli någon attack. Tills det blev uppenbart, baserat på hans inlägg på hans eget sociala medium Truth Social.

Först skrev han att Teheran borde utrymmas. Sedan att USA har total kontroll över det iranska luftrummet, och ”vet exakt var den så kallade ’högsta ledaren’ gömmer sig. Han är ett enkelt mål, men är trygg där – vi ska inte slå ut honom (döda!), åtminstone inte i nuläget.”

Mycket är fortfarande oklart, både skadornas omfattning och huruvida Donald Trump och Israel väljer att eskalera situationen ytterligare. Men Svenska Dagbladet har redan bestämt sig. ”Världen är säkrare utan iranska atomvapen”, skriver tidningens politiska chefredaktör Tove Lifvendahl. Hon skriver dessutom att diplomatin och folkrätten hör till ”en annan tid och en annan värld”, och att USA därför gjorde rätt som tog lagen i egna händer.

Om historien har lärt oss någonting så är det att demokratin inte kan bombas fram, i synnerhet inte av USA.

Nu skrevs visserligen Genèvekonventionen 1951, när bara en femtedel av jordens befolkning levde i demokratier – inklusive bristfälliga sådana som segregationens USA. Så det vore intressant att höra exakt vad som ska vara på plats för att Tove Lifvendahl ska anse att folkrätten är värd att respektera.

Visst är Iran en diktatur. Det är ett av världens värsta länder för kvinnor, med en moralpolis som ser till att de bär hijab offentligt, och begränsade rättigheter i allt från äktenskap till arbetsliv. I stället för att göra något åt den över 40-procentiga inflationen, sponsrar man dessutom reaktionära islamistsekter i närområdet. Det bästa för befolkningen vore om mullornas vanstyre föll i morgon.

Även om mycket tyder på att Iran har kärnvapen som långsiktig plan, inte minst då de samarbetar allt sämre med det internationella atomenergiorganet IAEA, finns det enligt chefen Rafael Grossi inga bevis för att de har ett kärnvapenprogram. Däremot lär USA:s attacker nu stärka regimens beslutsamhet, varför Grossi i ett tal den 20 juni uppmanade till ”maximal avhållsamhet” så att diplomatin kan ta vid.

Men förändring måste komma underifrån. Om historien har lärt oss någonting så är det att demokratin inte kan bombas fram, i synnerhet inte av USA. Vi betalar än i dag priset för Irakkriget, som Svenska Dagbladet beskrev som en ”personlig triumf” för George W. Bush när det begav sig (5/5 2003). Inte bara i form av hundratusentals irakiska dödsfall, utan även Islamiska staten och andra terrorrörelser som växte sig starka i tomrummet efter Saddam Hussein.

Läs mer

När man nu applåderar folkrättsbrott bidrar man till en farligare värld. Inte minst som utvecklingen ännu är öppen. ”Det är inte politiskt korrekt att använda termen ’regimförändring’”, har Donald Trump lagt till på Truth Social. ”Men om den nuvarande iranska regimen är oförmögen att GÖRA IRAN STORT IGEN, varför skulle det inte komma en regimförändring?”

Nu väntar världen med olustig spänning på hans beslut. Som FN:s tidigare generalsekreterare Jan Eliasson korrekt beskrev det när jag intervjuade honom om världsläget den 14 maj: ”Vi rör oss mot djungelns lag.” Och tyvärr sitter Sveriges konservativa höger på läktaren med varmkorv och stjärnbanér.

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 23 juni, 2025

Socialisten som kan bli borgmästare i New York

Zohran Mamdani utmanar etablissemangsdemokraten Andrew Cuomo i kampen om titeln som New Yorks borgmästare. Foto: Vincent Alban/The New York Times/AP.

Med löften om ett billigare New York utmanar Zohran Mamdani etablissemanget om posten som New Yorks borgmästare. Men i stället för plånboksfrågor har kampanjen kommit att handla om Palestina. Nu måste vänsterkandidaten övervinna både ”röda faran”-propaganda och rasistiska angrepp.

”Ingen vill ha dina terroristfasoner här. Och kolla din personsökare också, din jävla terrorist.” Så löd ett meddelande som Zohran Mamdani fick på sin telefonsvarare förra veckan. Ett annat varnade honom för att ”starta bilar”.

Den 33-åriga kandidaten i Demokraternas primärval till borgmästarposten i New York är luttrad. Men de senaste veckorna har hoten mot honom ökat markant, vilket har fått stadens polis att utreda dem. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 21 juni, 2025

Ät bandmask och bli ditt sanna jag

Jakten på skönhet är kantad med blod och knäckta ben i nya versionen av ”Askungen”. Foto: Lava films.

I den norska vuxenversionen av Askungen står den fula styvsysterns förtvivlade jakt efter skönhet i centrum. Olga Ruin upptäcker hur estetisk kirurgi flyttat in från sagans brutalitet till vardaglig egenvård.

En ung, söt kvinna begråter sin döda far. Hennes blonda hår ligger utslaget över den ruttnande kroppen där vita likmaskar kravlar runt. En stinkande påminnelse om begravningen som ännu inte blivit av. I sina händer håller hon de vackra ljusblå trasorna från klänningen som hennes styvsyster har rivit sönder. Men genom tårarna uppenbarar sig hennes döda mor som berättar för Askungen att hon visst ska få gå på prinsens bal, varpå de små maskarna börjar spinna ihop klänningstyget på nytt.

Helvete, hur ska det nu gå för den fula styvsystern? När den norska debutregissören Emilie Blichfeldt vrider blicken från Askungens till styvsysterns perspektiv blir det omöjligt, i alla fall för mig, att inte våndas när den väna underdogen ska pimpas med klänning och pumpavagn.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 21 juni, 2025

Svensk ironisk poesi mår bra

Ester Berg är poet och pluggar till lärare. Foto: Leonard Stenberg.

”Åt pyttipanna i soffan. Naked Attraction på femman”. "Schlager om sommaren" av Ester Berg är en stabil debut om ett brustet hjärta som vägrar gå i kbt.

Det kan knappast vara en slump att en av Ester Bergs få namngivna karaktärer, vännen till det dumpade och deprimerade diktjaget, heter Kristina.

Kristina Lugn (1948–2020) kombinerade humor och mörker med en släng av barnslighet. Jag kom att tänka på henne under fjolårets poesidebatt om ironi, då Dante Löfmarck (GP 3/3 2024) anklagade den samtida poesin för poserande ironi.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 20 juni, 2025

Vänstern är bäst på traditioner – glad midsommar!

Artikelns författare firar midsommar. Foto: Privat.

Hur firar du midsommar?

Jag ska träffa några vänner med familjer, dansa som grodor, dricka snaps, och om jag spelar korten rätt: skjuta med värdparets välspända långbåge. Jag lär också lägga upp en selfie framför en svensk flagga på Instagram – alltid retar det någon.

Kring midsommar diskuteras ofta hur inbjudande svenska traditioner är. Jag tillhör dem som tycker att vänstern inte ska tävla i gnäll på nationaldagen, utan snarare se det fina i traditioner – och visa att vi på vissa sätt är bättre på dem.

När jag jobbade med litteratur och musik på ett studieförbund i Uppsala arrangerade vi många poesiläsningar, inte sällan med läsningar av svenska klassiker som Stig Dagerman. Publiken var alltid smockfull av invandrare. Det gäller till och med den enda öppna nationalisten jag stötte på i sammanhanget, den ideologiskt ombytliga poeten Mohamed Omar, som ett tag hette Eddie Råbock (och som nu heter något helt annat, men ska få vara anonym). I övrigt var de flesta som intresserade sig för levande svensk kultur vänster.

I förrgår publicerade vi en himmelskt läst artikel av Joel Halldorf, som handlade om frikyrkornas ansvar efter Gaza. Vissa församlingar tror nämligen starkt på kristen sionism, det vill säga tanken att den moderna staten Israel är uppfyllandet av profetian om Jesu andra återkomst.

Om du inte har läst hans kunniga uppgörelse med denna tanke – gör det!

Gensvaret har varit enormt, och det är inte konstigt. Kristdemokraterna må framställas som den svenska frikyrklighetens politiska arm, inte minst från oss till vänster, men det är inte helt rättvist. Som inte minst Joel Halldorf har beskrivit finns i den svenska frikyrkligheten även en lång tradition av samröre med arbetarrörelsen.

Det har jag själv märkt av i Ångermanland och Västerbotten, där jag har rötter på mammas sida. Överallt finns små missionsförsamlingar som driver mysiga loppisar och kaféer som samlar in pengar till Gaza, allt i det tysta. Och flitiga läsare av mina veckobrev känner till min kärlek till den amerikanska frikyrkopastorn Martin Luther King – som kombinerade gåshudsframkallande frälsningstal och ihärdigt folkrörelsearbete med ett försonande budskap om att inte låta överklassen lura svarta och vita arbetare att de har olika intressen.

Kanske har vissa därför börjat förstå att vänstersidan faktiskt värnar mycket av det som traditionalister håller högt. I SCB:s stora vallokalsundersökning fanns det bara ett parti som tappade väljare till Vänsterpartiet – nämligen 0,2 procentenheter från Kristdemokraterna. Min kollega Jacob föreslår att vi kallar dem ”Nooshi-kristna”.

Det är inte så konstigt. Det är vänstersidan som ser till att det finns kulturskolor och studieförbund som håller klassikerna vid liv, och museer där svenska konstskatter kan hänga. Och medan jämställda äktenskap håller längre, är det välfärden som hållit uppe barnafödandet i Norden på en högre nivå än andra OECD-länder. Det är fullt möjligt att stå upp för allt detta, och samtidigt värna sexuella minoriteters och andras rätt att leva hur man vill – inklusive att skriva ”kuken” på flaggan om man så önskar.

Så i morgon firar jag glatt med jordgubbar och svenska flaggor. För jag vet att jag älskar det här landet mer än varje enskild nationalist.

Diskutera på forumet (0 svar)