Som vanligt är rapporteringen om händelseutvecklingen i Iran ytterst begränsad. De enda notiserna som finns att ta del av handlar om landets pressade situation i relation till omvärlden och då framförallt till USA. Nyligen gick den amerikanske presidenten Donald Trump ut och meddelade att man avbryter kärnenergiavtalet med landet och inför handelssanktioner. Nu har han också låtit meddela att han sätter ökad press på landet genom hot om att avbryta handelsrelationerna med samtliga europeiska länder som inom loppet av det kommande halvåret inte följer i samma spår.
Samma dag som Iran spelade sin tredje gruppspelsmatch i VM mot Portugal gick stora delar av de människor som bedriver handel i landets olika bazaarer ut i strejk och stängde sina verksamheter. Sedan dess har strejken spridits till stora delar av landet och varje dag tar folk till gatorna i protest mot den korrupta regimens fortsatta terror. Men till skillnad från hur man i väst väljer att beskriva och analysera de senaste veckornas händelseutveckling har detta inte i första hand hänt på grund av den amerikanska positioneringen gentemot landet.
På samma sätt som oroligheter bröt ut tidigare under våren bottnar folkets motstånd i den ekonomiska och politiska situationen som råder inom landet. Bristen på tillgång till rent vatten har varit föremål för konflikter och stora samhällsproblem i många olika delar av landet sedan lång tid tillbaka. Situationen har eskalerat och nu strömmar det ut hundratals filmklipp från Iran via sociala medier där folk återger allvaret i den akuta situationen. I ett sådant klipp som delats på YouTube kan man se hur regimen har stäng av källvattnet och dirigerat om det till att strömma in mot irakiska Basra, där man har en av sina militära baser. Det har visat sig att regimen har slutit avtal med Irak om att säkra sina egna positioner i grannlandet i gengäld mot att man bistår Irak med återuppbyggnad efter de senaste årtiondenas ödeläggelse.
Att betrakta folkets motstånd som ett resultat av den amerikanska positioneringen är att avväpna och förminska styrkan och allvaret bakom den kamp som det iranska folket har fört och fortsätter att föra mot denna regim
Hundratals människor i de västra delarna av landet som gränsar till Irak har nu blivit förgiftade av det smutsiga vattnet varav ett par dussin svävar i livsfara. Till följd av vattenbristen växer heller inga grödor och därför går människor också hungriga. Dessutom drabbas stora delar av infrastrukturen i landet eftersom sjukvård och räddningstjänst inte kan utföra sina arbeten när det inte finns rent och användbart vatten.
Iran är geopolitiskt ett av de rikaste och mest resursstarka länderna, men under den islamiska regimens närmare fyrtio år långa styre har den korrumperade makten sakta men säkert slukat alla tillgångar. Konsekvensen är att Irans invånare nu förvägras basala behov som mat och dricksvatten.
Att folk fortsätter att resa sig mot regimen ska betraktas i ljuset av all den terror som befolkningen utsatts för ända sedan islamisterna med våld tog makten 1979. Den analys som i stället bedömer folkets motstånd som ett resultat av den senaste amerikanska positioneringen är alltså inte bara felaktig, den avväpnar och förminskar också styrkan och allvaret bakom den kamp som det iranska folket har fört och fortsätter att föra mot denna regim. Den typen av förklaringsmodell tenderar dessutom att spela regimen rakt i händerna, då regimen i sina uttalanden fortsätter att skylla landets problem på utomstående aktörer.
I vanlig ordning har regimen valt att slå till hårt mot dem som gått ut i strejk och som nu protesterar mot alltifrån uteblivna statliga löner till brist på mat, vatten och tillgång till sjukvård etcetera. I ett videoklipp som spridits via Twitter syns hur det paramilitära revolutionsgardet som utgör en stor del av regimens kontrollmekanism återigen skjuter skarpt mot civila som väljer att visa sitt missnöje mot diktaturen och maktens män. Bara under de senaste dagarna har minst en person rapporterats blivit mördad, ett tiotal är skadade och många fler har fängslats.
Läget är mycket kritiskt och vänstern i Sverige och övriga världen behöver följa det dag för dag för att få en nyanserad bild av läget i landet. Men en sak står klart: Folkets röst fortsätter att tala tydligt; vi har fått nog. Den islamiska regimen måste falla. Det är bara en tidsfråga innan det kommer att ske.
