Willy Vlautin må vara en doldis i Sverige, men i USA är han landets underklasskildrare nr. 1. Rasmus Landström möter i hans senaste roman en gestalt som bara en mästarförfattare kan skriva fram.
Sviker dig aldrig
Willy Vlautin.
Bakhåll.
Horace Hopper har bestämt sig för att bli mexikan. Egentligen är han född i USA – till hälften vit, till hälften paiuteindian – men när Willy Vlautins roman Sviker dig aldrig inleds har han beslutat att byta namn till Hector, lämna Mr. Reeses ranch där han arbetar och flytta till Tucson för att bli proffsboxare. Därför beger han sig ut i Nevadas öknen, gräver ner sina hårdrocksplattor och klipper av sig sitt långa svarta hår. Det är saker som hör till livet som vit, och Horace inser att han måste offra det om han vill ”passera som mexikan”. Därefter sätter han sig på en buss som ska ta honom över gränsen.
Willy Vlautin är i dag en av USA:s mest lovande författare. Han har skrivit fem romaner, vunnit en mängd priser, och två av hans böcker har filmatiserats. I USA beskrivs han regelbundet som vår tids Hemingway eller Carver, men en bättre jämförelse är nog någon filmare inom den samtida socialrealistiska vågen, som Andrea Arnold, Sean Baker eller Andrew Haigh (vars filmatisering av Vlautins Lean on Pete går på bio i USA just nu). I Sverige är Vlautin dock mest känd som sångare i countrybandet Richmond Fontaine, vilket är märkligt, med tanke på att samtliga av hans böcker finns översatta. Varför han knappt ens recenseras här vet jag inte (möjligen för att han ges ut av försynta Bakhåll?), men en sak är jag säker på: recenserad borde han bli. Valutin är nämligen en makalöst bra författare. Ända sedan debuten 2006 har han fungerat som USA:s underklassskald nr. 1 – en skildrare av människor för vilka arbetaryrkena blott är en dröm. Alkoholisterna, spelmissbrukarna och förtidspensionärerna som står och kränger Vakttornet utanför macken är Vlautins litterära klientel.
Sviker dig aldrig är på många sätt en typisk Vlautin-roman. Den är skriven på en glasklar prosa och intrigen är rak som i en ungdomsroman, utan parallellhandlingar och utvikningar. En annan kritiker har skrivit att det alltid ligger ett sepiatonat retrofilter över Vlautins romaner – och det gör det även här. Trots att romanen utspelar sig i nutid (tror jag i alla fall) finns inte en bil tillverkad efter 1976, knappt någon elektronik och ska en karaktär ringa använder hen en telefonkiosk i stället för en mobiltelefon.
Till en början är den stora behållningen med boken Horaces telefonsamtal till den 72-årige Mr. Reese. Författaren skriver fram varma dialoger om meningen med livet, där den äldre mannen tröstar den ensamme ynglingen i det nya landet, vilket för tankarna till Michele Magorians Godnatt Mister Tom. Detta är väldigt typiskt för Vlautin som är expert på att porträttera unga män avskurna från sin omgivning. Samtidigt finns det något som gör mig lite förbryllad med romanen. Det är som sagt en boxningsroman, men scenerna i ringen är så illa gestaltade att jag undrar vad Vlautin håller på med. Ofta är de summariska, för att inte säga referatartade och som läsare kommer jag på mig själv med att längta efter Norman Mailers och Joyce Carol Oates boxningsscener.
Alkoholisterna, spelmissbrukarna och förtidspensionärerna som står och kränger Vakttornet utanför macken är Vlautins litterära klientel
Vlautin har under åren utvecklats till en riktig mästare på att skildra det amerikanska samhället underifrån. Hans storhet ligger inte i litterära finesser, utan snarare i humanismen som går som en stålbalk genom hans prosa. I grund och botten handlar alla hans romaner om människor som lever värdigt, även om de befinner sig på samhällets botten. I sina två första romaner – Motellivet och Norrut – gestaltade Vlautin detta genom kontrasten mellan den sociala misären och sina karaktärers godhet. Det gav romanerna ett lite Bukowski-aktigt drag som var störande.
I Sviker dig aldrig har Vlautin blivit så en säker författare att han inte behöver ta till sådana grepp. Horace/Hector är inte någon erbarmlig karaktär, men redan från första sidan förstår man att det kommer gå dåligt för honom. Egentligen är han inte någon bra boxare (han ”fryser” när han blir inträngd i ett hörn) och hans dröm om guldpokalen handlar mer om att bevisa att han inte är en misslyckad indian än en önskan att bli något stort. Det är – förstår man – en svag drivkraft som kommer ligga honom i fatet. På så sätt handlar Sviker dig aldrig om klassresan, men inte på det sättet som vi brukar läsa om den. Horace skulle kunna beskrivas som en den amerikanska drömmens sömngångare, en spöklik och glåmig uppåtsträvare som redan i inledningen berättar för Mr. Reese att han är medveten om att han kommer få hjärnskador på kuppen.
Det är en fruktansvärt sorglig berättelse. Faktum är att den är så sorglig att jag läser romanens andra halva med gråten i halsen. Vemodet förstärks ytterligare av boxningsscenerna – som jag efterhand förstår poängen med. För plötsligt inser jag att det Vlautin vill gestalta inte är matcherna i sig, utan hur Horaces kropp bokstavligt talat faller sönder. Det finns något närmast sakralt över beskrivningarna av hur han släpar sin erbarmliga lekamen – med brutna revben och igenmurade ögon – från ringen. Mot slutet kapitulerar jag fullständigt och låter tårarna flöda fritt. Horace framstår som rakt igenom mänsklig och ödesbestämd på samma gång – en gestalt som bara en mästerförfattare kan skriva fram.
När jag slår igen Sviker dig aldrig kommer jag att tänka på en mängd amerikanska klassiker som boken skulle kunna jämföras med. Men mest av allt påminner den om en en gammal bluegrasslåt, sjungen av en klar stämma på en raspig inspelning.