För en tid sedan lyssnade jag på den israeliske fredsaktivisten Miko Peled i ABF-huset i Stockholm. Han väljer numera att kalla allt territorium, oavsett om det är Västbanken, Jerusalem, Israel eller Gaza, för Palestina, och menar att det är fråga om vad man har för värderingar. Han anser att tvåstatslösningen är en myt, eftersom det handlar om två folk som bor i samma land. På en karta över Israel – samt ”territorierna” som ringar in Västbanken och Gaza – kan det se teoretiskt ganska enkelt ut att dela upp området som Israel och Palestina – men det är ingen bild som stämmer överens med verkligheten. När man är där blir man tvärtom ytterst förvirrad över vad som är vad. Och på de kartor Obama mottog i slutet av sin ämbetsperiod, som fick honom att avstå veto för det som skulle bli resolution 2334, framgick det att 60 procent av Västbanken var fysiskt otillgängligt för palestinier.
Ta Döda havet till exempel. Turistbussar från Tel Aviv eller Jerusalem färdas på breda och bekväma motortrafikleder ut i den ”israeliska” öknen. Turisterna kanske ser en och annan checkpoint på visst avstånd, eller kör parallellt med betydligt mindre vägar som består av krackelerad asfalt och rentav hål i asfalten korta sträckor – men i övrigt avnjuter man den ”israeliska” landsbygden och möts aldrig av någon barriär av något slag. Man kommer till ”byområdet” och hotellområdet där man skall bo. Allt känns antingen väldigt modernt eller också pittoreskt. Framför allt känns det israeliskt. Men varken Kalya, Ovnat, Metzoke Dragot eller Mitzpe Shalem ligger i Israel – utan i Area C på ockuperad palestinsk mark och ”byarna” är allihop olagliga bosättningar, oavsett om det är frågan om kibbutzer eller före detta kibbutzer. Hela kustbandet är egentligen ett enda sammanhängande bosättarområde inklusive alla de otaliga spa-hotellen (som slukar miljontals liter stulet, palestinskt vatten), kibbutzboendena och lägenhetsboendena som finns där. Man kan även bo på kringliggande bosättningar; som Kfar Adumim mellan Jerusalem och Döda Havet, där man erbjuds ökencamping eller lägenhetsboenden. Den populära badbyn Ein Gedi ligger däremot inne i det riktiga Israel. Inte för att man märker någon skillnad. Muren omringar som sagt inte Västbanken som en tydlig gräns.
Eller beduinerna som har körts bort från Khan al-Ahmar och i skrivande stund inväntar totaldemolering av byn. Stammen de ingår i blev ursprungligen utkörda från Negev-öknen. Byn ligger mellan Jerusalem och bosättningen Ma’ale Adumim i Area C. Area C innebär att Israel har full kontroll och att de kan neka palestinierna byggnadstillstånd – vilket de nästan alltid gör också. Trots det stamledaren talade om för oss när vi besökte byn, att de medvetet har valt att inte använda murbruk för sin skola samt har levt i skjul och tält, har israeliska domstolar bestämt att deras ”bygge” var olagligt. Och eftersom det ligger på så kallad ”statlig mark” kan samma domstolar godkänna nya bosättarbyggen. ”Statlig mark” innebär inte att det är en officiell del av Israel, men ändå är det så man ser på det. Återigen – värderingar avgör om man ser allt territorium som Israel eller Palestina. För övrigt startade definitiva israeliska städer som Tel Aviv som bosättningar. Och med Khan al-Ahmar borta är också det sista hindret borta så man kan klyva Västbanken i två delar.
_____________________________________
Prova Flamman gratis!
Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.