I Nicaragua fortsätter våldet mellan demonstranter och regering. Samtidigt är vänstern splittrad. Flamman har talat med både sandinister och regimkritikern Eva Zetterberg, vänsterpartist och tidigare ambassadör i landet.

Den våldsamma konflikten mellan regering och demonstranter i Nicaragua har åter satt det centralamerikanska landet i världspressens fokus. Hundratals människor har mist livet. Vänstern är splittrad. Är demonstranterna finansierade av USA för att störta en folkvald vänsterregering? Eller handlar det om legitima protester mot en auktoritär regim? Eva Zetterberg, vänsterpartist och ambassadör i Nicaragua mellan 2003 och 2008, är inne på det senare:
– Det är väldigt smärtsamt att se att hjältarna från 70- och 80-talet, som stred mot tyranniet som Somoza representerade, i dag inte förstår att de har gått åt helt fel riktning politiskt. Det är på väg mot en fullödig diktatur igen, förklarar hon.
Men det finns också en annan bild. Mario Malespin, advokat ansluten till landets största fackförbund FNT, berättar:
– Situationen i Nicaragua är ett led i USA:s offensiv för att störta regionens progressiva regeringar. De behöver länder som tillåter dem att fortsätta lägga beslag på rikedomar och råvaror som de är i behov av. Brasilien, Argentina, Paraguay, Honduras och Ecuador har redan fallit. Venezuela, Bolivia, Nicaragua och El Salvador är de sista fienderna att besegra, säger han.
Hur kunde en en gång så hyllad regering hamna i denna situation?

Hjälten Ortega

1979 stod både Eva och Mario bakom samma sandinistiska vänsterrörelse som befriat landet från Somozas diktatur. Men alla var inte nöjda. Diktatorn och oligarkerna hade förlorat både makt och egendom. USA:s ledning var bekymrad över ytterligare en granne med vänstertendenser. Under insyn av CIA började därför kontrarevolutionära grupper, eller contras i folkmun, operera för att störta regeringen. Bland annat genom systematiska våldtäkter och mord. Trots det vann sandinisterna under ledning av Daniel Ortega valet 1984 med 67 procent av rösterna.
1988 drog Sovjetunionen in sitt stöd vilket fick USA:s ekonomiska blockad att drabba landet ytterligare. Efter påtryckningar gick därför en segerviss Ortega med på att tidigarelägga valet 1990. Det slutade med fiasko för presidenten. Högeralliansen ledd av Violeta Chamorro vann övertygande. Samtidigt hade ett fredsavtal undertecknats och landet kunde andas ut. Över 55 000 människor hade dött sedan krigets början. 1986 beslutade den Internationella brottmålsdomstolen i Haag att USA skulle ersätta de 17 miljarder dollar som kriget beräknas ha kostat Nicaragua. USA vägrade och blockerade genom sin position i säkerhetsrådet FN:s möjlighet till sanktioner. 1992 drog Violeta Chamorro dessutom tillbaka kravet.

Numera är det inte bara palmer och plataner som pryder huvudstaden Managuas gator. 140 gigantiska metallträd i pastellfärg har rests runtom i huvudstaden. Los árboles de la vida, livsträden, är ett påfund av vicepresidenten Rosario Murillo, tillika Daniel Ortegas fru, som efter 16 år av högerstyre återtog makten i valet 2006. Träden symboliserar sandinisternas valparoll: ”det kristna, socialistiska och solidariska Nicaragua”. Fram till nyligen verkade det receptet fungera. Nationen var den säkraste och mest stabila i regionen. Runt 90 procent av livsmedlen producerades inom landet. Dessutom har man haft en årlig tillväxt på cirka 4 procent under det senaste decenniet. Michèle Faure, lärare och partner till Mario Malespin, flyttade hit från Frankrike för 30 år sedan och är imponerad över utvecklingen:
– Det är ett helt annat land. Fattigdomen har minskat och FN har till och med gratulerat regeringen. Allt har moderniserats. Sjukhusen, socialförsäkringen, vägarna. Kommunikationen till avlägsna samhällen har förbättrats. Medelklassens levnadsstandard har gynnats avsevärt av regeringens politik. De konsumerar och det finns betydligt fler varor än tidigare, men som man kunde förutse stöttar de nu högern, berättar hon.

Impopulär pensionsreform

Efter den övertygande valvinsten 2016, med 72 procent av rösterna, tydde ingenting på att någon förändring var nära. Men så kom den 18 april 2018. Landets socialförsäkringssystem hade ett underskott på 80 miljoner dollar som behövde täppas till. Internationella valutafonden föreslog en höjning av pensionsåldern. Regeringen nekade till detta och föreslog i stället en femprocentig sänkning av pensionen med höjda avgifter för arbetare och fram förallt höginkomsttagare. Trots impopularitet, bland både sandinister och opposition, var det svårt att förutse att den reformen skulle leda till våldsamheter med hundratals dödsfall.

Situationen i Nicaragua är ett led i USA:s offensiv för att störta regionens progressiva regeringar

Rapporterna om vad som hände är diametralt motsatta. Proteströrelsen hävdar att Ortega och Murillo är maktmissbrukande, valfuskande, våldsbejakande och korrupta. Demonstranterna består främst av studenter med stöd av näringslivet, katolska kyrkan, högerpartier och ”nysandinister” från rörelsen MRS, Movimiento Renovador Sandinista. Reformen beskylldes för att vara nyliberal. Sedan tidigare jäste missnöjet över planerna på en kanal mellan Stilla havet och Atlanten, som skulle tvinga människor att flytta. Dessutom anklagades regeringen för att ha agerat passivt vid branden i naturreservatet Indio Maíz. Slutligen ledde detta till protester som ska ha besvarats med övervåld och beskjutning från polis och paramilitära grupper. Enligt CIDH (Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter) har 322 personer avlidit sedan protesternas början. När våldet eskalerade drogs reformen in. Demonstranterna övergick då till att kräva presidentens avgång och nyval, vilket regeringsanhängarna pekat ut som den verkliga bevekelsegrunden. En del städer är alltjämt ockuperade och ett antal ”livsträd” har rivits ner och bränts.

Eva Zetterberg delar i stora drag demonstranternas bild, men uttrycker samtidigt en oro över att oppositionen inte lyckats kanalisera missnöjet till ett seriöst politiskt alternativ. Hon uppmärksammade tidigt vad hon såg som auktoritära drag hos regeringen och blev därefter utsatt för en förtalskampanj, där hon bland annat blev kallad ”diabla”, djävul, av landets vice utrikesminister.
– När Ortega tillträdde var jag optimistisk och avfärdade dem som talade om hur skräckartat allt skulle bli, men allteftersom blev det tydligt att det inte skulle bli någon idyll. När jag uttryckte oro för hur man behandlade oliktänkande tog det hus i helvete. Jag var ändå internationell diplomat. Därefter kunde jag bättre förstå aktörer i det civila samhället som utsattes för värre saker.
Någon nordamerikansk inblandning tror hon inte på:
– Jag ser inga tecken på att USA är inblandat. Jag tror att Trump mer eller mindre struntar i Nicaragua. Det är att appellera till gammal vänsterretorik som inte stämmer i det här fallet.

”Statskuppsterrorism”

Regeringsanhängarna är övertygade om motsatsen. Framför allt på grund av oppositionens ekonomiska resurser. Demonstranterna ska ha varit tungt beväpnade och marscherat med kriminella gäng. Närvaron av krypskyttar som ska ha skjutit in i folkmassan för att skapa kaos ses som ett annat bevis (oppositionen menar att krypskyttarna var på polisens sida). Den amerikanske journalisten Max Blumenthal rapporterade i juli om att representanter från oppositionsgruppen M19 reste till USA för att få hjälp med att störta Ortega. Nordamerikanerna ska ha stöttat initiativet med miljontals dollar, bland annat genom organisationen NED, National Endowment for Democracy. Förtroendet för CIDH, som anses vara partisk, är lågt och polisen har tagit fram en egen rapport där man redogör för 450 döda till följd av ”statskuppsterrorism” samt mord och trafikolyckor som använts för att smutskasta regeringen.

Motivet till ”den mjuka statskuppen” sägs vara en nordamerikansk strategi för att öka inflytandet i regionen. Den bilden delas av miljoner latinamerikaner. Michèle och Mario är två av dem.
– Ortega valdes av en överväldigande majoritet vilket visar att demonstranterna är i minoritet. Om en protest av den här typen leder till nyval eller presidentens avgång skulle Nicaragua bli omöjligt att styra och utelämnat till kaos. Det är därför helt omöjligt att tänka sig. Vad som har skett i Nicaragua är ett medialt krig styrt från utlandet, säger Mario.
Kampen om verkligheten lär fortsätta.

_____________________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.

Pontus Olsson

De globala utsläppen ökar – men det gör också utvecklingen inom sol och vind. Det finns all anledning att känna hopp, skriver Christian Azar, professor vid Chalmers och tidigare i IPCC, FN:s klimatpanel.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Förra året ökade Sveriges utsläpp av växthusgaser med sju procent. De globala utsläppen ökade också, och jordens medeltemperatur stiger nu i en allt snabbare takt. Det är lätt att misströsta och tänka att ingen gör något.

Men samtidigt är bilden komplex. I Europa och Sverige har utsläppen minskat i decennier och användningen av sol och vindenergi ökar snabbt. Det finns därför anledning att titta närmare på vad som hänt och vad som är på gång i olika delar av världen.

Sverige har över tid gjort stora framsteg. Sveriges utsläpp av växthusgaser har minskat med en tredjedel sedan 1990 – och med 60 procent (!) sedan 1970.

Vad är det som gjort att utsläppen minskat? I Sverige spelade expansionen av kärnkraft på 1970- och 80-talen en central roll och därefter fick vi en utbyggnad av fjärrvärme samt biobränslen som ersatte olja, liksom en lång rad åtgärder inom industri och transporter (elbilar, biodrivmedel, effektivisering). Att Sverige införde en koldioxidskatt redan år 1990 har också varit av stor betydelse.

Sverige producerar vidare mest el i världen från vindkraft per person. Finland och Danmark ligger tätt efter. Dessa satsningar på vind har lett till en omfattande elexport från Sverige vilket i sin tur lett till stora minskningar av utsläppen på kontinenten.

Sverige är inte det enda landet som har vidtagit åtgärder. Tittar vi på resten av Europa så ser vi en liknande trend. EU:s utsläpp av växthusgaser har minskat med 37 procent mellan 1990 och 2023. I Storbritannien har utsläppen minskat med hela 54 procent sedan 1990. Även Danmark har gjort liknande framsteg.

Den snabba utvecklingen för sol och vind och de lägre kostnaderna skänker visst hopp.

I Europa har expansionen av sol och vind varit betydande för att minska utsläppen. I EU står vindkraften i dag för 17 procent av elförsörjningen och solceller för 11 procent. Kolkraften står för 10 procent. Den har mer än halverats på bara tio år! Sol och vind genererar (var för sig) mer elektricitet än kolkraften! Det är en anmärkningsvärd utveckling som skett på en förhållandevis kort tid.

Det finns enskilda länder där utvecklingen gått ännu snabbare. I Tyskland står vind och sol tillsammans för hela 43 procent av elproduktionen, i Spanien för 42 procent och i Storbritannien för 35 procent

I Storbritannien har kolkraften fasats ut helt. I Spanien är den nästan helt borta.

Ett viktigt skäl till att utsläppen i EU minskat är att ett system med handel med utsläppsrätter har införts (för elsektorn och stora industrier) och att det skärpts successivt över tid. Framöver har man satt ett tak så att utsläppen minskar med fyra procent (linjärt) år för år. EU har också fattat ambitiösa beslut för transportsektorn och uppvärmning, vilket kommer få allt större effekt från 2027 och framåt. Målet är netto nollutsläpp till år 2050.

Stora satsningar på sol och vind sker även utanför Europa. För att få en känsla av hur snabbt det går kan man notera att solceller globalt producerade 100 TWh år 2012. Sedan dröjde det till år 2021 innan världen passerade 1 000 TWh per år. Tre år senare passerade vi 2 000 TWh. Det är dubbelt så mycket som hela Rysslands elkonsumtion. Kina är den stora aktören när det gäller solceller.

Sol och vind är de två kraftslag som med marginal vuxit snabbast på global nivå under de senaste fem åren.

Men det finns en viktig skillnad mellan Europa och världen som helhet. I Europa växer sol och vind så snabbt att kolkraften trängs undan i motsvarande hastighet, men i det globala syd växer elbehoven fortfarande så snabbt att såväl kol som förnybart växer.

Så vilka utmaningar står vi inför i dag? Det är ett välbekant problem att sol och vind är väderberoende tekniker. Detta gör att det behövs olika tekniska lösningar för att hantera solens och vindens variabilitet och kostnaderna för detta måste också beaktas. Snabb och spännande utveckling sker när det gäller batterier och andra lösningar. Men det behövs fortsatt forskning och utveckling. I takt med att sol och vind växer blir detta en allt viktigare fråga.

Läs mer

Stadssilhuetten i Esbjergs hamn vittnar om övergången till förnybar energi. Foto: Alexander Farnsworth/Istock.

Kommentar • 20 september, 2024

En frisk fläkt från Danmark

Det positiva är att kostnaderna för sol- och vindel minskat kraftigt över tid. Kostnaden för solel har exempelvis minskat med 90 procent sedan 2010, kostnaden för vindel har minskat med 70 procent. Den här utvecklingen är kanske det bästa som hänt när det gäller våra möjligheter att lösa klimatproblemet.

Det kommer inte ensamt att lösa klimatproblemet, men det förändrar spelplanen för världens elmarknader. Den snabba utvecklingen för sol och vind och de lägre kostnaderna skänker ändå visst hopp.

Diskutera på forumet (0 svar)

Christian Azar

Professor vid institutionen för rymd-, geo- och miljövetenskap, Chalmers.

Den rådande krisen är inte den första splittringen som Vänsterpartiet genomgått. Men i våra skandinaviska grannländer är det så pass vanligt att de båda har dubbla socialistpartier i parlamentet – och i Danmark har den senaste vänstersplittringen redan hunnit splittras igen.

Förra helgen meddelade riksdagsledamöterna Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat att de lämnar Vänsterpartiet, för att förekomma en uteslutning. På samma presskonferens berättade de också att de tänker starta en ny rörelse. Huruvida det ska bli ett parti eller något annat är ännu inte klart.

De senaste två åren har även partierna Solidaritet och Vänsterfronten grundats, med sikte på att ställa upp i valet 2026.

Det är dock långt ifrån första gången den svenska vänstern genomgår en partisplittring. Liksom i många andra europeiska länder ledde Sovjetunionens invasion av Ungern 1956 till konflikter och splittring inom svenska vänstern, och på 1960- och 70-talet gjordes utbrytningar, till exempel i form av det maoistiska och antisovjetiska KFML och det prosovjetiska Arbetarpartiet kommunisterna (AKP) som tog över denna tidning, som då fortfarande hette Norrskensflamman. Men till skillnad från i flera grannländer har splittringar i Vänsterpartiet aldrig lett till etableringen av en långvarig konkurrent i riksdagen.

Sist en reell splittring såg ut att vara på gång var när uppropet Vägval vänster lanserades 2004 i protest mot vad man såg som en för dogmatisk partilinje och ”nykommunistiska tendenser” i partiet, enligt Johan Lönnroth, som var vice partiordförande och en av initiativtagarna till uppropet. Han berättar att gruppen hade medlemmar från såväl trotskistiska Socialistiska partiet som socialdemokrater, samt ”två folkpartister”.

Han menar dock att det är en missuppfattning att gruppen ville driva partiet åt höger, och hävdar att Vägval vänster företrädde en frihetlig tendens som är främmande för både kommunismen och socialdemokratin.

Till Flamman säger Johan Lönnroth att det också är en missuppfattning att partiet riskerade att splittras.

Splittrade? Karin Svensson Smith och Johan Lönnroth startade Vägval vänster tillsammans med bland annat socialdemokrater, trotskister och ”två folkpartister”. Karin Svensson Smith bytte senare till Miljöpartiet, medan Johan Lönnroth stannade kvar i V. Foto: Bertil Ericson/Scanpix/TT.

– Vi vänsterpartister diskuterade frågan men vi hade medlemmar från fem partier. Vår ambition var att organisera partiövergripande samtal underifrån. I flera år hade vi möten i Fagersta på det temat.

Han menar också att Vägval vänster lyckades få partiet att byta linje i och med valet av Jonas Sjöstedt, som hade undertecknat uppropet, till partiledare 2012.

Men om vänstersplittringar inte är något betydande fenomen i den svenska rikspolitiken ser det annorlunda ut i de två skandinaviska grannländerna. Där har utbrytningar lett till etableringen av långvariga konkurrenter på det nationella planet.

Diskutera på forumet (0 svar)

Jonas Elvander

Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.

Tre unga män sitter häktade efter att två personer misshandlades i centrala Stockholm i slutet av augusti. Nu berättar åklagaren att man utreder ett hatmotiv.

I slutet av augusti misshandlades två personer på Birger Jarlsgatan och Kungsgatan, strax efter midnatt i centrala Stockholm. Snart därefter greps två personer, och en tredje några timmar senare.

Nu har tre personer häktats för brotten – varav ett bedöms som grovt. Något som Dagens ETC var först med att rapportera om.

Diskutera på forumet (0 svar)

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör på Flamman.

Den brittisk-brasilianska politikpodden Bungacast har passerat 500 avsnitt. Sveriges poddnestor Ola Söderholm träffar Axel Hochuli i São Paulo för att äta matbanan och prata om att vara marxist utan att vara vänster.

– Det är ju bokstavligt talat rösterna i ditt huvud, säger Alex Hochuli.

Jag har på min Stig Helmer-engelska försökt beskriva varför relationen till poddare blir så intim. Även i fallet med Hochulis podd Bungacast, där ingen pratar om sitt äktenskap eller sin semester utan snarare diskuterar den tyska sociologen Wolfgang Streecks senaste bok om eurozonens utveckling.

Diskutera på forumet (0 svar)

Ola Söderholm

Driver podden ”Stormens utveckling” tillsammans med Liv Strömquist och Jonatan Unge.

I sin fixering vid marknadiseringen undviker Karin Petterssons decenniets demokrativåg. Mattias Svensson har läst "Förbannelsen".

På ett plan är Karin Petterssons bok Förbannelsen (Albert Bonniers förlag, 2025) en rätt misslyckad bok.

Tesen är att Sverige skulle vara ”fast i 90-talet”. Men mycket av det jag läser om 90-talet känns tvärtom väldigt avlägset, som heilande skinheads som gjorde gatorna osäkra. Eller klimatförnekare inom högern för den delen. De är sällsynta i dag – tro mig, jag var en av dem. Dessutom var tron på framtiden närmast definierande för 1990-talet. Nu dominerar längtan efter det förflutna.

Diskutera på forumet (0 svar)

Mattias Svensson

Författare och ledarskribent på Svenska Dagbladet.

Kullager, minoritetshistoria och tryckfrihetsförordningen. De Tidöpolitiker som förväntade sig en storsvensk uppläxning måste ha blivit besviken – listan känns nästan sossig, lite som en Ikeakatalog.

Gustavianum, Uppsala minsann. Det blev platsen för den presskonferens som emotsetts sedan slutet av 2023 då regeringen aviserade att en kulturkanon skulle fram.

Vi som ska bevaka, av vilka de flesta tagit tåget från Stockholm, leds in i 1600-talsbyggnaden till en museisal med beteckningen ”Vetenskapshistoria”. På vägen dit går vi genom en mörk korridor där någon ställt fram en skål med Ahlgrens bilar utblandat med olika lakritsbitar. Symboliskt? Mjuk, pastellig kultur blandat med hårda uppfinningar och folkhemskt framförhandlade ekonomiska reformer?

Diskutera på forumet (0 svar)

Paulina Sokolow

Kulturredaktör och konstvetare.

Gång på gång har regeringspartierna krävt att Sverige ska erkänna eller förhindra pågående folkmord. Men när det gäller Palestina vägrar man att ta ordet ”folkmord” i sin mun. Vad får det för konsekvenser?

Israels agerande i Gaza uppfyller den juridiska definitionen av folkmord så som brottet definieras i FN:s folkmordskonvention. Det fastslår en resolution från International Association of Genocide Scholars (IAGS), som samlar världens ledande forskare inom fältet. Resolutionen ligger i linje med tidigare bedömningar från folkmordsforskare, FN-experter och människorättsorganisationer som Amnesty International, Human Rights Watch och israeliska B’Tselem.

Men trots en framväxande internationell konsensus vill Sveriges regering inte använda ordet ”folkmord” för att beskriva Israels agerande i Gaza. Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) kommenterar uttalandet från IAGS med att ”folkmord är en juridisk term med ett tydligt definierat innehåll. […] Därför har svenska regeringar haft som princip att inte rättsligt kategorisera händelser som folkmord med mindre än att en internationell domstol eller tribunal först har prövat frågan”. Samma besked har tidigare givits av statsminister Ulf Kristersson (M).

Det finns två problem med regeringens linje. Det första problemet är att man enligt regeringens definition varken kan kalla Armeniska folkmordet eller Förintelsen för folkmord, eftersom 1948 års konvention om förebyggande och bestraffning av folkmordsbrott inte trädde i kraft förrän 1951. Folkmordet på det osmanska rikets kristna minoriteter må ha legat till grund för konceptet folkmord och Förintelsen må ha skapat den politiska viljan att genomdriva lagstiftning, men i båda fallen dömdes de skyldiga för andra brott.

Det andra problemet är att svenska regeringar inte alls har ”haft som princip att inte rättsligt kategorisera händelser som folkmord med mindre än att en internationell domstol eller tribunal först har prövat frågan”. De mest uppenbara exemplen är återigen det Armeniska folkmordet och Förintelsen, som ofta har beskrivits som folkmord av svenska politiker och myndigheter. Exempelvis karaktäriserades Förintelsen som ett folkmord under det toppmöte i Stockholm år 2000 som Sveriges dåvarande statsminister Göran Persson (S) tog initiativ till, och som ledde fram till bildandet av International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA).

Trots en framväxande internationell konsensus vill Sveriges regering inte använda ordet ”folkmord” för att beskriva Israels agerande i Gaza.

En ny granskning från Aktuellt i politiken (1/9) visar dessutom att representanter från M, KD, SD och L vid återkommande tillfällen har krävt att Sverige ska erkänna eller förhindra andra påstådda folkmord, utan att invänta utslag i domstol. Vi kan ta tre exempel:

2021 krävde Moderaternas dåvarande utrikespolitiska talesperson Hans Wallmark att den socialdemokratiska regeringen skulle verka för att EU skulle ”definiera” Kinas behandling av uigurerna i Xinjiang som ett folkmord (Skriftlig fråga 2020/21:1422) – som stöd för kravet nöjde sig Wallmark med att hänvisa till det ”breda stöd” som enligt honom fanns inom den amerikanska kongressen. Samma krav framfördes några månader senare av Kristdemokraternas Lars Adaktusson (Interpellation 2020/21:658).

Så sent som förra året krävde Sveriges vice statsminister Ebba Busch (KD) att den regering som hon själv ingick i skulle erkänna 1915 års folkmord på kristna minoriteter i Osmanska riket. Kravet har också framförts av en rad andra kristdemokrater, bland annat Robert Halef (Skriftlig fråga 2017/18:1418), liksom av Sverigedemokraterna genom Björn Söder (Motion 2020/21:96). Söder tillägger att ”Sverige bör gå i bräschen som ett föredöme för mänskliga rättigheter, även om det rent politiskt inte alltid är accepterat.”

I en annan sverigedemokratisk motion, som bland annat undertecknades av partiets utrikespolitiska talesperson Aron Emilsson, krävde man att Sverige skulle erkänna Holodomor, svälten som dödade flera miljoner människor i Ukraina 1932–33, som ett folkmord (Motion 2022/23:1748). Kravet har framförts flera gånger, senast av Erik Hellsborn (SD) förra året (Motion 2024/25:328). Som Hellsborn skriver orsakades nämligen svälten av politiska beslut.

Läs mer

Ebba Busch (KD) vid en manifestation på Norrmalmstorg i Stockholm arrangerad av Vänskapsförbundet Sverige-Israel till stöd för det demokratiska Israel. I bakgrunden syns en plågad Tobias Baudin (S). Foto: Jassica Gow/TT.

Ledare • 12 augusti, 2025

Att vara splittrad kring ett folkmord

Att regeringen eller regeringspartierna skulle ha några principer mot att använda ordet folkmord utan att ha en juridisk dom att luta sig emot stämmer alltså inte. Om de trots detta inte vill använda ordet för att beskriva Israels agerande i Gaza så behöver man söka någon annan och mer principlös förklaring. Exempelvis att man inte vill stöta sig med USA. Eller att man vill skydda Israel, ett land med vilket Sverige har nära ekonomiska och politiska band.

Diskutera på forumet (0 svar)

Petter Hellström

Forskare och idéhistoriker.

En kvinna på en balkong. En ifrågasatt dom utan bevis. Ett land i kris. I Argentina är en ny politisk martyr på väg att formas – den korruptionsdömda peronisten Cristina Kirchner.

Korsningen mellan San José och Humberto, i Constitución strax söder om Buenos Aires historiska centrum, har förvandlats till ett permanent protestläger. Folksamlingens storlek har skiftat mellan några hundra till flera tusen, beroende på nyhetsläget, men den har aldrig helt skingrats.

För den nyanlände finns en magnetisk fixpunkt, en osynlig mittpunkt för hela det politiska dramat: balkongen på tredje våningen i huset San José 1111. Däruppe – bakom slutna glasdörrar – bor möjligen, eller kanske inte, ex-presidenten Cristina Fernández de Kirchner. Hon har vid upprepade tillfällen klivit ut för att hälsa sina anhängare, som Evita en gång gjorde från Casa Rosadas rosafärgade altan. Nu är dörrarna stängda. Men närvaron är lika stark för det.

Diskutera på forumet (0 svar)

Jon Weman

Svensk frilansjournalist och författare baserad i Argentina.

Jag älskar den bilburna friheten kring värmländska Årjäng – men utsläppen växer för varje motorvarv. I stället för att fylla despoternas fickor borde vi investera i ett grönt Sverige.

När man svänger av E6:an vid Uddevalla in norrut på landsväg 172 öppnar sig en av Sveriges vackraste landsändar. Först rullar fälten fram som mjuka vågor, med en och annan ko som sorglöst idisslar i värmen. Och när skogen tätnar bryts den ständigt av med lockande badplatser. Vid Billingsfors pappersbruk måste man dock stänga av luftkonditioneringen för att undvika svavelstanken.

Efter länsgränsen till Värmland når man en höjd där den blåskimrande Västra Silen breder ut sig. Här ligger Årjängs kommun, mitt i E18-land. Gränsorten Töcksfors stoltserar med två jättelika handelscenter för att betjäna alla snålrika norrmän som gärna kör långt för att spara några kronor. De törstiga gör även en avstickare till Årjängs Systembolag. Kulturen är motorburen, och man hamnar ofta bakom en epatraktor, som dånar av sin säregna blandning av dansband, techno och metal.

Här har jag tillbringat ännu en sommar, och det går inte att undgå Sveriges beroende av fossil energi. Här kör man till jobbet, affären, krogen, bilträffen och folkracet. I skogen hörs skogsmaskiner, fyrhjulingar och timmerbilar. På fälten traktorer och lantbruksmaskiner.

Vi som lockas hit söker samma frihet. Möjligheten att försvinna på en slingrande landsväg eller in i skogen. Vad man dock inte ser genom vindrutan är att varje motorvarv kräver förbränning av diesel eller bensin. Denna har pumpats upp ur undergrunden, bearbetats i ett raffinaderi och skeppats till bensinstationen. Ändå är det bara 25–40 procent av bränslet som gör nytta i motorn, resten försvinner som spillvärme. En elbil använder 90 procent av energin.

Putin, Trump, eller Saudiarabiens Mohammed bin Salman kan utpressa oss genom att stänga kranen och driva upp priserna på världsmarknaderna.

I Sverige är det här ett särskilt dyrt problem. Medan länder som USA, Norge och Storbritannien har egen produktion av fossila bränslen måste vi importera allt. Enligt MIT:s Observatorium för ekonomisk komplexitet importerade Sverige olja, gas och kol för 216 miljarder kronor 2023 – 11 procent av vår totala import. Trots Ulf Kristerssons vallöfte 2022 om ”ett helt fossilfritt energisystem” har kostnaderna för fossilimporterna skenat under hans tid vid makten. 2021, före Rysslands invasion av Ukraina, låg den på 134 miljarder.

Större konsumtion förklarar inte allt – ökade priser och en svag krona står för det mesta. Men det visar att den fyrhjulsdrivna friheten kring Årjäng är beroende av en marknad som kontrolleras av despoter. Putin, Trump, eller Saudiarabiens Mohammed bin Salman kan utpressa oss genom att stänga kranen och driva upp priserna på världsmarknaderna. Under pristopparna var det rimligt att sänka skatten på bensin och diesel, men långsiktigt är det inte rimligt att Sverige skickar hundratals miljarder till auktoritära länder – och Norge! – för rätten att bränna deras olja, gas och kol.

Detta är ironin. Genom globala energimarknader skapar kapitalismen en känsla av frihet hos trafikanterna, samtidigt som fossildespoterna – och norrmännen! – har fått mer makt över oss. Inför Rysslands invasion av Ukraina ströp Putin gasleveranserna till EU, och skapade kaos genom att pressa upp energipriserna. Qatar har hotat att stoppa gasleveranser om EU går vidare med krav på miljöskydd och arbetsförhållanden. Och Trump har nu tvingat EU att öka vårt fossilberoende i ett nytt ”handelsavtal”.

I Årjäng blev Sverigedemokraterna största parti med 31 procent av rösterna. Deras riksdagsledamot Jessica Stegrud vill att Sverige ska fördjupa beroendet genom att börja med gaskraft, något Sverige inte har haft tidigare.

Läs mer

Inrikes/Utrikes • 22 augusti, 2025

Framtidens färja gjuter el på vågorna – från Ekerö till Saudiöknen

I stället för att göda fossildespoterna – och norrmännen! – kan vi investera i vår egen framtid. Det brittiska klimatpolitiska rådet visar i en aktuell rapport hur elektrifieringen dämpar fossilberoendet, genom att investeringar i ett starkare elnät, förnybar energi, kollektivtrafik och laddinfrastruktur minskar behovet av olja, gas och kol. Redan från 2041 blir omställningen en nettobesparing som sedan växer för varje år.

I stället för att göra som Sverigedemokraterna vill och lägga vårt öde i Mohammed bin Salmans händer, borde vi alltså investera i vår egen ekonomi. Det borde oppositionen kunna göra till ett vallöfte.

Diskutera på forumet (0 svar)

Jonas Algers

Doktorand vid institutionen för teknik och samhälle på Lunds tekniska högskola.

Lars Trägårdh hoppas att hans kulturkanon ska ena landet. Samtidigt slår regeringen sönder kulturens infrastruktur, och använder den som vapen för att skapa polarisering. Det här är ingen kanon: det är en dödsruna.

I morgon är det äntligen dags.

Skådeplatsen Uppsala är väl vald, lärdomsstaden där både Carl von Linné och Erik Gustaf Geijer står staty, giganterna som avtäckt både naturens och samhällets hemligheter. Eller så slipper man näsvisa journalister som inte orkar med den kaosartade tågsträckan från Stockholm.

Diskutera på forumet (1 svar)

Flammans forum

"Blir lite störd av att Aretakis inte kunde vänta att ge sin syn på kanonen till Trädgårds förslag presenteras. ”Vad han än tror har hans kulturkanon inte syftet att förena. Den är ett vapen i kulturkriget,….” Hur kan Aretakis uttrycka sig så kategoriskt och tvärsäkert om detta, förslaget har ju som sagt var inte presenterats än. Jag såg Trädgård i 30 minuter, tyckte mycket var tankeväckande, och det väckte mitt intresse för Trädgårds syn på en kanon och nyfikenhet på hur hans och hans grupps förslag kommer att se ut. Men Aretakis vet ju redan förstås, tänkte inte på det."

Lars Pettersson

Nicaraguas två verkligheter

Hjälten Ortega

Impopulär pensionsreform

”Statskuppsterrorism”

Prova Flamman gratis!

Pontus Olsson

Förnybar el har vinden i ryggen

En frisk fläkt från Danmark

Christian Azar

Därför får Sverige aldrig nya vänsterpartier

Jonas Elvander

Högerextremister häktade för misshandel – kopplas till Aktivklubb

Jacob Lundberg

”Gaza är inte en politisk fråga”

Ola Söderholm

90-talet var hopp och liberalism

Mattias Svensson

Paulina Sokolow: En Ikeakatalog för kulturen

Paulina Sokolow

Petter Hellström: Är Förintelsen inte heller ett folkmord enligt regeringen?

Att vara splittrad kring ett folkmord

Petter Hellström

Konsten att skapa en ikon

Jon Weman

Varför vill SD lägga Sverige under Mohammed bin Salman?

Framtidens färja gjuter el på vågorna – från Ekerö till Saudiöknen

Jonas Algers

Kulturkanon är inte nationalistisk nog

Flammans forum

Pontus Olsson

Hjälten Ortega

Impopulär pensionsreform

”Statskuppsterrorism”

Prova Flamman gratis!

Pontus Olsson

Flammans veckobrev

En frisk fläkt från Danmark

Christian Azar

Prenumerera och läs direkt!

Jonas Elvander

Prenumerera och läs direkt!

Jacob Lundberg

Prenumerera och läs direkt!

Ola Söderholm

Prenumerera och läs direkt!

Mattias Svensson

Prenumerera och läs direkt!

Paulina Sokolow

Att vara splittrad kring ett folkmord

Petter Hellström

Prenumerera och läs direkt!

Jon Weman

Framtidens färja gjuter el på vågorna – från Ekerö till Saudiöknen

Jonas Algers

Prenumerera och läs direkt!

Flammans forum

Pontus Olsson

Flammans veckobrev