Med Alliansens besked att frångå praxis och låta en moderat välja till talman med stöd av Sverigedemokraterna har ett symboliskt och fullständigt logiskt steg tagits mot en högerregering stödd av SD. Socialdemokraternas inviter till blocköverskridande samarbete har nobbats av partiets tilltänkta partner i C och L och de självsäkra twitterkommentarerna om att 144 (S+V+Mp:s mandat i riksdagen) minsann är fler än 143 (Alliansens mandat) börjar klinga av.

Gott så. Om det är något den breda vänstern i Sverige behöver i dag är det en reality check. Riksdagsvalet den 9 september har producerat en stor majoritet för högerpolitik – ännu större än i valet 2014. Att vi i fyra år haft en rödgrön regering beror enbart på det borgerliga lägrets splittring kring att samarbeta med ett parti med nazistiska rötter. Men det har alltid varit uppenbart att denna inte skulle bestå för evigt.

Även om Annie Lööf och Jan Björklund skulle stå fast vid sina löften före valet att inte ge Sverigedemokraterna inflytande så ger det på sin höjd ännu en tillfällig respit. Centern och Liberalerna skulle snabbt ätas upp i ett regeringssamarbete med Socialdemokraterna och storkapitalets kampanjorganisation Svenskt Näringsliv– med en årlig budget för politisk påverkan på 800 miljoner – skulle lägga sin fulla kraft på att stärka det blåbruna högerblocket.

Det är inte förvånande att allt fler inom det svenska näringslivet nu tar bladet från munnen och kräver att Alliansen ska ta makten med stöd av SD. Senast var det Antonia Ax:son Johnson – Sveriges rikaste kvinna – som i spetsen för flera andra näringslivstoppar gick ut och krävde att de borgerliga partierna ska ”gå hela vägen” för att driva igenom sin politik.
”Nu har vi haft fyra år av företagarfientlig politik och den vill vi inte tillbaka till”, säger Johan Andersson, vd för Mellby gård, i samma artikel i Dagens Industri. Både Andersson och A:xson Johnson är särskilt upprörda över förslag om vinstbegränsning i välfärden, där de själva har stora ekonomiska intressen.

Man kan moralisera över att miljardärer kräver samarbete med ett rasistisk parti för att skydda sina egna intressen. Men det lär hjälpa föga när kapitalet och den idelogiska högern har fått segervittring. Kapitalets växande självförtroende och öppna längtan efter att tvinga arbetarrörelsen ännu djupare ner i skyttegravarna och gå lös med storsläggan på välfärdsstaten lyser inte bara igenom i ansträngningarna att släppa in SD i värmen. Det märks också på hur ledande näringslivsföreträdare talar. Medan ekonomer och andra forskare på senare år intresserat sig allt mer för ojämlikhetens skadliga effekter på samhällen dundrar Svenskt Näringslivs skatteplanerande före detta ordförande Leif Östling att jämlikhet är ”mot naturen” och ”Darwins teorier”. ”Det är inte bara en social fråga. Det ligger nedärvt i vår biologi”, säger han till Expressen i ett reportage om ett planerat exklusivt äldreboende för höginkomsttagare.

De kommande fyra åren kan inte handla om taktik, ’ansvarstagande’ eller om att vädja till liberala politikers samveten

Så ser det Sverige ut som högern vill bygga. Växande klyftor och segregation är ingen bieffekt, det är själva målet: ett ”naturtillstånd” där somliga föds rika och alla andra finns till för att tjäna dem. Medan staten – med undantag från polisen – drar sig tillbaka från ekonomiskt marginaliserade områden i städerna och på landsbygden bygger de rikaste och den övre medelklassen in sig i reservat som allt mer liknar gated communities.

För att nå sitt mål arbetar högern målmedvetet och strategiskt. Med låglönejobb och lönedumpning ska arbetarklassens solidaritet undergrävas och facket försvagas. Den konservativa opinionsbildande högerns besatthet av kultur och etnicitet (illa förklädd till kritik av vänsterns identitetspolitik) handlar om att splittra och ställa olika grupper mot varandra. Urholkad välfärd och ”valfrihet” får medelklassen att söka sig till privata alternativ – privata sjukförsäkringar, privatskolor, privat pensionssparande – vilket undergräver solidariteten i samhället ytterligare.

I snart fyra decennier har arbetarrörelsen och vänstern i Europa varit i försvarsställning och i bästa fall räddat vad som räddat kunnas från den globaliserade finanskapitalismens och nyliberalismens härjningar. Även de senaste fyra årens reformer har handlat mer om lappande och lagande än om något som kan kallas en motoffensiv. Men inför den anstormning från höger som nu väntar är den vänster som går på defensiven eller ägnar sig åt skademinimering chanslös.

De kommande fyra åren kan inte handla om taktik, ”ansvarstagande” eller om att vädja till liberala politikers samveten. De måste handla om organisering och om att formulera ett politiskt projekt som sträcker sig bortom att bara ”ta det tillbaka”. Oavsett vilken regering vi till slut får kommer inga verkligt meningsfulla vänsterreformer kommer vara möjliga så länge inte styrkeförhållandena förändras i grunden. Ju förr vi inser det desto bättre.