Jag misstänker att många belackare av den politiskt korrekta barnboken får sitt lystmäte bara av att se titeln på Diana Hancocks och Anna Windseths bok När Herr Normsson träffade Hen, utgiven på Idus förlag. Och innehållet motsvarar förväntningarna oavsett om dessa är positiva eller negativa. Här finns inget mellan raderna, allt är utskrivet i stora bokstäver och allegorin ligger i fullt öppen dager. Vi möter Herr Normsson som styr med grå järnhand över staden Normköping och ser till att ingen, just det, bryter mot normerna. Framför allt är det tvåkönsnormen som denna Herr Normsson verkar fokusera på. När han ordnar (en föga rolig) fest i staden går hela tillställningen ut på att sortera barnen i pojkar och flickor. Men så en dag kommer det äventyrliga barnet Hen till Normköping och öppnar Herr Normssons ögon inför det bisarra i att tvångsmässigt dela upp människor i två kön hela tiden.

Trots Anna Windseths pastelliga färger och människor som skiftar i allt från lila till grönt och understryker att vi befinner oss i allegorins värld är När Herr Normsson träffade Hen på många sätt en ganska fantasilös bok. Varför används till exempel pronomen ”hen” som personnamn, något som snarare än progressivt känns ganska objektifierande? Det finns ju gott om namn som inte entydigt kan kopplas till ett bestämt kön. Dessutom reagerar jag över den slentrianmässiga användningen av ett ospecificerat ”Afrika” för att illustrera Hens äventyrslust. Vidare känns språket ganska styltigt, vilket förstärker intrycket av ett slags normkritiskt beställningsjobb utan litterära ambitioner och som dessutom är ganska enögt (se tidigare kommentar om ”Afrika”).

Hen och Herr Normsson.

Men som tur är har jag i min research inför denna text också glatt mig åt många bilderböcker som har gestaltat normbrytande på betydligt mer intressanta och kreativa sätt. Ett charmigt exempel är Kristina Murray Brodins och Maja-Stina Anderssons Min bästa väns semester (Vaktel förlag). Den handlar om ett barns vänskap med en äldre (och antagligen ganska ensam) kvinna, Hilda, som hen bor granne med. Nu är det sommar och barnet och Hilda planerar en semester som ska vara rolig, men lagom lugn för Hilda. Hilda är till exempel skeptisk till att bada, men kan tänka sig att leka med vattenslangen. Och att tälta i trädgården är en lagom aktivitet.

Min bästa väns semester är alltså en genomgående mysig historia som aldrig blir det minsta hotfull. Och till skillnad från i Herr Normssons värld skrivs varken normer eller normbrott läsaren på näsan. I stället är det normbrytande integrerat på ett självklart sätt i Murray Brodins text och Anderssons lekfullt charmiga bilder. Barnet, som är den som berättar och därmed är ett ”jag” som inte behöver tillskrivas någon specifik könsidentitet, är målat med mörk hy liksom sin pappa, medan mamman är vit. Detta är en av bilderbokens tillgångar: att kunna bryta mot en norm som vithetsnormen utan att ytterligare reproducera denna genom att adressera att en karaktär inte är vit. Mamman och pappan bor inte tillsammans, utan verkar bo med sina respektive partners av samma kön. Att ha två hem framställs som enbart en tillgång. På det sättet kan ju barnet och Hilda faktiskt åka någonstans på sin gemensamma semester!

Kan det då inte också finnas en poäng med att faktiskt skildra den upplevelse av utanförskap som barn som på olika sätt bryter mot normen kan uppleva i detta heteronormativa och rasistiska samhälle? En bok jag fastnade för var Melker pyntar sig av Anna Lundgren och Maya Jönsson (Idus förlag). Det är en tillsynes vardaglig berättelse om en dag i ett förskolebarns liv där intrigen utgörs av de små sorger som alla som någonsin haft att göra med barn eller jobbat på en förskola känner igen, som att de noga utvalda kläderna blir förstörda i uteleken. Melker, som hatar allt som ser tråkigt ut, har på morgonen pyntat sig med olika saker ur mammornas garderob. Men så blir hans fina utstyrsel förstörd på rasten i ett oväder, och Melker går in ett mörkt förråd och sörjer. När han blir tröstad av sin bästa kompis kan leken fortsätta och berättelsen sluta lyckligt.

Det är förvisso befriande att konflikten inte utgörs av motstånd mot att en pojke ”pyntar sig”. Tvärtom får Melker beröm av både sina mammor, fröken Fredrik på förskolan, och kompisar av alla kön. Det är också fint att se hur Lundgren och Jönsson porträtterar även vänskapen mellan pojkar som ömsint och fysisk. Men jag kan inte låta bli att fundera över om de trots allt ändå inte på ett subtilt sätt behandlar den smärta som det i vårt samhälle tyvärr oftast innebär att bryta mot könsnormer. Jag tycker mig i Melkers förtvivlan över den förstörda utstyrseln och hans flykt in i det mörka förrådet (garderoben?) se en djupare sorg gestaltas. Eller så är det bara en övertolkning av en normativ vuxen läsare, i en historia där barn kanske i första hand relaterar till de högst vardagliga trauman, och glädjeämnen, som kan kännas så stora men är en del av de flesta dagar.

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.