Vad är det som gör att kvinnor inte slår och slår ihjäl sina män i lika stor utsträckning som männen skadar kvinnorna? Jag kommer aldrig att glömma en scen jag råkade se i tv-serien Sopranos, som sändes på SVT för några år sedan. En polis och en gangster som samtalar med varandra medan en kvinna står framåtböjd mellan dem. Den ena har sin penis i hennes mun, den andre penetrerar henne bakifrån.
Lite senare nämns det i förbifarten att hon blivit dödad då hon blev för efterhängsen. Hon fattade inte att hon bara var en hora. Ungefär samtidigt som jag såg Sopranos på tv sattes Valerie Solanas SCUM-manifest upp som teater i Sverige. I pjäsen vill en kvinna döda män som hämnd för allt ont hon och världen utsatts för från männens sida. Det blev ett ramaskri: Skall vi verkligen se sådant på våra scener, undrade upprörda röster. Det är här som kärnan blir synlig.
SCUM-manifestet är något avvikande. Våld, mäns våld, matas vi däremot med dagligdags. Män som misshandlar kvinnor är så mycket mer normalt och uppenbart acceptabelt, överslätat, både i fiktionen och i verkligheten. Behöver jag ens nämna att Sopranos, eller någon annan av alla de slentrianskildringar av män som våldför sig på kvinnor, inte vållade något ramaskri. Serien hyllades av ledande skribenter. För sin huvudintrig förstås. Att män så obekymrat våldförde sig på kvinnor som utfyllnad för denna huvudintrig var det inte många som kommenterade. För det är männens verk som är i centrum, deras behandling av kvinnor är en bisak. Ibland med en bitter och unken bismak, men ändå en bisak.
Verkligheten är lik fiktionen, om än inte lika övertydlig. Kulturskildringarna är bara ett uttryck för det. De skildrar bara våra samhällsnormer. Det är normer som gör att Sverige i veckan gråtit till dokumentären om Josefin Nilssons liv. Den är hjärtskärande. En man som misshandlar en kvinna. Hotar och förföljer henne långt efter att hon velat bryta relationen. Efterverkningar av hans våld etsar sig fast i henne, hon blir aldrig sig själv, hon blir aldrig mera fri. 46 år gammal går hon bort. Han gör ännu en roll på Sveriges nationalscen.
Vår samhällsberättelse om vad som är rätt och fel måste förändras i ord och konkret handling. Samhället måste ta ifrån vissa grupper de privilegier som innebär att deras våld mot andra människor får alltför små konsekvenser. Detta vare sig de är skådespelare, banktjänstemän eller bilmekaniker. Det räcker inte med jakten på vissa av dem i offentligheten. Det måste bli en standard, för alla män.
Låt vreden över Josefins öde bli startskottet för det. Män står för 83 procent av allt misshandelsvåld i Sverige i dag och för 97 procent av allt sexuellt våld. Var fjärde vecka mördas en kvinna av en man hon haft en relation till enligt BRÅ:s statistik, och drygt var femte person i Sverige har någon gång i sitt liv utsatts för brott i en nära relation. Så kan inte ett civiliserat samhälle ha det.
Målet för förändringen av våra samhällsnormer borde vara att män som kollektiv skall bruka våld i lika liten utsträckning som kvinnor. Det måste vara möjligt, det fungerar ju för kvinnor. Vi kan bestämma oss för att behandla båda kollektiven lika. Det kanske låter märkligt. Men då handlar det om allt, om hela våra liv. Det handlar om att inte oreflekterat konsumera våldsam sexism som gör kvinnor till betydelselösa köttstycken. Det handlar om att säga ifrån i sin vardag. Att lönesättande chefen ger alla lika värde genom lika lön för lika arbete, för även det spelar roll, det säger något om att män inte har ett högre värde och mer makt.
Det handlar om att sätta en norm. Men det handlar också om att våra domstolar måste ges lagutrymme och i sina tillämpningar faktiskt döma ut kännbara straff för de män som våldför sig på kvinnor.
Josefins förövare hamnade faktiskt i domstol, och lämnade den med en villkorlig dom. Tycker Sverige att det var i proportion till det lidande han utsatte henne för? Där är det samhället som måste ställas till svars. Samtidigt som det måste satsas resurser till vård och annat stöd söm möjliggör att kvinnorna rehabiliteras och blir hela igen. Inget av detta är enkelt, men faktiskt inte heller så svårt. Det är bara jämställdhet och sunda mansnormer som kan slå undan benen för våldet. Det är inte mer spektakulärt än så. Det känns så uttjatat att skriva dessa rader igen. Men vad skall en göra när förändringen uppenbart går så sakta att människor hinner dö.