Utrikes 05 maj, 2019

Perus vänster vädrar morgonluft

Regeringskris, korruptionsskandaler och politiska självmord. Kaoset i Peru verkar aldrig ta slut. Men kanske är det en möjlighet för den en gång så starka peruanska vänstern att återuppstå? Flamman har tagit den politiska tempen på plats i Peru.

Onsdagen den 17 april. Peru skakar. Men denna gång är det ingen jordbävning som fått det seismiskt aktiva landet att darra. Epicentrum återfinns i huvudstaden Limas flådiga Stillahavs-kvarter Miraflores, där polisen fått en spektakulär order: arrestering av landets socialdemokratiske ex-president Alan García, misstänkt för korruption. På väg in i byggnaden hör poliserna ett pistolskott. Halvminuten senare finner de García i ett livshotande tillstånd. Han förs snabbt till sjukhus men det är för sent. Nyheten om det tragiska ödet sprider sorg över hela nationen. Den tidigare presidenten är en av landets politiska förgrundsgestalter i modern tid. Jorge Aragón, doktor i statskunskap och forskare vid Instituto de Estudios Peruanos, förklarar varför:
– Alan har varit en fast punkt i peruansk politik under 40 års tid. Oavsett vilken politisk hemvist man har kan man inte förneka hans betydelse. Han har valts till president vid två tillfällen (1985-90,  2006-11) och kandiderat fyra gånger. Men korruptionen besegrade honom till slut. Han föredrog att ta sitt liv i stället för att stå till svars för anklagelserna, säger han.
34 år och tre dagar tidigare är tongångarna desto gladare. Med 53 procent av rösterna vinner García och hans socialdemokratiska parti APRA valet överlägset. Tvåa med knappt 25 procent kommer den förenade vänstern, Izquierda Unida. En styrkedemonstration från den peruanska arbetarrörelsen, som dock inte skulle vara särskilt länge. Efter en kort period av framsteg och optimism övergår Garcías mandatperiod i skräck och kaos. Den tilltagande konflikten med den extremt våldsamma gerillan Sendero Luminoso, ”den lysande stigen”, paralyserar Peru fullständigt (runt 70 000 omkommer i konflikten mellan 1980 och 2000). Samtidigt drabbas landet av en avgrundsdjup ekonomisk kris med hyperinflation, krisande valuta och flertalet korruptionsskandaler med koppling till regeringen.

Inför valet 1990 är missnöjet med Garcías styre så pass stort att högern ställs mot högern i presidentvalets andra omgång, där den konservative Alberto Fujimori vinner mot den liberale författaren Mario Vargas Llosa. Alan García anklagas vid det här laget både för korruption och brott mot mänskliga rättigheter och flyr landet under hela 90-talet i väntan på att brotten ska preskriberas.
Under tiden genomför den auktoritäre Fujimori ett nyliberalt chockprogram, även kallat ”fujichock”, med åtstramningar, lönesänkningar och privatiseringar i rekordfart. 1992 stänger han kongressen och tar under en period full kontroll över staten. Säkerhetsstyrkorna får större befogenheter och 1992 lyckas man gripa gerillaledaren Abimael Guzmán, vilket i stort sett får stopp på konflikten med Sendero Luminoso. Jakten på Guzmán skördade dock många oskyldiga offer, bland annat i massakern av 15 personer i Barrios Altos 1991 och morden på nio studenter och två lärare vid universitetet La Cantuta under 1992. Med åren ökar dock missnöjet med Fujimoris auktoritära styre. 2001 tvingas han avgå efter publiceringen av ett videoklipp där hans högra hand Vlademiro Montesino ses muta politiker och näringslivstoppar. Fujimori kommer sedermera att bli dömd till 25 års fängelse för sina lagöverträdelser under åren vid makten.

Efter en kort period av framsteg och optimism övergår Garcías mandatperiod i skräck och kaos

Läget har dock knappast stabiliserats sedan dess. De senaste 18 åren har de politiska kriserna avlöst varandra och korruptionen tilltagit. Det största fallet involverar det brasilanska byggföretaget Odebrecht, som under hela 2000-talet uppges ha betalat miljonbelopp i mutor till presidenter och kongressledamöter över hela kontinenten. I princip hela det peruanska politiska etablissemanget anklagas för inblandning, bland annat Alan García. Keiko Fujimori, politisk arvtagtare till pappa Alberto och numera oppositionsledare, sitter på sannolika skäl häktad misstänkt för penningtvätt. 2017 tvingades dessutom presidenten Pablo Pedro Kuczinsky, från nyliberala PPK, till avgång efter att hans inblandning i affären avslöjats. Denna period av korruptionsskandaler har kraftigt skadat peruanernas förtroende för sitt politiska system, menar Jorge Aragón:
– Det har länge funnits ett stort missnöje med hur Peru har skötts rent operativt. Förtroendet för kapaciteten att styra landet har länge varit låg, men med korruptionen har en ny dimension tillkommit. En känsla av att ”landet inte bara sköts dåligt, de rånar oss också”. Det positiva är att många av den nuvarande generationens politiker har förlorat väljarnas förtroende, vilket öppnar horisonten för nya rörelser.

Horisonten i Miraflores, där Alan Garcías bortgång nyligen fick marken att skaka, är för kvällen rosaskimrande. Kvarteret är till synes välmående med hippa restauranger, välsorterade matbutiker och glimrande stadsjeepar. Prisnivån är i klass med Europa: en mindre hyreslägenhet kostar runt 6 000 kronor i månaden. Drygt två gånger den peruanska minimilönen på 2 670 kronor. Då och då skiner dock en annan verklighet igenom den välbärgade fasaden. Venezolanska flyktingar som ber om pengar, men som i tysthet föses undan av polisen. Quechua-indianer som med spädbarn på ryggen säljer tuggummin och jordnötter. Grupper som inte dragit någon som helst nytta av Perus stabila ekonomiska utveckling under 2000-talet, men vars röster nu växer sig starkare.
– Sedan några år tillbaka växer stödet i opinionen för en politik som representeras av vänstern. Den ekonomiska stabiliteten gagnar inte alla. Det är många som inte känner av den. Här finns en möjlighet för en stark vänster med stort stöd, resonerar Jorge Aragón.
Inom den peruanska vänstern hoppas man att Jorge Aragón får rätt. Siktet är inställt på valåret 2021 men frågetecknen är fortfarande många och problemen av klassiskt vänstersnitt: splittring. I juli 2017 splittrades den i förra valet relativt framgångsrika (18,7 procent av rösterna) vänsteralliansen Frente Amplio, ”den stora fronten”, efter inre konflikter. En av utbrytarna är alliansens tidigare presidentkandidat Verónika Mendoza, som nu leder den nya rörelsen Nuevo Perú, ”nya Peru”. En rörelse som, trots att man ännu inte lyckats samla tillräckligt med namnunderskrifter för att registera den som politiskt parti, är den som Jorge Aragón tror har störst chans i valet:
– Jag tror att det finns en chans för vänstern i valet. Men det krävs en modernare diskurs, som jag tycker representeras bäst av Verónika Mendoza och Nuevo Perú. De har en tydligare inriktning på feminism och miljö och är på så sätt bättre anpassade till en modern era. Frente Amplio och dess ledare Marco Arana är mer traditionella och jag har en känsla av att de pratar på ett sätt som övertygar de redan frälsta, men därefter inte når längre än så, säger han.

Verónika Mendoza beskrivs ofta som den peruanska vänsterns stjärnskott. Den 38 år gamla psykologen från Cusco har dubbelt medborgarskap (franskt och peruanskt) och återvände efter sina universitetsstudier i Frankrike för att engagera sig politiskt. Karriären började som sekreterare till Nadine Heredia, presidentfru till Ollanta Humala som styrde landet mellan 2011 och 2016. Både Heredia och Humala är åtalade för inblandning i Odebrecht-fallet. De anklagas dessutom för att ha tagit emot pengar från Venezuelas förre president Hugo Chávez under presidentvalskampanjen 2006. Även om Mendoza sedan länge tagit starkt avstånd från paret kritiseras hennes relation till dem hårt i media.

Det positiva är att många av den nuvarande generationens politiker har förlorat väljarnas förtroende, vilket öppnar horisonten för nya rörelser

Något annat som Mendoza kritiserats för är inställningen till Nicolás Maduro. Krisen i Venezuela är ytterst påtaglig i Peru, dit över 700 000 venezolaner har flytt under de senaste två åren. Opinionen i Peru är således extremt fientlig gentemot Maduro. Fram till i februari, då hon offentligt benämnde Venezuela som en diktatur, svarade Mendoza och övriga vänstern ofta undvikande på frågor om Venezuela, något Jorge Aragón anser vara en onödigt oklar strategi:
– Inom vänstern har det dröjt väldigt länge innan man intog en självständig hållning när det kommer till Venezuela. Jag vet inte om det beror på en känsla av lojalitet eller förräderi, men stundtals har det verkat oprofessionellt. Som att ”vi minsann inte tänker prata på samma sätt som högern”. Det har varit en väldigt dum strategi. De hade i stället kunnat säga ”vi försvarar rättstaten och respekten för de demokratiska institutionerna i Venezuela”, säger han.

Till skillnad från Venezuela och andra länder i Sydamerika har Peru under de senaste 30 åren saknat radikala vänsterregeringar. Visserligen har både Alan García och Ollanta Humala vunnit presidentval under den perioden, men båda dessa representerar en återhållsam mitten-vänster-politik. En vanlig förklaringsmodell till den peruanska vänsterns kollaps är gerillan Sendero Luminosos ”folkkrig” under 1980-talet. Gerillan var extremt brutal och spred skräck i hela landet. Majoriteten av de tiotusentals offren var fattiga och bönder. 800 000 peruaner flydde landet på grund av konflikten. Sendero Luminosos terror och djupa impopularitet ledde till en negativ utveckling för arbetarrörelsen då vänstern bland delar av befolkningen associerades starkt med gerillan. Jorge Aragón menar att vänsterpartierna under den perioden inte var tillräckligt pedagogiska i sin kommunikation:
– På grund av Sendero Luminoso har det under många år funnits en djupt rotad idé om att hela vänstern är våldsbejakande. Det hade behövts ett mer gediget arbete för att verkligen förklara skillnaden och markera distansen till gerillan. Detta är en av anledningarna till att vänstern försvagades rejält under 90-talet och det behövde gå en tid för att åter kunna bli en viktig faktor inom peruansk politik.
En tid som man i vänsterkretsar nu, efter 30 år av korruption och politiska kriser, hoppas är kommen.

Kultur 06 september, 2025

Hanne Kjöller går på pinnjakt

"Polis: Så funkar det! (inte)" är bitvis intressant, men låter mest som en klagovisa utan vare sig fördjupad problembild eller förslag på lösning.

Sedan Hanne Kjöllers förra bok om missförhållanden och tystnadskultur inom polisen, En svensk tiger (2016), har 21 lokala polismyndigheter slagits ihop till en, i den stora polisreformen 2015. Tanken var att skapa en mer effektiv polis, som bättre kunde hantera den moderna brottsligheten. Hur har det gått? Enligt opinionsbildaren Hanne Kjöller: inte. I Polis: Så funkar det (inte) tecknar hon en bild av en trögrörlig och administrativt baktung polismyndighet, som avskriver brottsanmälningar i onödan och kontrollerar cyklister för att jaga pinnar i statistiken.

Trots att polisen fått både de ökade befogenheter myndigheten önskat, och drastiskt höjda medel – hisnande 100 miljarder under en tioårsperiod – är förmågan att klara upp brott historiskt låg. Denna paradox undersöker Hanne Kjöller, känd som borgerlig ledarskribent på Dagens Nyheter, i sin nya reportagebok Polis: Så funkar det! (inte).

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 05 september, 2025

Kommunal ”skattebroms” kan få oväntad konsekvens

Elisabeth Svantessons drömmar om lägre kommunalskatt kan få oanade konsekvenser. Foto: Oscar Olsson/TT.

Regeringen vill tvinga fram kommunala skattesänkningar. Men den oförutsedda konsekvensen kan bli ”den största återkommunaliseringen på länge”, spår Katalys-ekonomen – åtminstone om fler kommuner väljer att följa Järfälla och Vetlanda, och spola de dyra vårdföretagen.

”Den här regeringen kan hitta på vad som helst.”

Så reagerade Eva Kindstrand Ströberg (S), ordförande i Vimmerby kommunstyrelse, på regeringens nybeställda utredning Incitament för lägre skattesatser i kommunsektorn, som ska bli klar senast i februari 2026. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 05 september, 2025

Kautsky hade inte alls rätt

Johan Lönnroth, Vänsterpartiets vice partiordförande 1993–2003, svarar på en ledartext av Leonidas Aretakis, Foto: Wikimedia commons.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Leonidas Aretakis skriver i Flamman nr. 34 om striden i V: ”Delgado Vars och Riazat kallar nu partiet ’socialdemokratisk’, och det är i grunden korrekt. Efter Sovjetunionens fall accepterade man slutgiltigt den parlamentariska demokratin, och erkände därmed att Karl Kautsky hade rätt och Lenin hade fel.”

Detta är ett tveksamt påstående. Det är bra att den unga vänster, som på 90-talet hyllade Lenin, och som nu har ledande roller i partiet, nu tar avstånd från hans idéer. Men Kautsky trodde på att kapitalismen kunde avskaffas och socialismen införas genom parlamentariska reformer. Och det var också fel.

Läs mer

Hela tanken på att bygga socialism genom staten i ett land hör hemma på historiens sophög. I en parlamentarisk demokrati kan allt förstatligande av privatkapitalistiskt ägda företag, som en vänstermajoritet kan besluta om, återprivatiseras av en högermajoritet.

Om staten ens har makten att förstatliga globalt verkande företag. Vänsterpartiets nya partiprogram har liksom socialdemokratins lämnat tanken på att kapitalismen skall avskaffas. De båda partierna tror inte längre på socialismen, att arbetande människor i god demokratisk ordning kan erövra makten och ägandet från kapitalisterna. Den proklamerade socialismen är för S och V bara en tom fras.

Diskutera på forumet (0 svar)
TV 05 september, 2025

Grillen #6: Kulturkanon och välfärdsstatens död

I veckans Grillen: Skrattretande, cirkus, dödsruna – de hårda orden har haglat om kulturkanon, men är den så illa?

Grillen gästas av journalisten Karin Pettersson som menar att allt ont började på 1990-talet.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Karin Pettersson

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera:
Carlos Contreras

Klippning:
Petter Evertsen

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 05 september, 2025

En norsk vänster mot radikaliserade laxbaroner

I veckan går Norge till val och frågan är vem som ska få del av rikedomarna. Innsets argument är skarpa – men är de tillräckligt radikala?

Ett angrepp på välfärdsstaten från en McKinsey-chef har blivit en bästsäljare i Norge. Forskaren Ola Innsets genmäle är skarpt, men inte tillräckligt radikalt för det ”svenska tillståndet”, tycker Jonas Elvander.

”Entreprenörerna har en målmedvetenhet och riskvilja som de flesta andra helt enkelt inte är födda med.”

Så lyder en typisk mening i den bok som under det senaste halvåret dominerat debatten i Norge. Landet som blev för rikt, skriven av den tidigare McKinsey-chefen Martin Bech Holte (svensk översättning i januari av Volante), består främst av revisionistisk historieskrivning av den typ som massproduceras av Timbro på denna sida gränsen. Hans grundtes: det var egentligen inte rekordåren som var Norges storhetstid, då tillväxten inte var högre än andra industriländers, utan den högproduktiva ”guldåldern” mellan 1991 och 2013, då de kvävande skatterna hade avskaffats, samhället genomsyrades av en ny entreprenörsanda och Norges oljestinna bruttonationalprodukt växte något snabbare än andras.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 04 september, 2025

Förnybar el har vinden i ryggen

Sol och vind är de två kraftslag som med marginal vuxit snabbast på global nivå under de senaste fem åren. Foto; Johan Nilsson/TT.

De globala utsläppen ökar – men det gör också utvecklingen inom sol och vind. Det finns all anledning att känna hopp, skriver Christian Azar, professor vid Chalmers och tidigare i IPCC, FN:s klimatpanel.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Förra året ökade Sveriges utsläpp av växthusgaser med sju procent. De globala utsläppen ökade också, och jordens medeltemperatur stiger nu i en allt snabbare takt. Det är lätt att misströsta och tänka att ingen gör något.

Men samtidigt är bilden komplex. I Europa och Sverige har utsläppen minskat i decennier och användningen av sol och vindenergi ökar snabbt. Det finns därför anledning att titta närmare på vad som hänt och vad som är på gång i olika delar av världen.

Sverige har över tid gjort stora framsteg. Sveriges utsläpp av växthusgaser har minskat med en tredjedel sedan 1990 – och med 60 procent (!) sedan 1970.

Vad är det som gjort att utsläppen minskat? I Sverige spelade expansionen av kärnkraft på 1970- och 80-talen en central roll och därefter fick vi en utbyggnad av fjärrvärme samt biobränslen som ersatte olja, liksom en lång rad åtgärder inom industri och transporter (elbilar, biodrivmedel, effektivisering). Att Sverige införde en koldioxidskatt redan år 1990 har också varit av stor betydelse.

Sverige producerar vidare mest el i världen från vindkraft per person. Finland och Danmark ligger tätt efter. Dessa satsningar på vind har lett till en omfattande elexport från Sverige vilket i sin tur lett till stora minskningar av utsläppen på kontinenten.

Sverige är inte det enda landet som har vidtagit åtgärder. Tittar vi på resten av Europa så ser vi en liknande trend. EU:s utsläpp av växthusgaser har minskat med 37 procent mellan 1990 och 2023. I Storbritannien har utsläppen minskat med hela 54 procent sedan 1990. Även Danmark har gjort liknande framsteg.

Den snabba utvecklingen för sol och vind och de lägre kostnaderna skänker visst hopp.

I Europa har expansionen av sol och vind varit betydande för att minska utsläppen. I EU står vindkraften i dag för 17 procent av elförsörjningen och solceller för 11 procent. Kolkraften står för 10 procent. Den har mer än halverats på bara tio år! Sol och vind genererar (var för sig) mer elektricitet än kolkraften! Det är en anmärkningsvärd utveckling som skett på en förhållandevis kort tid.

Det finns enskilda länder där utvecklingen gått ännu snabbare. I Tyskland står vind och sol tillsammans för hela 43 procent av elproduktionen, i Spanien för 42 procent och i Storbritannien för 35 procent

I Storbritannien har kolkraften fasats ut helt. I Spanien är den nästan helt borta.

Ett viktigt skäl till att utsläppen i EU minskat är att ett system med handel med utsläppsrätter har införts (för elsektorn och stora industrier) och att det skärpts successivt över tid. Framöver har man satt ett tak så att utsläppen minskar med fyra procent (linjärt) år för år. EU har också fattat ambitiösa beslut för transportsektorn och uppvärmning, vilket kommer få allt större effekt från 2027 och framåt. Målet är netto nollutsläpp till år 2050.

Stora satsningar på sol och vind sker även utanför Europa. För att få en känsla av hur snabbt det går kan man notera att solceller globalt producerade 100 TWh år 2012. Sedan dröjde det till år 2021 innan världen passerade 1 000 TWh per år. Tre år senare passerade vi 2 000 TWh. Det är dubbelt så mycket som hela Rysslands elkonsumtion. Kina är den stora aktören när det gäller solceller.

Sol och vind är de två kraftslag som med marginal vuxit snabbast på global nivå under de senaste fem åren.

Men det finns en viktig skillnad mellan Europa och världen som helhet. I Europa växer sol och vind så snabbt att kolkraften trängs undan i motsvarande hastighet, men i det globala syd växer elbehoven fortfarande så snabbt att såväl kol som förnybart växer.

Så vilka utmaningar står vi inför i dag? Det är ett välbekant problem att sol och vind är väderberoende tekniker. Detta gör att det behövs olika tekniska lösningar för att hantera solens och vindens variabilitet och kostnaderna för detta måste också beaktas. Snabb och spännande utveckling sker när det gäller batterier och andra lösningar. Men det behövs fortsatt forskning och utveckling. I takt med att sol och vind växer blir detta en allt viktigare fråga.

Läs mer

Det positiva är att kostnaderna för sol- och vindel minskat kraftigt över tid. Kostnaden för solel har exempelvis minskat med 90 procent sedan 2010, kostnaden för vindel har minskat med 70 procent. Den här utvecklingen är kanske det bästa som hänt när det gäller våra möjligheter att lösa klimatproblemet.

Det kommer inte ensamt att lösa klimatproblemet, men det förändrar spelplanen för världens elmarknader. Den snabba utvecklingen för sol och vind och de lägre kostnaderna skänker ändå visst hopp.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 04 september, 2025

Därför får Sverige aldrig nya vänsterpartier

Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat lämnade nyligen Vänsterpartiet. Det är de långt ifrån ensamma i historien om att ha gjort. Foto: Oscar Olsson/TT.

Den rådande krisen är inte den första splittringen som Vänsterpartiet genomgått. Men i våra skandinaviska grannländer är det så pass vanligt att de båda har dubbla socialistpartier i parlamentet – och i Danmark har den senaste vänstersplittringen redan hunnit splittras igen.

Förra helgen meddelade riksdagsledamöterna Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat att de lämnar Vänsterpartiet, för att förekomma en uteslutning. På samma presskonferens berättade de också att de tänker starta en ny rörelse. Huruvida det ska bli ett parti eller något annat är ännu inte klart.

De senaste två åren har även partierna Solidaritet och Vänsterfronten grundats, med sikte på att ställa upp i valet 2026.

Det är dock långt ifrån första gången den svenska vänstern genomgår en partisplittring. Liksom i många andra europeiska länder ledde Sovjetunionens invasion av Ungern 1956 till konflikter och splittring inom svenska vänstern, och på 1960- och 70-talet gjordes utbrytningar, till exempel i form av det maoistiska och antisovjetiska KFML och det prosovjetiska Arbetarpartiet kommunisterna (AKP) som tog över denna tidning, som då fortfarande hette Norrskensflamman. Men till skillnad från i flera grannländer har splittringar i Vänsterpartiet aldrig lett till etableringen av en långvarig konkurrent i riksdagen.

Sist en reell splittring såg ut att vara på gång var när uppropet Vägval vänster lanserades 2004 i protest mot vad man såg som en för dogmatisk partilinje och ”nykommunistiska tendenser” i partiet, enligt Johan Lönnroth, som var vice partiordförande och en av initiativtagarna till uppropet. Han berättar att gruppen hade medlemmar från såväl trotskistiska Socialistiska partiet som socialdemokrater, samt ”två folkpartister”.

Han menar dock att det är en missuppfattning att gruppen ville driva partiet åt höger, och hävdar att Vägval vänster företrädde en frihetlig tendens som är främmande för både kommunismen och socialdemokratin.

Till Flamman säger Johan Lönnroth att det också är en missuppfattning att partiet riskerade att splittras.

Splittrade? Karin Svensson Smith och Johan Lönnroth startade Vägval vänster tillsammans med bland annat socialdemokrater, trotskister och ”två folkpartister”. Karin Svensson Smith bytte senare till Miljöpartiet, medan Johan Lönnroth stannade kvar i V. Foto: Bertil Ericson/Scanpix/TT.

– Vi vänsterpartister diskuterade frågan men vi hade medlemmar från fem partier. Vår ambition var att organisera partiövergripande samtal underifrån. I flera år hade vi möten i Fagersta på det temat.

Han menar också att Vägval vänster lyckades få partiet att byta linje i och med valet av Jonas Sjöstedt, som hade undertecknat uppropet, till partiledare 2012.


Men om vänstersplittringar inte är något betydande fenomen i den svenska rikspolitiken ser det annorlunda ut i de två skandinaviska grannländerna. Där har utbrytningar lett till etableringen av långvariga konkurrenter på det nationella planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 03 september, 2025

Högerextremister häktade för misshandel – kopplas till Aktivklubb

Medlemmar i Aktivklubb poserar framför Uppsala domkyrka. Foto: Polisen.

Tre unga män sitter häktade efter att två personer misshandlades i centrala Stockholm i slutet av augusti. Nu berättar åklagaren att man utreder ett hatmotiv.

I slutet av augusti misshandlades två personer på Birger Jarlsgatan och Kungsgatan, strax efter midnatt i centrala Stockholm. Snart därefter greps två personer, och en tredje några timmar senare.

Nu har tre personer häktats för brotten – varav ett bedöms som grovt. Något som Dagens ETC var först med att rapportera om.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 03 september, 2025

”Gaza är inte en politisk fråga”

Ola Söderholm från svenska Stormens utveckling möter Alex Hochuli från Bungacast i São Paulo. Foto: Privat.

Den brittisk-brasilianska politikpodden Bungacast har passerat 500 avsnitt. Sveriges poddnestor Ola Söderholm träffar Alex Hochuli i São Paulo för att äta matbanan och prata om att vara marxist utan att vara vänster.

– Det är ju bokstavligt talat rösterna i ditt huvud, säger Alex Hochuli.

Jag har på min Stig Helmer-engelska försökt beskriva varför relationen till poddare blir så intim. Även i fallet med Hochulis podd Bungacast, där ingen pratar om sitt äktenskap eller sin semester utan snarare diskuterar den tyska sociologen Wolfgang Streecks senaste bok om eurozonens utveckling.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 03 september, 2025

90-talet var hopp och liberalism

Det räcker inte att låta smart, man måste tro på det också, anser Mattias Svensson om ”Förbannelsen”. Foto: Märta Thisner.

I sin fixering vid marknadiseringen undviker Karin Petterssons decenniets demokrativåg. Mattias Svensson har läst "Förbannelsen".

På ett plan är Karin Petterssons bok Förbannelsen (Albert Bonniers förlag, 2025) en rätt misslyckad bok.

Tesen är att Sverige skulle vara ”fast i 90-talet”. Men mycket av det jag läser om 90-talet känns tvärtom väldigt avlägset, som heilande skinheads som gjorde gatorna osäkra. Eller klimatförnekare inom högern för den delen. De är sällsynta i dag – tro mig, jag var en av dem. Dessutom var tron på framtiden närmast definierande för 1990-talet. Nu dominerar längtan efter det förflutna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)