När man träder in i Europaparlamentet är det omöjligt att inte känna sig viktig. I den påkostade glasbyggnaden med dess otaliga flyglar döpta efter den gemensamma europeiska historiens helgon råder ständig aktivitet.

Här talas kontinentens alla språk samtidigt. Här hålls debatter med dignitärer från världens alla hörn. Här finns en resebyrå, gym, banker och frisörer. Här minglar välklädda unga människor med varandra vid rotundan som utgör navet i det enorma komplexet, i praktiken en catwalk skämtsamt kallad M’as-tu-vu (”Såg du mig?”). På väggarna sitter porträtt på institutionens tidigare ordföranden, såsom Robert Schuman, Simone Veil, Martin Schulz. I mötesrummen i de vindlande korridorerna träffar organisationer från civilsamhället sina politiska representanter.

I de stora konferenssalarna där simultantolkar översätter allt som sägs till minst en handfull av kontinentens språk pågår ständigt konferenser och utskottssammanträden inför de månatliga plenarsammanträdena i Strasbourg. Glasfasaderna, träpanelerna och byggnadens själva storlek signalerar att här finns pengar. Den uppenbara slutsatsen är att här måste makt utövas.

Det kan därför vara förvånande att Europaparlamentet inte fyller den funktion som utgör varje parlaments raison d’être: att föreslå nya lagar. Institutionen kan bara göra tillägg till eller förkasta lagförslag från kommissionen. Den har ingen kontroll över unionens budget annat än i ja- eller nej-röster om den i dess helhet. Den har heller ingen makt över kommissionsutnämningar utöver rätten att förkasta kommissionen som sådan. Det ligger därför mycket i historikern Perry Andersons beskrivning av Europaparlamentet som en ceremoniell regeringsinstans, snarare än en lagstiftande församling, som förlänar unionen en ”symbolisk fasad inte helt olik, säg, monarkin i Storbritannien”.

Till skillnad från det brittiska kungahuset har dock Europaparlamentet en demokratisk legitimitet som även samtliga av unionens övriga institutioner saknar. För parlamentets försvarare är det den enda institutionen genom vilken unionens medborgare direkt kan påverka den europeiska politiken. Det har dock inte hindrat den från att stadigt tappa i stöd hos allmänheten.

Sedan direktval infördes 1979 för att råda bot på det ”demokratiska underskottet” har det sammanlagda valdeltagandet sjunkit från 62 till drygt 42 procent i det senaste valet. Uppenbarligen har parlamentets demokratiska legitimitet inte lyckats väga upp för dess politiska impotens i väljarnas ögon. I dag tycks dess främsta roll därför vara att kanalisera unionens ”soft power” till omvärlden.
Paradoxen i ett parlament med en ovanligt livaktig inre kultur men med en realpolitisk tandlöshet har sitt ursprung i EU:s allra tidigaste historia. Enligt vissa är detta tillstånd inte en defekt utan en del av unionens ursprungliga syfte.

Varje ideologisk analys av EU:s historia måste med nödvändighet börja med den österrikiske ekonomen Friedrich von Hayek. I uppsatsen ”The Economic Conditions of Interstate Federalism” från 1939, då debatten handlade om hur freden på kontinenten skulle garanteras, drar Hayek upp linjerna för hur en framtida mellanstatlig federation skulle kunna se ut. Slutsatsen är att det inte räcker med en utrikespolitisk försvarsunion; för att varaktig fred ska uppnås krävs även ekonomisk integration. Detta rimmar som bekant väl med den officiella berättelsen om EU:s tillkomsthistoria.

I praktiken var det först när den så kallade Single European Act trädde i kraft 1986 som de sista skyddsvallarna mellan medlems­ländernas ekonomier avskaffades och full­ständig integration uppnåddes

Hayek skrev dock i ett sammanhang där den förhärskande åsikten var att ekonomier behöver planeras centralt för att uppnå maximal effektivitet, något han i egenskap av nyliberalismens gudfader motsatte sig. Han går därför ett steg längre och hävdar att en ekonomisk federation är önskvärd eftersom den fråntar regeringarna i medlemsstaterna möjligheten att göra alltför stora ingrepp i ekonomin. Rivandet av handelsbarriärerna mellan länderna skulle göra att ingen regering längre har råd att sätta ”artificiella” priser på varor eller arbete på grund av risken för kapitalflykt till andra medlemsländer. Samtidigt gör den federala lösningen att makten som på detta sätt fråntas staterna inte återskapas på överstatlig nivå, eftersom det i så fall skulle innebära att federationen blev en egen stat. På detta sätt kan man skapa en struktur där marknadsekonomin fredas från klåfingriga ingrepp av såväl nationella regeringar som överstatliga byråkratier.

Sociologen Wolfgang Streeck har beskrivit Hayeks uppsats som en ”ritning” för dagens EU. Historikern Quinn Slobodian har i sin tur med stöd i bland annat Hayeks teorier gått så långt som att utnämna EU till ett emblematiskt exempel på hur en nyliberal organisation fungerar: statlig makt används för att på juridisk väg skydda marknaden från demokratisk politik. Detta eftersom den demokratiska suveräniteten försvinner när varken ett medlemsland eller en överstatlig byråkrati längre har makt att lägga om den grundlagsfästa ekonomiska politiken.

I praktiken är det alltså EU:s så ofta uppmärksammade unika natur – sui generis på statsvetenskapligt fackspråk –, det vill säga det faktum att den varken är en fullfjädrad federation eller en internationell organisation utan något helt eget, som också gör unionen till ett skolboksexempel på en överstatlig nyliberal institution.

Det tog dock lång tid innan unionen växte in i den mall som Hayek hade stakat ut. Den tidiga kommissionen hade inget emot varken statliga monopol, kapitalkontroller eller generösa statsstöd. I praktiken var det först när den så kallade Single European Act trädde i kraft 1986 som de sista skyddsvallarna mellan medlemsländernas ekonomier avskaffades och fullständig integration uppnåddes.

När sedan Maastrichtfördraget slöts sex år senare för att bereda väg för euron infördes en strikt budgetdisciplin som bakband de nationella regeringarna ännu mer.

I dag råder konsensus om att EU är en nyliberal konstruktion. Det faktum att denna ideologi numera är förankrad i unionens grundlag gör dessutom att parlamentet i praktiken inte kan förändra någonting även om det skulle ges fullständiga legislativa befogenheter. För vänstern har EU-frågan därför alltmer kommit att handla om hur fördragen kan förändras. Detta är också den fråga som utgör stötestenen mellan de två huvudsakliga valallianserna inför årets val.

”Folkets tur nu” är en sammanslutning av en rad vänsterpartier som redan är representerade i Europaparlamentet. Där ingår franska La France Insoumise, spanska Podemos, portugisiska Bloco de Esquerda, svenska Vänsterpartiet, danska Enhedslisten och finska Vänsterförbundet. Kampanjen går föga förvånande ut på att vanligt folks intressen ska ställas i förgrunden på bekostnad av bankernas och politikernas. Man har också gjort klart att man vill reformera EU-fördragen. Vad som menas med detta är dock inte helt tydligt.

I början av mars publicerade La France Insoumise partiledare Jean-Luc Mélenchon en debattartikel i tidningen Libération med titeln ”Lämna de dumma fördragen!” Där förklarar han med sin sedvanligt bombastiska stil hur EU-fördragen förhindrar allt ifrån en grön omställning till stärkandet av löntagarnas intressen. Dock nämns inte på något ställe hur fördragen ska förändras, eller om det ens är det som är tanken.

Den konfrontativa tonen känns igen från Mélenchons presidentvalskampanj för två år sedan. Då lovade han att använda Frankrikes ekonomiska och politiska tyngd till att tvinga fram en fördragsändring genom att hota om att lämna unionen. Denna strategi, som har döpts till ”Plan B”, splittrar vänstern.

– Deras plan A är deras plan B. De har ingen annan, säger Davide Castro om ”Folkets tur nu”.

Han är pressansvarig för partiet Diem25 som grundades av Greklands förre finansminister Gianis Varoufakis för tre år sedan. I årets val leder partiet en allians av mindre vänsterpartier kallad ”Europeisk Vår”. Där ingår bland andra franska Géneration.s grundat av den tidigare presidentvalskandidaten Benoît Hamon, polska Razem, portugisiska Livre, grekiska Mera25 och danska Alternativet. Tanken var från början att Diem25 skulle ställa upp i valet som ett transnationellt parti med representation i varje medlemsland, men Europaparlamentet tillät inte det. Detta försök att konstruera en genuint paneuropeisk rörelse särskiljer dem från partierna i ”Folkets tur nu”.
– Vårt mål är att skapa en progressiv agenda för Europa som kan införas i alla medlemsländer. Klimatförändringarna, fattigdomen, banksystemet är frågor som bara kan lösas transnationellt. Kapitalismen är global och nationalisterna håller på att internationalisera sig. Vi behöver därför ett transnationellt alternativ som kan införas utan en fördragsändring. Om vi väntar på att fördragen ska ändras kanske Europa inte längre kommer att finnas i morgon, säger Davide Castro till Flamman.

Medan vi i vänstern diskuterar huruvida EU kommer att falla samman eller inte förbereder sig extremhögern på att ta över den

Med tanke på att EU:s fördrag inte låter sig ändras med mindre än fullständig enighet i Europeiska Rådet där varje nationell regering har vetorätt ligger det en del i den analysen. Samtidigt är det just fördragens ekonomiska tvångströja som gör att ingen verkligt alternativ politik kan bedrivas i dagens EU. Det långsiktiga målet för partierna i Europeisk Vår är dock ambitiöst, förklarar Jorge Pinto från portugisiska Livre.
– Mélenchon och hans allierade säger att de vill bryta upp fördragen men de säger inte vad de vill göra efter det. Det är motsatsen till vad vi säger. Vi anser inte att EU är problemet i sig, men vi måste demokratisera EU. Vi vill därför senast 2025 tillsätta en konstituerande församling där medborgare får föreslå hur en ny europeisk konstitution bör se ut. Sedan får vi se om vi kan ändra fördragen, säger Jorge Pinto som kommer att ställa upp som kandidat för Livre i höstens parlamentsval i Portugal.
Denna strävan att demokratisera EU tar sig uttryck på flera sätt. Till exempel föreslår man att Eurogruppens sammanträden där eurozonens finansministrar träffas ska live-streamas. Ett annat förslag är att låta Europaparlamentet direkt välja kommissionens ordförande.

Redan inför valet 2014 infördes systemet med så kallade ”Spitzenkandidaten” för att öka intresset för valet och ge parlamentet mer inflytande. Tanken är att varje partigrupp får föreslå varsin kandidat till posten som kommissionens ordförande. Det är dock inte bindande, rådet som officiellt nominerar ordföranden kan i praktiken fortfarande välja vem de vill så länge hen accepteras av parlamentet.
Det har dock inte hindrat kommissionen och parlamentet från att slå på stora trumman. Liksom i förra valet har en rad ”presidentvalsdebatter” mellan toppkandidaterna hållits runtom i Europa under våren. Förutom det direkt felaktiga i att presentera gruppernas kandidater som ”presidentkandidater” lämnar denna amerikanisering av den europeiska politiken en del i övrigt att önska.

Inför den sista debatten som hölls i parlamentets plenisal i Bryssel i förra veckan var känslan av folklig maktutövning svår att identifiera. De samlade journalisterna föstes in i plenisalen en timme före sändningsstart för att ta bilder på de poserande kandidaterna som låtsades debattera. Några vanliga väljare syntes inte till. Journalisterna fick därefter följa det hela på en storbildskärm i en mindre sal medan plenisalen fylldes av eurokrater, partifunktionärer och diverse eurofila politiknördar.
Om målet var att efterlikna CNN:s presidentvalsdebatter i USA påminde detta mer om en illa inövad upplaga av Eurovision Song Contest. Två utfrågare från Frankrike och Tyskland med mer eller mindre bedrövliga accenter, samt en patriotisk finsk sociala medier-expert, stakade sig på engelska genom debatten. Trots relevanta ämnen, såsom klimatpolitik, åtstramning, migration och multinationella företag var det en ljummen tillställning. Vänstern företräddes av den belgiske fackledaren Nico Cué som till skillnad från övriga hade den goda smaken att tala sitt modersmål (kristdemokraten Manfred Webers bayerska engelska kan få en att vilja säga upp sitt medborgarskap). Det var dock den socialdemokratiske vicekommissionären Frans Timmermans som lyckades uppbåda störst vänsterpopulistisk entusiasm.

Med patos sträckte han ut handen till liberalerna i hopp om att kunna bygga en allians mot extremhögern, från ”Macron till Tsipras”. Han lovade också att hans eget hemland Nederländerna kommer att sluta ge skattelättnader åt multinationella företag och föreslog en europeisk minimiskatt för dem på 18 procent, trots att skattefrågor är en medlemsstatskompetens. Andra förslag inkluderade höjd minimilön (inte heller en EU-kompetens), koldioxidskatt på företag, jobbgaranti för unga och sänkt rösträtt till 16.
Han fick dock kritik av Cué för att kommissionen antog frihandelsavtalet CETA med Kanada trots att Timmermans socialdemokratiska partivänner i Vallonien hade gjort motstånd. Timmermans svarade att belgarnas motstånd hade gjort att han fick upp ögonen för problemen med frihandelsavtal och tackade dem. Ett tag framstod det faktiskt som att en allians mellan socialdemokrater och vänstern på europeisk nivå var en reell möjlighet och att EU skulle kunna spela en emancipatorisk roll i människors liv.

Men det är lätt att inbilla sig saker i dessa spegelsalar. Ingen såg den här debatten. Och av de få som gjorde det bör man inte vänta sig att många kommer att gå att rösta på sin Özlem Avel Demirel, Malin Björk eller vad deras lokala vänsterkandidat nu heter för att de såg en belgisk fackbas stå och svära över marknadens makt över Europas folk på franska. EU-parlamentsvalet är på många sätt ett icke-val, oavsett hur många ”presidentvalsdebatter” som hålls, vilket valdeltagandet ständigt bekräftar.
Men med tanke på den förväntade framgången för extremhögern i årets val har vänsterväljare trots allt all anledning att bry sig.
– Medan vi i vänstern diskuterar huruvida EU kommer att falla samman eller inte förbereder sig extremhögern på att ta över unionen, säger Davide Castro.
Oavsett hur lite makt en institution har kommer någon alltid att vilja ta den. Då är det säkrast att se till att den inte hamnar i fel händer.