Trots att kärnkraften inte är en fråga för EU-politiken har det varit de borgerliga partiernas klimatpolitiska ess i rockärmen. Men på vänsterkanten tycks frågan närmast förpassad till politikens marginaler, och motståndet mot kärnkraften är ljummet. Flamman listar fem punkter som kan påminna oss om kärnkraftens baksidor.
1. Folket sade sitt — för 39 år sedan
1980 var tonläget i kärnkraftsdebatten ett annat. Kärnkraftsmotståndet hade vind i seglen när 70-talets vänsterrörelse marscherade tillsammans med centerpartister och fältbiologer från Kävlinge till Barsebäck och 20 000 demonstranter visade sitt motstånd. När folkomröstningen ägde rum handlade de tre möjliga alternativen alla om avveckling. Nästan 40 procent av rösterna ville se en snabb avveckling, men med en skillnad på 0,4 procent var det linje två som fick flest röster. Linje två, stödd av Socialdemokraterna och dåvarande Folkpartiet, stod för en total avveckling av kärnkraften i Sverige till 2010. När 2010 väl kom röstade i stället riksdagen ja till att bygga nya kärnreaktorer för att ersätta de gamla. Förra året stod kärnkraften för 42 procent av Sveriges elproduktion. Dagens opinionsmätningar visar en viss ambivalens inför kärnkraften, men majoriteten vill, i en undersökning från SOM-institutet liksom vid folkomröstningen, se en långsam avveckling. I den blocköverskridande överenskommelsen från 2016 är målet om en fossilfri elproduktion satt till 2040. Vi får helt enkelt se om det lyckas den här gången.
2. Det som inte får hända händer
Trots att säkerhetssystemen utvecklats och byggts ut sedan folkomröstningen 1980 finns det vissa saker som aldrig förändras. Människan är en av dem, naturen en annan.
För det som inte fick hända hände. Sedan hände det igen. Och igen. 1979 havererade reaktorn i amerikanska kärnkraftsverket Three Mile Island utanför Harrisburg. Operatörerna gjorde en felbedömning av en driftstörning vilket ledde till en härdsmälta. Sju år senare satt operatörer i kärnkraftsverket Tjernobyl och skulle utföra ett test på en av reaktorerna. Säkerhetssystemet var frånkopplat när ett misstag ledde till att reaktoreffekten steg till tiotals gånger normal effekt. Branden som följde frigjorde stora mängder av radioaktiva ämnen som spreds i luften. Runt femtio personer dog som direkt följd av olyckan, men i uppskattningar av dödlighet i en större omfattning varierar siffran mellan tusen och en miljon människor. Till listan ska även Fukushima-olyckan räknas, där en jordbävning med efterföljande tsunami i mars 2011 ledde till en serie av haverier och härdsmälta i tre reaktorer. En stor mängd strålning uppmättes i havet efter olyckan. Förutom nämnda katastrofer har en lång rad mindre händelser och rapporter om brister i säkerhet eller reaktorer rapporterats.
Det finns till dags dato inte ett enda försäkringsbolag som fullständigt försäkrar kärnkraft för att kostnaderna vid en olycka skulle bli för stora. Om man bortser från de omätbara kostnaderna av människors liv har nämnda katastrofer inneburit enorma ekonomiska konsekvenser. Vid en olycka skulle kostnaderna i dagsläget falla tillbaka på skattebetalarna. Och riskerna för en olycka ökar ju äldre reaktorerna blir. Till det kan läggas förhöjd risk för terrordåd men kanske framför allt, där Fukushima står som ett skrämmande exempel, vad de av klimatförändringarnas ökade risk för oförutsedda stormar kan innebära för konsekvenser.
3. Ett hundratusenårigt problem
Kanske har den pågående klimatkrisen gjort oss något bedövade inför dystopiska framtidsscenarier, eller fått oss att ge upp hoppet om att det ens ska finnas en mänsklighet om 100 000 år. Oavsett är frågan kring förvaringen av kärnkraftens avfall fortsatt olöst. Man vet att det för högaktivt avfall krävs runt 100 000 år för att nå de nivåer som finns naturligt i uranmalmen. Sverige har haft kärnkraft i 40 år. Ändå har man under den tiden inte funnit några lösningar på vad man ska göra av avfallet, och det har man inte riktigt någon annanstans heller. 300 000 ton avfall från kärnkraft finns i dag i världen, men ett slutförvar för det saknas. Därutöver finns det rester från kärnvapentester som gjorts. Hur det går med de resterna?
I förra veckan framkom att den betongkista som har som syfte att förvara kärnavfallet från kärnvapenproverna USA utfört i Stilla havet nu riskerar att läcka. Runt Enewetakatollen, del av Marshallöarna, gjordes tester under 40- och 50-talen. Man hällde sedan ned avfallet i en enorm krater och täckte den med ett betonglock som nu har börjat spricka. En cyklon skulle med stor sannolikhet innebära att hela betonglocket går sönder, och att avfallet läcker ut i havet.
4. Smutsig brytning någon annanstans
Att bryta uran i Sverige är sedan förra året emot lagen, med anledning av att det ”ju är en smutsig brytning”, som Centerpartiets näringspolitiska talesperson Helena Lindahl sade efter att ha röstat igenom lagen. Det stämmer också. Vid brytning av uranmalm frigörs radioaktiva gaser och radioaktivt damm, luften har höga halter av radon och sönderfallsprodukter kan läcka ut i vattnet. I de mest uranrika gruvorna kan direktstrålning förekomma. Men 1 500 ton naturligt uran per år används i Sverige i kärnkraftsverken, vi är alltså helt beroende av import. Bränslet importeras från platser där det arbetsrättsliga skyddet är svagare, som glesbefolkade områden i Namibia, Kanada och Australien, där ursprungsbefolkning lever. En synnerligen smutsig brytning alltså.
5. Det nya är dyrt och långsamt
Högern vill ha ny kärnkraft. De nya reaktorerna ska vara säkrare och ha kortare halveringstid för avfallet. Man kan då välja att blicka åt Finland, som bygger ett nytt kärnkraftsverk. Det påbörjades 2005 och skulle stå klart 2009. Tio år senare är byggandet ytterligare uppskjutet och notan har hittills landat på 90 miljarder kronor.