Vad kommer metoo-rörelsen att ha betytt när vi betraktar den i backspegeln? Är det ett utslag av överoptimism att som redaktörerna för Könspolitiska nyckeltexter producera en ny utgåva endast sju år efter den första, nu uppdaterad med texter från metoo-uppropen? Mycket tyder ju nämligen på att status quo har återupprättats ganska snabbt, med övergreppsanklagade män återinstallerade i offentligheten och redaktioner och kvinnor som burit vittnesmål återinrättade i leden med förtalsåtal hängande över sig.

Men visst kan vi hoppas på att de vittnesmål som nedtecknades i såväl traditionell som social media också i framtiden kommer att ses som ”nyckeltexter” i enlighet med den definition som formuleras i bokens inledning: en text som speglar någonting signifikant och tidstypiskt i den könspolitiska debatten och som kan leda in i andra texter på samma ämne.
Antologin inleds med ett utdrag ur Carl Jonas Love Almqvists Det går an från 1839 där författaren formulerar en vision om fri kärlek mellan man och kvinna som två jämbördiga parter, vilket som bekant låg (och ligger) långt ifrån verkligheten. Därefter följer texter som fortsätter att spegla den så kallade sedlighetsdebatten under 1800- och tidigt 1900-tal, då äktenskapets förtryckande mekanismer och bristande möjligheter till barnbegränsning debatterades.

Det är intressant hur många av argumenten som känns igen i en eller annan form i senare tiders diskussioner mellan så kallade sexpositiva och sexnegativa feminister, och även i samtalet kring metoo, där vissa debattörer hävdat att metoo i själva verket bara är ett utslag av pryd nymoralism som vill neka människor (män?) könslivets spänningar och glädje.
Antologin synliggör också pedagogiskt konflikterna mellan den borgerliga och den socialistiska kvinnorörelsen, och beskriver kampen för rätt till lönearbete, rättigheter på arbetsplatsen och barnomsorg. Att de flesta av källtexterna företräder en syn på att jämställdhet kan uppnås inom den heterosexuella kärnfamiljen genom rättvis arbetsfördelning och offentlig barnomsorg är nog ett rättvisande urval som speglar den diskurs som kommit att dominera i Sverige.

Antologin är dock fattig på andra röster än de som tillhör det vita majoritetssamhället, vilket redaktörerna delvis har försökt avhjälpa med denna utgåvas inkludering av Katarina Taikon och instagramkontot @svartkvinna.

Men på sätt och vis är ju också det en rättvisande om än deprimerande bild av svensk mainstreamfeminism.
Dessutom ger tecken i tiden anledning att tro att inte bara metoo, utan även den antirasistiska feminismen nu möter en backlash i form av (visserligen inte nya) anklagelser om identitetspolitik, samtidigt som rasismen åter blir alltmer normaliserad.Kanske kommer framtida utgåvor eller uppföljare till antologier som denna erbjuda fler svar på hur vår nutid kan förstås.