Inrikes 17 augusti, 2019

Är vänstern rädd för svensk kultur?

Har den svenska vänstern lämnat den traditionella kulturen i högerextremisternas händer?

När Sverigedemokraterna dansar folkdans står vänstern vid sidlinjerna. I det av högerextrema utannonserade kulturkriget väcks frågan om vänstern är rädd för traditioner.

Hembygdsgårdar, byalag och folkdans var sällan del av det framväxande socialdemokratiska samhället. I strävan efter den moderna, stundtals strömlinjeformade medborgaren med sund själ i frisk kropp, skulle det gamla ut. Utöver en viss vurm för den autenticitet som folkkulturen erbjöd 68-vänstern och proggrörelsens gröna vågen tycks vänstern ha hållit sig på armlängds avstånd från landets fäbodar. Tills högern bestämde att det var där striden skulle stå.

 

Det så kallade svenska kulturarvet, har åter blivit ämne för offentlig debatt och Mattias Karlssons metapolitiska gärningar presenterades i ett längre reportage i Dagens Nyheter i juni. Bilder av Sverigedemokraternas chefsideolog, som nu lämnat sin post som gruppledare i riksdagen för att på heltid ägna sig åt så kallad idéeutveckling, dansar oxdans på uppslag och förklarar ännu en gång kulturkrig mot 68-generationens kulturetablissemang.
 

I reportaget, och många andra gånger, tycks sverigedemokrater och nationalister få ensamrätt på detta kulturarv, medan det tycks relativt tyst vänsterifrån. Svaret på varför det blivit så kan delvis hämtas ur historien om Mattias Karlssons utlysta motståndare.

SÖLVESBORG 20180811 Sverigedemokraternas gruppledare Mattias Karlsson dansar folkdans under en kulturfestival i samband med partiets sommarfestival i Sölvesborg.  Foto: Johan Nilsson / TT / kod 50090

Sverigedemokraternas gruppledare Mattias Karlsson dansar folkdans under en kulturfestival i samband med partiets sommarfestival i Sölvesborg.
Foto: Johan Nilsson / TT


 

— 68-rörelsen stod för en ultramodernitet och en globalisering, rörelsen var ett barn av upplysningstraditionen. Vänstern har alltid haft en tilltro till framtiden, säger Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och ordförande i Socialdemokraternas Tro och solidaritet. Tillsammans med Marie Demker har han skrivit boken 1968: När allt började.
Där dissikerar de vad den revolutionära generationen ville, vad den bestod av och vad den senare skulle komma att få för konsekvenser. Ulf Bjereld menar nämligen att 68-generationen, som så ofta speglas, och härmas, i såväl Mattias Karlssons retorik som alt-righthögerns begrepp och strategier, står i direkt relation till den högerkonservativa och nationalistiska våg som nu präglar västvärlden.
 

— De högerradikala partiernas framgång idag är en motreaktion mot det som hände 1968. Det var en liberal revolution och en individualisering av hela samhället. Gränsernas nedrivning, marknadens globalisering. Idag pågår en motreaktion, med en materiell grund i de samhällsgrupper som inte ser en framtid i det globala. Bland annat de som bor på landsbygden, säger han.
 

Detta tycks Mattias Karlsson plockat upp. Det är denna grund hans utannonserade så kallade kulturkrig vilar på. I hans fascistoida eftervalspekoral förra hösten om att ”segra eller dö”, och i många tidigare uttalanden, är det 68-generationens korruption av landet som ska motarbetas, för att få till stånd det samhälle av vit homogenitet som är i sikte. Planen har sedan Sverigedemokraternas inträde i riksdagen enligt Mattias Karlsson varit att ”bryta ned den traditionella borgerliga kulturen” genom att ta makten över föreningsliv, kultursektor och utbildningsväsende i linje med den italienske filosofen och kommunisten Antonio Gramscis idéer.
 

Det är väldigt många människor som jag tror har behov av ett ankar, av att förstå sin historia, då borde vänstern plocka upp den stafettpinnen

Mattias Karlsson startade således kulturföreningen Gimle för att inleda denna kulturrevolution för tio år sedan. I övrigt vill han öka stödet till hembygdsföreningarna och införa statlig folkdans i förorten. Han valde arena för sitt så kallade kulturkrig, och föga förvånande blev det folkkulturen som hamnade i fokus. En kulturyttring som med undantag för midsommar och nationaldagen varit förpassat till de mediala marginalerna blev därmed symbolpolitiskt sprängstoff.
 

— Vi drog igång nätverket efter att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010 och det blev sånt liv när Jimmie Åkesson kom i folkdräkt, säger Isak Bergström, folkmusiker som tillsammans med Sara Parkman och ytterligare ett antal andra drog igång nätverket Folkmusiker mot rasism. De fick stor uppbackning av genrens riksorganisationer och många hängde på och gör det fortfarande, vilket gjort att nätverket fortfarande är igång trots att han själv inte är med och driver eller deltar som aktivist längre.
 

— Hela folkmusikrörelsen stod och stampade, för de flesta av oss är ju förankrade i öppenheten och föränderligheten och man ville kanalisera sin frustration. Det är ju inget problem att Jimmie Åkesson går i folkdräkt, folkdräkten är ju allas, men det bli ett problem när det blir sån enorm uppmärksamhet kring just honom i den, säger han.
 

Isak Bergström menar att den mediala uppståndelsen kring Jimmie Åkesson äntrandes riksdagen i folkdräkt fick ett så stort genomslag att många inom folkmusiken kände sig nödgade att protestera. För trots att såväl Vänsterpartiets Rossana Dinamarca som socialdemokratiska Magdalena Andersson fyra år senare också kom till riksmötets öppnande i folkdräkt så var skadan på sätt och vis redan skedd.
 

— Jag jobbade med en skådespelerska för några år sedan och vi pratade om folkdräkter. Hon sa att folkdräkten var en ”Jimmie Åkesson-grej”. Vår rörelse har fått uppmärksamhet men inte på långa vägar så mycket som Jimmie Åkesson eller Mattias Karlsson och Gimle.
 

För medierna och delar av vänstern tycks folkkulturen vara ganska ointressant tills den lyfts fram av högerradikala.
 

— Jag tror det finns en rädsla i vissa av de där kretsarna att få en stämpel som man tycker är något gammalt eller stelnat. Man söker utveckling och progression som man inte tror finns inom folkkulturen. Det är väldigt sällan man hör makthavare på vänstersidan säga något om den levande tradition vi har som det finns tiotusentals utövare av, säger han.
 

Isak Bergström skulle vilja se en mer rättvis bild av den svenska kulturarvsskatten och de sammanhang och spelmanslag som utövar folkmusik. Det finns många nyanser. Han själv, liksom Sara Parkman, som i somras skrev en debattartikel om hur nationalister lägger beslag på folkkulturen, har själva använt sin musikaliska tradition i politisk kontext. Men det är en liten beståndsdel i en större rörelse.
 

— Det är en apolitisk situation för de flesta. Det finns ju allt från superkonservativa till megaprogressiva och radikala. Marxister och bankmän. Jag är inte orolig för rörelsen, den lever och frodas, men det är lätt att kidnappa kulturen och använda den för metapolitiska syften och det är skär i min själ varenda gång jag möter någon sin förknippar folkdräkt bara med Jimmie Åkesson, säger han.
 

— Det blir så deppigt i en tid där en konservativ våg går över världen. Det är väldigt många människor som jag tror har behov av ett ankar, av att förstå sin historia, då borde vänstern plocka upp den stafettpinnen.
 

Men det stora mediala genomslag som kulturföreningen Gimle fått står trots allt i mycket liten utsträckning i relation till förekomsten av detsamma. Att Mattias Karlsson tillsammans med 70 andra personer sätter på sig kottklädda tygpåsar över huvudena och svänger runt på en gård i Småland är trots allt en marginell företeelse. Något som Jan Nordwall, generalsekreterare i Sveriges hembygdsförbund, poängterade redan för tio år sedan, när Sverigedemokraterna uppmanade till ett myteri i Sveriges hembygdsförbund för att rösta bort den ”svenskfientliga ledningen”.
 

— Det är så överdrivet. Yttre högern vill politisera kulturarvet men det är inte något hembygdsrörelsen är del av. Den hembygdsrörelse som inte vänder sig till alla lokalt, den har ingen framtid säger han.
 

Jan Nordwall berättar att hembygdsföreningar, utöver under högtider, ägnar sig åt att ta tillvara på den lokala historien och det lokala kulturarvet. I det kan man se hur samhällen förändrats, de utsatta och de privilegierade, klassklyftorna och den ekonomiska politiken.
 
— Och det är ju det vänstern ska ägna sig åt om något. Man går i fällan och låter högern sätta dagordningen i den här debatten, istället för att prata om klassklyftorna som det i grund och botten handlar om, säger han.
 

Snarare, anser han, går man Sverigedemokraternas ärenden när man skriver om Mattias Karlsson och hans Gimle.
 

— Det är precis det de vill. De vill se ett kulturkrig och genom att andra beskriver det får man också ett kulturkrig till stånd. Man ger mycket uppmärksamhet åt en kulturförening som sysslar med något oförargligt och förklarar det som något politiskt. Jag undrar hur många medlemmar Gimle fick efter den artikeln.
 

De vill se ett kulturkrig och genom att andra beskriver det får man också  ett kulturkrig till stånd

 
Men huruvida Gimle faktiskt utgör någon risk i sig, är tvetydigt. Å ena sidan menar Ulf Bjereld att metapolitiken är det som står till buds för ett parti vars reella politik egentligen inte är särskilt bärkraftig. Å andra sidan är den politiska spelplanen förändrad vad gäller metapolitikens betydelse.
 

— De traditionella starka politiska institutionerna har ju genom globaliseringen urholkats på makt. Den ekonomiska makten ligger idag utanför Sverige och därför blir den mindre relevant för medborgarna. Så vart ska man vända sig? Då blir den typen av verksamhet som Mattias Karlsson ägnar sig åt mer relevant, den typen av historier som handlar om att bygga ett nytt samhälle, säger han.
 
Och det är just där, anser Ulf Bjereld, som vänstern är låsta i en reaktion. Han menar att utvecklingen gått så snabbt att man fastnade i defensiven. Ingen trodde att Sverigedemokraterna skulle växa som de gjorde, och ingen trodde att Trump skulle bli vald.
 
— Vänstern har tagits på sängen. Det har blivit en debatt på den radikala högerns premisser och då har man fastnat i en ond cirkel för det är deras agenda. Det kan också förklara passiviteten, säger han.
 
Den passivitet Ulf Bjereld syftar på är just det faktum att vänstern håller sig ifrån den metapolitik som är nationalisternas verktyg.
 
— Jag tycker att svensk vänster borde lyfta fram exempel på svensk kultur som är vänsterfrågor, att stjäla tillbaka delar av den nationalistiska diskursen, för det vi kallar Sverige inrymmer så mycket mer än det som högernationalister kallar Sverige. Annars är risken att högern får monopol och genomslag, att så fort man diskuterar svensk kultur är det högern som sätter agendan.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Utrikes 29 april, 2024

Italiens befrielsedag firades i skuggan av tv-censur

Stefano Massimi läser upp författaren Antonio Scuratis monolog utanför Palazzo Vecchio i Florens på befrielsedagen den 25 april. Foto: Jonas Elvander.

Det årliga firandet av befrielsen från fascismen präglades av kontrovers efter att en statlig tv-kanal avbokat en antifascistisk talare. Kritiker menar att Giorgia Melonis regering försöker kväsa oppositionen. Men Florens invånare lät sig inte tystas.

Italiens årliga firande av befrielsen från fascismen, Festa della liberazione, den 25 april skedde under mer kontroversiella omständigheter än på länge.

Veckan inleddes med beskedet att författaren Antonio Scuratis monolog om antifascismens arv i Italien hade ställts in av den vänsterlutande tv-kanalen Rai 3 under lördagen. För Scurati, som är specialist på Italiens fascistiska period och har skrivit en bästsäljare om Benito Mussolini, var det ett ”definitivt exempel” på Georgia Melonis högerextrema regerings försök att censurera misshagliga röster. Det faktum att texten, som fokuserade på händelser under Mussolinis regeringstid, kritiserade Melonis postfascistiska parti Italiens bröder för att aldrig ha tagit avstånd från sina rötter i Mussolinis diktatur gör att en sådan tolkning ligger nära till hands.

Enligt tv-kanalen berodde avbokningen på att Scurati krävt ett för högt arvode jämfört med vad som är praxis – något som dementerats av författaren, som påpekat att summan var den vanliga och redan överenskommen. En troligare orsak, som många kommentatorer har framhållit, är att kanalen inte vill stöta sig med regeringen och därför valde att censurera sig själv.

Reaktionen lät inte vänta på sig.

För partier som Italiens bröder är det inte fascismen utan antifascismen som utgör en destruktiv och polariserande kraft i Italiens politiska liv.

Journalister och programledare på tv-kanalen gick ut i protest och läste upp monologen i Scuratis ställe. I vänsterfästet Florens började festdagen med att den kände skådespelaren Stefano Massini inlevelsefullt läste upp talet för de tusentals personer som samlats utanför Palazzo Vecchio. I publikhavet vajade alltifrån palestinska till ukrainska och EU-flaggor – ett tecken på hur bred den antifascistiska ideologin ännu är i Italien.

Liksom förra året hade Meloni försökt göra dagen till en manifestation mot alla totalitära ideologier, i stället för en rent antifascistisk sådan. På sin Instagramsida hade hon skrivit:

”På dagen då Italien firar befrielsen, som med fascismens slut lade grunden för demokratins återkomst, upprepar vi vår motvilja mot alla totalitära och auktoritära regimer.”

När Massimi läste upp de avslutande raderna i Scuratis monolog utbröt vilda applåder på Piazza della Signoria:

– Nej, kära Giorgia, kristna mor och kvinna: fascismens slut lade tack vare antifascisterna grunden för demokratin!

Strategiskt nog hade Meloni publicerat talet på sin Facebooksida inför festdagen, för att undkomma anklagelserna om censur. Sådana gester lär dock inte vara effektiva eftersom premiärministern samtidigt har dragit en debattör inför rätta för att ha kallat henne ”nynazist”.

Episoden vittnar om hur känslig den politiska historien och det fascistiska arvet fortfarande är i Italien. Som den brittiske historikern och Europaredaktören för vänstertidningen Jacobin, David Broder, har visat i sin senaste bok Mussolini’s grandchildren har Italiens postfascistiska höger länge försökt utmåla sig som offer för den antifascistiska statsideologin som har präglat Italien sedan 1950-talet. För partier som Italiens bröder är det inte fascismen utan antifascismen som utgör en destruktiv och polariserande kraft i Italiens politiska liv. Det är de postfascistiska patrioterna som är offer och vänstern och liberaler som är förövare.

När festdagen i Florens avslutades med folkorkestrar och skapunk-konserter på torsdagskvällen var stämningen knappast sämre på grund av kontroversen. Slaget om fascismen, antifascismen och historien har uppenbarligen bara börjat i Italien.

Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Inrikes/Nyheter 27 april, 2024

Stockholm samlas mot rasismen

Ett tusental stockholmare samlades på Gubbängens torg under lördagen för att protestera mot rasismen. Foto: Oscar Olsson/TT.

I dag samlades ett tusental människor i Gubbängen för att protestera mot rasismen, med tal från tre rödgröna partiledare. Manifestationen var tänkt att inkludera talare även från den utomparlamentariska vänstern, en inbjudan som snart drogs tillbaka. En missad chans att kroka arm, säger Victoria Rixer från Linje 17.

”Inga rasister på våra gator.”

Slagorden ekade över Gubbängens torg under lördagen, där ett tusental människor samlats för att protestera mot rasismen. Detta med anledning av attacken mot ett antifascistiskt samtal på teater Moment i onsdags, när en handfull maskerade högerextremister kastade en rökbomb, stormade in och utdelade ett tiotal slag mot journalisten Mathias Wåg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 26 april, 2024

”Lili och jag förde samtal i mina drömmar”

Lili Brik i Moskva 1973. Ännu levnadsglad och chic. Foto: Bengt Jangfeldt.

Lili Brik var Majakovskijs älskarinna, judinna och en sexuellt utlevande borgarflicka som behövde städas undan i ett allt mer auktoritärt Sovjet. I sin debutroman ”Framtidens hjärta” gör Malin Hasselblad henne levande igen.

Det finns en berömd bild av den ryska avantgardepoeten Vladimir Majakovskij (1893–1930) där han står lutad mot ett träd. Det ser ut som att han tar stöd från trädstammen för att inte ramla. Samma bild finns i en tidigare version, som förklarar den märkliga kroppsställningen. Den utsträckta armen sträcker sig runt en kvinna som bär hatt och tittar rakt in i kameran. Det är Lili Brik som under några omvälvande år runt Ryska revolutionen var Majakovskijs älskarinna, välgörare och marknadsförare. 

Som vi vet går historien extra hårt fram mot vissa. Särskilt om de är kvinnor, tar för sig av livet och framför allt om de stör bilden av en nationalikon. Men inte ens Sovjetunionens propagandaapparat har lyckats radera Lili Brik. För hur skulle det kunna vara möjligt, då Majakovskij levde och dog för kvinnan som fick omöjliga böcker att ges ut, en svältmåltid att framstå som en fest och människor runt omkring henne att utföra stordåd? Framför allt lever hon vidare i rader som ”kunde du inte komma på nåt / som gör att vi utan att plågas / kunde kyssas och kyssas och kyssas?”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Ledare 25 april, 2024

Nu kan väl ingen blunda för fascismen

Räddningstjänst, ambulans och polis är på plats i Gubbängen efter attacken. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

De senaste åren har många till höger tonat ned det fascistiska våldet, för att ursäkta alliansen med Sverigedemokraterna. Attacken i Gubbängen visar än en gång att hotet inte får ignoreras.

I går kväll arrangerade Vänsterpartiet ett panelsamtal om antifascismen på teatern Moment i Gubbängen. Efter en föreläsning av Klara Ljungberg från Expo skulle ett panelsamtal hållas med miljöpartisten Mariana Moreira Duarte, Vänsterpartiets gruppledare Samuel Gonzalez Westling och frilansjournalisten Mathias Wåg.

I stället stormade en handfull svartklädda, maskerade personer in och utdelade ett tiotal slag mot Mathias Wåg, samt kastade en rökbomb. Enligt Expo rör det sig om nazister, som även ska ha filmat evenemanget för att lägga ut i sina kanaler. Mötet kunde dock fullföljas och även om några fick åka till sjukhus skadades ingen allvarligt.

Det är tack och lov lagligt att kalla nazister för nazister i Sverige

Bara några dagar tidigare hade maskerade nazister patrullerat Göteborgs gator. Och i Järfälla gick maskerade nazister från NMR till attack mot ett migrantläger, efter en uppmaning till ”vårstädning” av högerextremisten Christian Peterson, komplett med koordinater till platsen.

De senaste åren har vi dessutom tvingat vänja oss vid högerextrema provokatörer som dyker upp med kamera för att skapa ”innehåll” till sina kanaler. När Flamman arrangerade Socialistiskt forum för 1,5 år sedan dök en högerextremist upp för att filma och bete sig hotfullt, även då riktat mot just Mathias Wåg.

Man har också försökt sig på strategiska stämningar (”slaps”) som ett sätt att attackera pressfriheten (Flamman, 29/5 2023). Under namnet ”Förtalsombudsmannen” har Christian Peterson stämt komikern Bianca Meyer för att ha kallat högerextremisten Nick Alinia för ”nazistpyssling”, samt drivit ett liknande fall mot Mathias Wåg, för att dyka upp med kamera och provocera på rättegången.

Läs mer

Men Förtalsombudsmannen förlorade alla dessa fall. Det är tack och lov lagligt att kalla nazister för nazister i Sverige, oavsett hur kränkta de blir. Kanske är det därför vi ser en stegrad våldsamhet. Inte konstigt då att Säkerhetspolisen skriver att terrorhotet i dag framför allt kommer från två våldsbejakande rörelser – islamismen och högerextremismen.

Under 2017 placerade nazister bomber på flera flyktingboenden i Göteborg samt en syndikalistlokal, under hösten 2021 ägde två skolattacker rum med högerextrema motiv, och i mars avslöjade Expo hur en nazistisk chattgrupp planerade våldsdåd mot minoriteter som judar och homosexuella. Knivmordet på psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren på Almedalsveckan i Visby 2022 utfördes av en man med bakgrund i NMR, efter flera år av hotfulla aktioner. Den gången var det Johan Hakelius som skämtade bort våldshotet.

Blundar högern nu har den bekänt färg en gång för alla.

Men från höger är impulsen att tona ned hotet. I DN fördömer Erik Helmerson dådet, men kan inte låta bli att lyfta in Palestinaaktionen mot Ebba Busch och klimatungdomarna som protesterade framför riksdagen – som om det att jämställa med maskerad misshandel.

Ulf Kristersson relativiserade nyligen det våldsamma högerextrema hotet själv när han skrev: ”Nynazisterna och den autonoma vänstern har länge hotat judar.” (SvD, 8/11 2023) Några autonoma våldsdåd mot judar kunde han dock inte nämna.

Syftet med sådana relativiseringar är förstås att tona ned sin allians med ett parti som springer ur den nynazistiska rörelsen, och som den fortfarande har banden kvar till. Sverigedemokraternas framgångar bygger på just denna dubbelhet – att framställa sig som städad konservatism, samtidigt som man hela tiden blinkar mot rörelsens mest radikala delar. Flera sverigedemokrater har exempelvis öppet backat Petersons kampanj mot Tobias Hübinette på Karlstads universitet.

I den bästa av världar skulle högern ha förstått allvaret för länge sedan, men efter Gubbängen är det fascistiska hotet hotet omöjligt att förneka. Blundar högern nu har den bekänt färg en gång för alla.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Nyheter/Utrikes 25 april, 2024

Facklig organiseringsvåg i amerikanska södern

Shawn Fain, ordförande för UAW. Foto: Alex Brandon / TT

Det amerikanska fackförbundet United Auto Workers (UAW) har medvind. Volkswagen-arbetare i Tennessee anslöt sig till facket den 19 april, och nästa månad ska även arbetare på Mercedes Benz fabrik i Alabama rösta om att gå med.

Efter förra årets framgångsrika strejker i USA:s nordliga stater, där UAW tog sig an storbolagen Ford Motor Company, General Motors och Stellantis, tändes en gnista i den amerikanska södern.

– Vi röstar för en säkrare arbetsplats, säger Moesha Chandler, arbetare på Mercedes i ett uttalande som delas på UAW:s hemsida, och fortsätter:

– När människor i 20 års ålder känner hur jobben förstör deras kroppar, då är något fel. Genom att gå med i fackföreningen tar vi oss makten att ändra arbetsplatsen till något säkrare och hållbarare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 24 april, 2024

Nazister attackerade antifascistiskt möte: ”Stärker behovet av antifascism”

Moment Teater i Gubbängen efter attacken. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Flera personer har förts till sjukhus efter att maskerade personer attackerade ett möte i södra Stockholm. Nu kallar Vänsterpartiet till manifestation mot attacken.

På onsdagskvällen attackerades ett möte på Moment Teater i Gubbängen av 3-5 svartklädda och maskerade personer. Enligt tidningen Expo ska det röra sig om nazister, som misshandlade flera personer, vandaliserade teaterlokalen och lämnade platsen innan polisen hann fram till platsen.

Evenemanget gick under titeln Antifascistiskt möte, och var tänkt att bestå av en föreläsning med Klara Ljungberg från Expo och ett efterföljande panelsamtal med miljöpartisten Mariana Moreira Duarte, Vänsterpartiets gruppledare Samuel Gonzalez Westling och frilansjournalisten Mathias Wåg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Rörelsen 24 april, 2024

Bosättarkolonialism är inte ett perfekt begrepp – men förklarar Israels politik

Israeler firar Jerusalemdagen, en nationell högtidsdag till minne av landets ockupation av östra Jerusalem 1967. Foto: Ohad Zwigenberg/AP.

Under vintern har begreppet bosättarkolonialism debatterats i svensk vänstermedia i relation till Israel och Palestina. I Brand beskrevs Israel av pseudonymen Rolf Skoglund som en ”europeisk-amerikansk bosättarsättarstat”, medan Mirjam Katzin i ett svar kallade det magstarkt att referera till förintelseöverlevare och deras ättlingar för europeiska kolonisatörer.

I en parallell debatt i ETC uppmanade medieforskaren Helena Hägglund vänsterns ledarsidor att använda bosättarkolonialism som teoretiskt ramverk för konflikten, medan Leonidas Aretakis i ett svar beskrev begreppet som ett ”amerikanskt modeord”. Nyligen har termen försvarats av både Kalle Hedström Gustafsson i ETC och Per Sicking i Flamman. Liknande diskussioner har utspelat sig även utomlands, bland annat i tidskriften Jacobin.

Läs mer

Som forskare som använt just det här begreppet i Israel och Palestina känner jag inte igen mig i debatten. Både själva begreppet och poängen med dess användning är ofta ospecifikt beskrivet. Men för att förstå hur och varför det israeliska systemet systematiskt omfördelar resurser från palestinska medborgare i Israel till judiska dito är begreppet användbart.

Nästan all mark i Israel ägs av staten och hyrs ut på kontrakt om 49 eller 99 år genom Israeliska landmyndigheten. Vidden av hur riggat systemet är för de palestinska medborgarna kan vara svår att ta in för den som inte själv hört tjänstemän oförblommerat tala om det.

För att förstå den israeliska nationella skapelseberättelsen med dess vurm för pionjärer är perspektivet också bra, och likaså för att förstå förhållandet mellan de extrema bosättarna och samhället i stort. Begreppet vänder spegeln mot bosättarna: deras självbild, relationen med det nya landet och till de ursprungliga invånarna.

Men man behöver vara specifik. Vad är det till exempel som säger att bosättarkolonialism nödvändigar ett europeiskt förled? Och vilken period pratar vi om när vi säger kolonisatörer? Sionistisk strategi och idé har vidare ändrats över tid och plats. Från sent 1800-tal till 1948 pågick judisk invandring till regionen Palestina under sionistisk flagg. Efter 1948 fortsatte invandringen, bland annat med förintelseöverlevare, men i en helt annan politisk kontext. Inkluderar vi politiken som förs i relation till palestinierna på Västbanken och Gaza eller avgränsar vi oss till Israels erkända gränser? De två systemen är sammanlänkade men olika.

Läs mer

Till saken hör att det inte finns någon sammanhållen förklaringsmodell som heter bosättarkolonial teori. Det finns däremot något som kallas bosättarkoloniala studier. Detta fält arbetar ofta jämförande och rör sig till övervägande del mellan samtidens Australien, Sydafrika, USA, Kanada och Israel och Palestina. Fältet tog form under 1990-talet i Australien som en reaktion mot brister i det postkoloniala perspektivet. Kolonialismen, menade man, är en pågående och allestädes närvarande process. Att det är ett amerikanskt modeord är därför inte en helt rättvis beskrivning.

Begreppet vänder spegeln mot bosättarna: deras självbild, relationen med det nya landet och till de ursprungliga invånarna.

Det bosättarkoloniala perspektivet har många brister: det innebär ofta en klumpig och odynamisk tudelning mellan kolonialism inriktad mot resurser inklusive människor och kolonialism inriktad mot land (bosättarkolonialism är det senare). Där tenderar man att glömma andra grupper utanför binären bosättare-ursprunglig, till exempel andra invandrargrupper.

Kritiker av perspektivet har även lyft fram att den mycket strukturella synen på världen leder till en konceptualisering där bosättningen alltid ”slutförs”. De menar att även de som använder det för att belysa den israeliska statens övergrepp indirekt skriver en historia där palestinierna (snart) är ett minne blott. Från det perspektivet är det alltså inte antisemitiskt utan anti-palestinskt, om palestinskt här betyder en levande palestinsk framtid i regionen.

I slutändan är det dock framför allt ett akademiskt begrepp. Det kan anpassas till praktik och aktivism, men är i grund och botten en förenkling, som kan hjälpa oss att se vissa toner i en situation – som inte förklarar alla processer, men några.

Med det sagt kan det vara till stor hjälp för att föreställa sig en väg framåt. Det innebär ett nödvändigt erkännande och möjliggör en nödvändig uppgörelse. Vem kan förespråka något annat?

Läs mer
Brända bilar i Huwara den 27 februari 2023, efter en våldsam bosättarräd som svarade på att två bosättare sköts ihjäl av en palestinier. Foto: Majdi Mohammed/AP.
Utrikes 12 januari, 2024

Dagen efter Gaza

Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Nyheter/Utrikes 24 april, 2024

Gigbolag försökte påverka europeisk arbetspolitik

En taxi från gigföretaget Bolt kör i centrala Stockholm. Foto: Fredrik Sandberg / TT.

Taxibolaget Bolt skrev utkast till brev i den estniska regeringens namn, visar en ny granskning.

Tyskland, Frankrike, Grekland och Estland. Under de senaste åren har de fyra länderna varit starka krafter inom EU för att motarbeta det förslag på ny lagstiftning som unionen tagit fram i syfte att förbättra gigarbetares rättigheter.

Nu meddelar Euractiv att organisationen Corporate Europe Observatory (CEO), som bevakar lobbyism i EU, fått tag i mejl som visar hur det estniska apptaxi- och budföretaget Bolt använt sig av intensiv lobbyism för att påverka landets inställning.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Kultur 24 april, 2024

Maskerad samhällskritik legitimerar ojämlikhet

Jennifer Coolidge som Tanya i ”White lotus” personifierar rik skörhet. Foto: HBO.

Rötäggen skymmer verklig maktkritik när de superrika skildras i media, enligt medievetaren Axel Vikströms nya avhandling.

Svensk nyhetsmedias skildringar av den ekonomiska eliten vältrar sig i rikedomsporr, och lämnar oss med föreställningen om att det bästa vi kan hoppas på är lite ”bättre” miljardärer – sådana som verkligen har förtjänat sin förmögenhet och förvaltar den med nationens bästa för ögonen. Det menar Axel Vikström i en ny avhandling i media- och kommunikationsvetenskap, med titeln The mediated representation of the super-rich.

Rikedomsporren känns igen från de senaste årens våg av tv- och filmdraman om superrika – Succession, White Lotus, Exit, Triangle of Sadness – listan kan göra lång. När superrika skildras i dessa dramer är det oftast i form av psykologiska undersökningar av förmögenhetens korrumperade krafter, lätt maskerat som samhällskritik.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 23 april, 2024

Nya bankregler försvårar för föreningar

Det har blivit allt svårare för ideella föreningar att öppna bankkonton, inklusive för politiska förbund. Foto: Marcus Ericsson/TT.

Det blir allt svårare att starta bankkonton för ideella föreningar, bland annat på grund av en ny anslutningsavgift från bankerna. Nu hoppas föreningslivet på förändring.

I januari 2022 infördes nya direktiv för Sveriges banker. Byråkratin komplicerades, avgiften till bankerna höjdes och att öppna ett bankkonto kostar nu 5 000 kronor eller mer.

Reglerna blev ett hinder för många ideella föreningar, som behöver en ekonomi för att kunna driva verksamhet. En av de drabbade föreningarna är SGC, som samlar runt 375 spelintresserade ungdomar. Trots större ambitioner är de i dagsläget begränsade till digitala möten via plattformen Discord och en gemensam Minecraftvärld. I sommar skulle de vilja anordna ett läger för sina medlemmar med mat, boende och aktiviteter. Men utan bankkonto är det krångligt att få till.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]