Efter flera år i spenaten är Stefan Sundström aktuell med en skiva igen. Men samma dag som den släpps tänker han inte lyfta ett finger. För Flamman förklarar han varför.
I Vitabergspredikan (1994) uppmanade du dig själv och dina kamrater till att sluta supa och skärpa till er. I ditt nya album Domedagspredikan uppmanar du istället mänskligheten till att lägga in sig på avgiftning. Varför har du skiftat fokus?
– Det jag menar är att jag har gått från det privata till det som gäller fler människor än mig. Jag är ganska ointresserad av relationsgrejer numera. Jag har ju hållit på med predikan förr och så tyckte jag det var dags för en domedagspredikan. Någon som kommer in och säger att ”det här går ju åt helvete”.
Du sjunger ”Må dom härskande klasserna darra, alla ser de har rumpan bar – Tänker jag när jag ser himlen falla, och hur lite tid vi har kvar”. Är det optimism eller fatalism?
– De sista åren har jag mest skrivit böcker och där har jag tänkt att man inte bara kan hålla på och sänka folk med hur jävligt läget är, även om det är ett jävligt läge. Istället ska man ge folk något hopp och skriva att ”så här kan man göra i stället”. Men med musik tycker jag att det kan funka bättre att vara dyster. Jag lyssnar själv på mycket dyster musik.
– Jag tror inte domedagen blir som en amerikansk katastroffilm utan det är något som pågår just nu. Det pågår i Syrien och i Gaza, och tar bensinen slut, då tar det en vecka innan kollapsen sker även här. Jag träffade en militär som höll på att skriva en bok om det här och han berättade om när Sverige på 90-talet skulle göra sig av med beredskapslagren. Alla partierna var med på det, men de enda som var emot det var militären. Lager är ju dumt att ha enligt kapitalismen, det ska bara gå på hjul liksom och rulla på, och det där började även staten omfamna. Hela den moderna kapitalismen bygger ju på ett ”hoppas det funkar en stund till”-tänk. Och nu står vi där att om det blir krig mellan USA, Iran och Saudiarabien så blir det oljebrist och då är städerna rökta.
Jag tror inte domedagen blir som en amerikansk katastroffilm utan det är något som pågår just nu
Du släpper skivan den 27 september, samma dag som den stora klimatstrejken. Vad ska du själv göra då?
– Just den dagen vägrar jag göra intervjuer! Hela 27 september gör jag inte ett skit!
Vad tycker du vi andra ska göra då?
– Delta i strejken, absolut! Det kan väl inte vara så jävla farligt att skita i jobbet en dag bara för att markera? Men fackföreningsrörelsen i Sverige verkar inte alls vara med på det. Scania däremot ska göra en entimmesstrejk! Ett företag som manar till strejk! Det är jävligt sjukt.
Har du någon särskild rad som lyssnaren kan ta med sig in i domedagen?
– Ja, det finns en där Gud säger till mänskligheten att ni som klagar på skapelsen ”gör en bättre då om ni kan”. Och det är väl budskapet. Gud är död! Greta Thunberg i alla ära, det är skitbra det hon gör, men jag tycker det finns ett sätt att tänka i Sverige som bygger på att man hela tiden väntar på att någon annan ska göra något. Hela socialdemokratins maktinnehav bygger ju på det. ”Äsch, vi snackar lite med kapitalisterna bara”.