Gotham Citys välbekanta hjältar, skurkar och klasstrider skildras i nytt ljus.
Christopher Nolans Batman-trilogi var en stilstudie i idoliserande av den starkes rätt, och en oreserverad hyllning till drömmen om ädla kapitalister i lädermask som axlar bördan av att, på samma gång, hålla folket på mattan och förvalta dess tillgångar. I avslutande The Dark Knight Rises (2012) – som gick upp på biograferna samtidigt som Occupy-rörelsen genomgick sin hastiga uppgång och sitt lika hastiga fall – fick filmkonsten helt stå tillbaka till förmån för ett rent Fox News-reportage om vilka samhällsekonomiska faror det skulle innebära om pöbeln fick vara med och bestämma om så svåra saker som finanser.
Ja, en sak som är säker i Gotham, förutom att det regnar jämt, är att det alltid är ett dåligt omen när stadens invånare börjar samlas i grupp. Det tar i regel fem minuter innan de antingen rånar, bedrar och mördar varandra eller sluter upp bakom någon psykopatisk demagog. Den vane läsaren/tittaren vet när det är dags för Läderlappen att rycka ut för att återställa den kapitalistiska ordningen.
I Todd Phillips ordentligt prisade och hyllade Joker gror samma folkliga missnöje med tillvaron i Gotham. Staden hemsöks av strejker, handeln går på knäna och nyhetssändningarna varnar för att ”antirika stämningar” tilltar. Men regissör Phillips gör som Marx gjorde med Hegel och vänder Nolans slutsatser och perspektiv upp och ned. Den blivande Jokern, Arthur Fleck (Joaquin Phoenix), är en produkt av en slaktad välfärd och prekära arbetsförhållanden som pajas-for-hire och misslyckad ståuppkomiker. Gothams högdjur, under ledning av den skrupelfrie Thomas Wayne, sprudlar av maktens arrogans och refererar till det allt mer krävande folket som avundsjuka ”clowner” som måste tuktas med hårda nypor. Arthur är bara en av många som är på väg att puttas över bristningsgränsen, och när det väl sker är det naturligtvis med en för alla inblandade okontrollerbar kraft.
Gothams högdjur, under ledning av den skrupelfrie Thomas Wayne, sprudlar av maktens arrogans och refererar till det allt mer krävande folket som avundsjuka ”clowner” som måste tuktas med hårda nypor
Trots det nya angreppsättet har Phillips dock valt att behålla flera andra av Batman-världens grundlagar. Jokern behöver till exempel aldrig oroa sig för att åka fast, hur många han än mördar. I serietidningen döms han i regel till i en stunds psykvård (men rymmer lagom till nästa nummer) och vid ett tillfälle lyckades han undkomma rättvisan genom att få diplomatisk immunitet som ambassadör av den iranska Ayatollan. Polismakten i Gotham består även i Phillips version uteslutande av Kling och Klang som buset kan småjogga ifrån, i väntan på att överklassungen Bruce ska växa upp till stadens beskyddare utan att vara bunden av sådant som ”värdegrund” och ”demokrati”.
Invånarna i Gotham är överens om att de är rasande, men hur de ska kanalisera känslan på bästa sätt är de fortfarande inte medvetna om. Arthur vet inte heller vad som bör göras, men slumpen och tillfälligheter gör honom ändå till symbolen för den oundvikliga revolten. I kriget mot överheten är en mentalt instabil pajas kanske inte den ledare folket behöver, men den vi förtjänar.