Nyheter/Utrikes 13 november, 2019

Nykolonialt valutasamarbete tynger Västafrika

I skuggan av eurons kris har det franskafrikanska valutasamarbetet haft långt mer destruktiva konsekvenser för medlemsländerna. CFA-francens koloniala rötter bidrar till att hålla länderna i fattigdom och förstärker klasskillnaderna. I takt med att befolkningarna växer växer dock även motståndet.

Det finns många sätt att förstöra ett lands ekonomi. År 1960 prövade den franska underrättelsetjänsten SDECE en osedvanligt infam metod. Det västafrikanska landet Guinea, som genom en folkomröstning två år tidigare hade förklarat sig självständigt från Frankrike, hade omedelbart därefter förts upp på den forna kolonialmaktens lista över länder med oönskad politisk utveckling. Särskilt illa omtyckt var landets unge president, den uppstudsige självständighetsivraren Sékou Touré. Efter att ha talat om för fransmännen att han föredrog ”frihet i fattigdom framför rikedom i slaveri” hade Sékou Touré också visat att han hellre lierade sig med kommunistiska östländer än underkastade sig Frankrikes geopolitiska intressen. ­

I syfte att undergräva den guineanske presidentens maktställning kom fransmännen på idén att tvinga fram en artificiell inflation i landet. Den dåvarande chefen för SDECE:s Afrikaavdelning, Maurice Robert, har i en intervjubok senare förklarat att denna strategi, som i de inre kretsarna gick under namnet ”Persiljeoperationen”, ”bestod i att föra in en stor mängd falska guineanska sedlar i landet för att på så sätt destabilisera ekonomin”. Utfallet var enligt Robert mycket tillfredsställande: ”Denna operation var ett verkligt lyckodrag och den guineanska ekonomin, som redan dessförinnan befann sig i ett bedrövligt tillstånd, hade svårt att repa sig!” (”Ministre” de l’Afrique. Entretiens avec Alain Renault, Paris 2004).

Sékou Touré var en föregångsman inom Afrikas avkolonisering. De flesta av Frankrikes andra afrikanska kolonier blev självständiga först två år efter Guinea. Därmed kom den stora vågen av afrikanska självständighetsförklaringar som ägde rum 1960 att sammanfalla med den ödesdigra Persiljeoperationen. De ekonomiska effekterna av detta sabotage av Guineas nyinstiftade nationella valuta är förmodligen en av förklaringarna till att nästan alla andra före detta franska kolonier i Afrika valde att behålla sin gamla koloniala valuta även efter 1960. I själva verket har ytterst få av dessa länder någonsin övergett den koloniala valutazon som fortfarande i dag kallas franc-zonen. Den väst- och centralafrikanska francen, den så kallade CFA-francen, som instiftades av Frankrike efter andra världskriget överlevde därmed inte bara det franska kolonialväldets sammanbrott 15 år senare. Den har till och med visat sig vara mer seglivad än Frankrikes egen nationella valuta, den ”franska” francen, som upplöstes när landet för 20 år sedan gick över till euron.

CFA-francen, som i dag delas av femton afrikanska länder, har alltid varit knuten till Frankrikes valuta – först francen, sedan euron – enligt en fast växelkurs. Konkret innebär detta att värdet på de pengar som i dag används i några av jordens absolut fattigaste länder, som till exempel Niger och Tchad, alltid står i exakt samma proportion till värdet på de betalningsmedel som används i dagens Tyskland. 1 euro är alltid lika med 655,957 CFA-franc, varken mer eller mindre. Om den afrikanska francens värde i stället hade fått flyta fritt hade gapet mellan valutorna helt säkert varit betydligt större. Länderna i franc-zonen använder med andra ord en konstant övervärderad valuta.

Om man vill få en ungefärlig uppfattning om vilka problem som en alltför stark valuta kan medföra räcker det med att titta på det pågående politiska tumultet i Ecuador

Om man vill få en ungefärlig uppfattning om vilka problem som en alltför stark valuta kan medföra räcker det med att titta på det pågående politiska tumultet i Ecuador. År 2000 avskaffade Ecuador sin nationella valuta sucre och antog i stället den amerikanska dollarn som enda lagliga betalningsmedel. Detta ansågs ha vissa uppenbara fördelar: eftersom den ecuadorianska staten inte kan trycka egna dollarsedlar sätts en naturlig gräns för inflationen, samtidigt som utländska investerare inte behöver oroa sig för devalveringar eller plötsliga fall i växelkursen. Det finns dock även en avgörande nackdel: den amerikanska dollarn anpassar sig inte på något sätt till den ekonomiska utvecklingen i Ecuador. I slutet av 2018 beräknade IMF att priset på ecuadorianska exportprodukter är mer än 30 procent högre än vad det hade varit om dessa produkter hade sålts i en inhemsk valuta som till skillnad från dollarn hade sjunkit i samma takt som Ecuadors internationella konkurrenskraft. Så länge ecuadorianerna behåller dollarn måste alltså landet sänka sina produktionskostnader med 30 procent för att kunna konkurrera med sina grannländer som har egna valutor. Och med ”produktionskostnader” avses i det här fallet framför allt löner. Generella lönesänkningar är alltså en aspekt av den svångremspolitik som missnöjet i Quito riktas mot.
Till skillnad från Ecuador har de femton länderna i den afrikanska franc-zonen visserligen sin egen valuta. Men exakt hur avgörande är egentligen den skillnaden när denna valuta ändå utvecklas på exakt samma sätt som en stor, stark och tämligen stabil valuta som används i en ekonomiskt högutvecklad valutazon på en annan kontinent?

Den afrikanska franc-zonen är indelad i tre geografiska områden som alla förfogar över sin egen centralbank. Senegals huvudstad Dakar är säte för den västafrikanska centralbanken BCEAO som ansvarar för penningpolitiken i ytterligare sju länder: Mali, Burkina Faso, Elfenbenskusten, Guinea-Bissau, Niger, Benin och Togo. I Kameruns huvudstad Yaoundé ligger centralbanken BEAC som också representerar de centralafrikanska länderna Kongo-Brazzaville, Centralafrikanska republiken, Tchad, Gabon och Ekvatorialguinea. Därtill kommer den lilla östaten Komorerna norr om Madagaskar i Indiska oceanen som har både sin egen centralbank och sin egen växelkurs. Strängt taget rör det sig alltså om tre olika valutor som endast går att använda i respektive valutaområde och som inte ens går att växla in mot varandra. Alla tre valutor lyder dock under i princip samma regelverk. Dessutom delar det västafrikanska och det centralafrikanska valutasamarbetet samma franska akronym (CFA), vilket gör att deras bägge valutor också delar samma namn. Den enda utländska valuta som de olika versionerna av den afrikanska francen kan växlas mot är euron. För detta ändamål förfogar centralbankerna över varsitt konto hos det franska finansdepartementet i Paris.

Enligt de avtal som de afrikanska länderna har slutit med Frankrike åtar sig det franska finansdepartementet att alltid garantera den så kallade ”konvertibiliteten”. Med detta menas att de afrikanska länderna alltid ska kunna lösa in sin nationella valuta mot fransk valuta, i dagsläget alltså mot euro. Men eftersom växelkursen mellan CFA-francen och euron alltid förblir densamma ställer Frankrike i utbyte mot denna teoretiskt sett obegränsade konvertibilitet ett helt avgörande krav. De afrikanska länderna är nämligen själva ansvariga för att det faktiska värdet på deras valuta inte försvagas för mycket. Att utan vidare trycka en massa CFA-franc och sedan lösa in dessa mot de franska skattebetalarnas högt värderade euro är alltså inte aktuellt. I stället är centralbankerna BCEAO och BEAC förpliktade att alltid förfoga över utländska valutareserver som motsvarar minst 20 procent av den totala penningmängden i deras respektive valutaområde. För varje 100 CFA-franc måste det med andra ord finnas utländsk valuta till ett värde av 20 CFA-franc hos centralbankerna. För att Frankrike ska kunna kontrollera att penningmängden inte ökar för snabbt i sina forna kolonier måste dessa centralbanker dessutom deponera minst hälften av sina valutareserver på sina respektive konton i det franska finansdepartementet.

I likhet med Ecuador, som hela tiden måste få in amerikanska dollar från utlandet, är dessa afrikanska länder med andra ord helt beroende av sina exportsektorer. Utan utländsk valuta i landet finns det ingen valuta alls. Precis som i fallet Ecuador hämmas dock just exporten av att valutan är för stark, något som i vanlig ordning medför budgetpolitiska krav på åtstramning och lägre löneinflation. Detta monetära arrangemang leder med andra ord till ett slags permanent deflation och i förlängningen till närmast obefintlig eller på sin höjd mycket långsam ekonomisk utveckling. Endast fem av de femton länderna har under de senaste sextio åren haft en genomsnittlig tillväxt av BNP per capita som överstiger 1 procent om året. Dessa siffror kan naturligtvis inte bara skyllas på valutan. Guinea som haft sin egen valuta under hela denna period har inte heller lyckats särskilt väl. Vad dessa siffror däremot visar är att Elfenbenskustens president Alassane Ouattara, som är en av valutans allra ivrigaste tillskyndare, har svagt stöd i verkligheten när han hävdar att CFA-ländernas monetära stabilitet har banat väg för en långsiktig tillväxt. Sett i ett längre tidsperspektiv har tillväxten i själva verket varit extremt låg.

Ouattaras förkärlek för CFA-francen är inte på något sätt ovanlig bland afrikanska makt­havare. Så länge Frankrike går i god för valutans värde kommer ansvariga politikers misskötsel av ländernas ekonomi i alla fall inte att synas på växelkursen. Monetär stabilitet kan i det avseendet förmodas bidra till politisk stabilitet. Även mer välbeställda samhällsgrupper i de väst- och centralafrikanska storstäderna har ett ekonomiskt intresse av en övervärderad valuta. Tack vare denna åtnjuter de en köpkraft på internationella marknader som egentligen inte svarar mot det ekonomiska tillståndet i deras egna länder.

De allra flesta får nämligen betala ett dyrt pris för att alla offentliga investeringar i till exempel utbildning, sjukvård och andra välfärds­tjänster hålls i så strama tyglar att valutans värde aldrig riskerar att äventyras

Men, som den togolesiske ekonomen Kako Nubukpo har påpekat, samtidigt som dessa grupper så att säga lever över sina tillgångar så lever det stora flertalet av befolkningen under sina egentliga tillgångar. De allra flesta får nämligen betala ett dyrt pris för att alla offentliga investeringar i till exempel utbildning, sjukvård och andra välfärdstjänster hålls i så strama tyglar att valutans värde aldrig riskerar att äventyras. Både BCEAO och BEAC har på senare år bedrivit en extremt restriktiv penningpolitik. Under vissa perioder har valutareserverna uppgått till uppemot 100 procent av penningmängden i respektive valutaområde, fastän avtalet med Frankrike egentligen bara föreskriver en 20-procentig täckning. Den råvaruproducerande delen av befolkningen som genom exportnäringen skapar ländernas valuta­reserver får därmed aldrig skörda frukterna av sitt arbete.

Det penningpolitiska ramverket bäddar inte bara för social ojämlikhet, utan försvårar också den regionala integrationen. Trots en uttalad målsättning att främja det ekonomiska utbytet inom respektive valutaområde har varken den västafrikanska eller den centralafrikanska francen lett till att de olika medlemsländerna börjat handla med varandra i någon nämnvärd omfattning. Detta kan jämföras med eurozonen där 60 procent av all utrikeshandel äger rum inom valutaområdet. CFA-systemets nykoloniala utformning begränsar de finanspolitiska möjligheterna att investera i uppbyggnaden av en industriell bas, något som säkert bidragit till att dessa länder förblivit råvaruexporterande och tungt jordbruksdominerade ekonomier. De har lite att erbjuda varandra. I stället skeppar de iväg sina relativt likartade råvaror till rikare länder från vilka de samtidigt importerar sina mer avancerade industriprodukter. Valutans stabilitet tros främja utländska direktinvesteringar. Men som på många andra håll i Afrika plöjs sådana investeringar främst ned i oljeutvinning och gruvnäring. Den fasta växelkursen i kombination med möjligheten att enkelt och kostnadsfritt föra över pengar till Europa bidrar snarast till att avkastningen från denna lukrativa råvaruutvinning snabbt och säkert förflyttas ut ur de afrikanska länderna.

När CFA-francen skapades 1945 bodde det fortfarande fler människor i Frankrike än i hela den afrikanska franc-zonen. I dag bor det mer än 150 miljoner människor i CFA-länderna, två och en halv gånger så många som i dagens Frankrike. Inom de närmsta trettio åren kommer Afrikas befolkning söder om Sahara dessutom att fördubblas. Denna demografiska explosion måste förr eller senare leda till det koloniala valutasystemets definitiva sammanbrott. En förutsättning för att franska skattebetalare ska garantera CFA-francens konvertibilitet har alltid varit att de afrikanska ländernas ekonomier förblir totalt underutvecklade. Så länge penningpolitiken inte lösgörs från sina koloniala bojor hålls även finanspolitiken i schack. För att bemöta den förestående befolkningsutvecklingen måste dock dessa länder kunna expandera sina ekonomier genom storskaliga offentliga satsningar.

Ett gryende folkligt motstånd mot CFA-francen har under de senaste åren kunnat skönjas på flera håll i franskspråkiga Afrika. Den nykoloniala valutan, som länge var en rent teknokratrisk angelägenhet, är numera föremål för artiklar i afrikansk press, för diskussioner på afrikanska TV-kanaler och för kritiska debatter på konferenser som börjat hållas i olika delar av kontinenten. Diverse afrikanska medborgarkollektiv har även demonstrerat sitt motstånd ute på gatorna. I juni 2018 släppte ett tiotal rap-artister från sju afrikanska länder en musikvideo med namnet ”7 minutes contre le CFA” (7 minuters protest mot CFA-francen). Även vissa tongivande afrikanska ekonomer förespråkar nu en radikal monetär avkolonisering. Tidigare i år samlades en rad representanter för den CFA-kritiska intelligentsian i Bamako i Mali för att enas runt en aktionsplan som syftar till att ersätta CFA-francen med en gemensam valuta som tjänar allmänintresset.

Samtidigt finns det på en högre politisk nivå relativt långtgående planer på att införa en gemensam valuta för hela det västafrikanska ekonomiska samarbetsområdet ECOWAS, i vilket de västafrikanska CFA-länderna ingår som åtta av totalt femton medlemmar. Exakt hur denna valuta som kallas Eco skulle utformas och förverkligas är dock fortfarande inte fastställt. Att dela valuta med Nigeria, som står för hela 75 procent av ECOWAS-områdets totala BNP, skulle i praktiken innebära att CFA-länderna, som i dagsläget lyder under det franska finansdepartementet, i stället underkastar sig den nigerianska penningpolitikens diktat. Jämförelsen med eurosamarbetet, där Tysklands dominanta position fått förödande konsekvenser för mindre medlemsländer, är synnerligen avskräckande.
Oavsett vad som händer vill de politiska och ekonomiska eliterna ogärna ge upp sina privilegier. Än så länge består CFA-francen. Klasskonflikterna fördjupas.

Inrikes/Utrikes 16 oktober, 2025

Han kan utvisas och tvingas kriga: ”Sverige hjälper Ryssland”

Martin Uggla på Svenska Freds menar att Migrationsverket agerar ”väldigt bisarrt”. Foto: Liz Fällman.

Vapenvägraren Allan, 41, kan när som helst utvisas till Ryssland och tvångsrekryteras till en armé som utreds för brott mot mänskligheten. Trots det menar Migrationsverket att det ”saknas stöd” för att de som skickas till Ukraina tvingas att begå krigsbrott. Experten Martin Uggla kallar bedömningen ett ”moraliskt och politiskt haveri”.

– Jag vill bara fråga dem, kräva en förklaring. Varför göra det här valet?

Allan Khanmagomedov står utanför riksdagen en kylig måndagseftermiddag, med ett fåtal vänner och meddemonstranter vid sin sida. Han har nu lagt flera år på att försöka överklaga sitt fall i olika domstolar, men Migrationsverkets inställning kvarstår: han ska till Ryssland.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 16 oktober, 2025

Skolforskarna: Inkludering är inte problemet

För mycket individanpassningar har gjort svenska klassrum till ”vilda västern”, menar Liberalerna. Skolforskarna Gunnlaugur Magnússon och Annette Bagger är överens om att situationen är komplex – men menar att politiken undviker frågan om pengar och resurser.

Simona Mohamsson, partiledare för Liberalerna och utbildningsminister, konstaterade nyligen att svenska klassrum varit ”rena vilda västern” – på grund av för mycket anpassat stöd till elever med särskilda behov.

”Tidigare fick elever med större behov av stöd hjälp av speciallärare i mindre grupper, men nu har ansvaret för att hjälpa de med extra behov lagts på klassläraren. Det är ett omöjligt uppdrag”, skrev hon i GP.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 15 oktober, 2025

Anna-Karin Hatts avgång är en demokratisk tragedi

I dag meddelade Centerpartiets partiledare Anna-Karin Hatt att hon avgår på grund av hotelser. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

För andra gången på kort tid avgår en centerpartistisk partiledare på grund av hot och hat. Det är ett nederlag inte bara för Centerpartiet – utan för hela den svenska demokratin.

I dag kom ett sorgligt besked för svensk politik.

På en blixtinkallad pressträff förklarade Anna-Karin Hatt att hon är stolt över partiets politiska inriktning, men inte kan fortsätta leda det ”i det samhällsklimat vi verkar och samtidigt känna mig trygg. Det är ett pris jag inte kan betala.” Hon tackade också journalistkåren för sitt arbete för demokratin, men uppmanar dem också att ”förklara för svenska väljare vilken uppoffring det är att vara politiker i dag”.

Hon sade att hon inte vill gå in på enskildheter, men säger att det ”handlar inte bara om troll bakom en skärm, utan det har hamnat mycket närmare än så”. Hon beskriver också en ”ny verklighet” med ett ”råare samhällsklimat” än tidigare, där man ”hela tiden måste se sig över axeln, och inte ens kan känna sig trygg i sitt eget hem, och då är det inte värt det”.

Det är svårt att inte beröras av gråten i hennes röst.

För andra gången på kort tid avgår alltså en centerpartistisk partiledare med hänvisning till det hat som de utsätts för.

För andra gången på kort tid avgår alltså en centerpartistisk partiledare med hänvisning till det hat som de utsätts för.

Först var det Annie Lööf som utsattes för ett ständigt hat, i egenskap som ”förrädare”, då hon fortsatte stå upp mot rasism även när den övriga borgerligheten gick högerut. Hatet mot henne kulminerade 2022, när mannen som mördade Ing-Marie Wieselgren även visade sig ha kartlagt Annie Lööf som central måltavla.

Det här var också en del av en bredare kampanj från Sverigedemokraterna, som TV4 senare avslöjade drev en trollfabrik med Annie Lööf som återkommande måltavla. Så här skrev hon senare i sociala medier:

”Alla visste. Hatet som piskas upp. Det vulgära språkbruket som passerar alla gränser. Avhumaniseringen av meningsmotståndare. De senaste tio åren har det varit min och många andras vardag. M, L och KD visste vilket parti de valde att samarbeta med. SD är det största partiet i deras samarbete. Politik är att samarbeta – att välja och välja bort. Ingen kan säga att man inte visste vilka metoder som använts det senaste decenniet.”

Trycket var även hårt mot Muharrem Demirok, och inte minst lyftes hans turkiska och muslimska bakgrund som en riskfaktor. Nu har alltså även Anna-Karin Hatt tappat lusten. Det här är en hemsk utveckling, och ett tecken på ett hårdnande samhällsklimat.

Som hon säger är det här någonting som politiker i alla partier drabbas av, även om kvinnor och antirasister troligen utsätts särskilt hårt. Centerpartiet är också särskilt utsatta som ”förrädarparti” i borgerligheten som kan fälla en högerregering efter nästa val.

I det här hårda klimatet är det synd att vissa politiker försöker utnyttja debatten till sina egna syften. Som när Rashid Farivar påstår sig vara rädd för en mamma med keffyesjal som hämtar sina barn på samma förskola – och själv sprider bilder på henne som riskerar utsätta henne för hot. Ulf Kristersson framställer sig gärna som den vuxne i rummet, samtidigt som hans eget parti kallar demonstranter för ”odjur” och sjunger att de ”hatar” Magdalena Andersson. Men vi ser också exempel på hur små delar av Palestinarörelsen bryter sig ut och förföljer både journalister och politiker på ett hotfullt sätt.

Läs mer

Sverigedemokraterna bör dock hålla lägst profil i frågan, med tanke på att de inte ens markerade mot Jessica Stegruds trakasserier tillsammans med högerextremisten Nick Alinia. Och det börjar bli dags att även statsministern får frågor om extremismen i ett samarbetsparti. Hennes kommentar på Anna-Karin Hatts avgång på X är talande: ”Partiledarskapet i Centerpartiet känns lite hattigt…”

Ett sådant här samhällsklimat gynnar ingen, och våldet kommer inte minst att drabba vänstern hårdast. Den politiska terrorn de senaste decennierna har framför allt riktats mot socialdemokratin, både i Sverige och Norge. Men måltavlan spelar förstås ingen roll: ingen ska hotas och hatas för sitt politiska engagemang, från vänster till höger. Därför är Anna-Karin Hatts avgång en tragedi för alla som bryr sig om demokratin.

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 15 oktober, 2025

Zohran Mamdani – New Yorks nästa borgmästare?

Demokraternas borgmästarkandidat Zohran Mamdani träffar volontärer vid starten av sin dörrknackningskampanj i Bedford-Stuyvesant, Brooklyn, den 28 september. Foto: Michael Nigro/Sipa/TT.

Partitopparna i Demokraterna vägrar stöd och medietrycket är hårt. Ändå ser Zohran Mamdani ut att vinna borgmästarvalet nästa månad. Det är för att hans budskap går rakt in hos de yngre väljarna.

Zohran Mamdanis kampanj för att bli borgmästare i New York City är den mest kraftfulla utmaningen mot stadens maktelit sedan Henry George fick det styrande skiktet att darra och inspirerade Friedrich Engels att hylla de amerikanska massornas uppfinningsrikedom.

Det var 1886. Att det var så länge sedan påminner om hur svårt socialismen har haft för att tränga sig igenom partiduopolet och in i den etablerade politiken. Men till skillnad från George har Mamdani valt att arbeta inom den befintliga partiapparaten. Hans ursprungliga mål var inte ens att bli vald, utan att putta den demokratiske kandidaten Brad Lander några steg åt vänster.

Med sin kritik av ojämlikhet i en stad präglad av obscena klassklyftor är Mamdani långt ifrån en typisk borgmästarkandidat. Han föddes i Uganda 1991 i en indisk familj och flyttade till Upper West Side som sjuåring, när hans pappa fick tjänst som professor i postkoloniala studier vid Columbia University. Hans mor är filmregissören Mira Nair. Efter den intellektuella uppväxten grundade han en lokalavdelning av Students for justice in Palestine vid Bowdoin College i Maine, varefter han återvände till New York för att arbeta som bostadsrådgivare för låginkomsttagare.

När han valdes in i delstatsförsamlingen 2020 använde han sitt mandat till att stärka de lokala grenarna av Democratic socialists of America (DSA) – bland annat genom att hungerstrejka för att få skuldlättnader för taxiförare 2021 – samtidigt som han drev lagstiftning om förnybar energi, skydd mot godtyckliga vräkningar och satsningar på kollektivtrafiken.

Energi. Jubel bryter ut bland anhängarna när Zohran Mamdani äntrar scenen under hans primärvalsfest den 25 juni. Foto: Heather Khalifa/AP/TT.

Under årets demokratiska primärval, som Mamdani enkelt vann den 24 juni, mobiliserade han en frivilligarmé på 50 000 personer och byggde en apparat för namninsamlingar, registrering, finansiering, dörrknackning och valdeltagande som snarare påminde om Bernie Sanders presidentkampanjer än ett kommunval.

I hans sociala medier kunde vi se honom möta människor med vänlighet och värme över alla fem stadsdelar – till fots, på buss och tunnelbana, eller i en gul taxi.

Samtidigt gav sig hans rival Andrew Cuomo in i kampen – ett beslut som tycktes lika ofrånkomligt som ödesmättat. Pressen kallade det en ”återkomst”, men hans kandidatur framstod snarare som en reträtt till ett ämbete han själv försökt försvaga under sina elva år som guvernör i delstaten New York, där stora delar av stadens ekonomi kontrolleras. Då försökte han styra stadens resurser genom lagstiftningsuppgörelser i delstatssenaten – med påtagliga konsekvenser: nedskärningar i Medicaid, offentliga skolor, kollektivtrafikmyndigheten MTA och utbyggnaden av allmän förskola.

Cuomos förakt för storstadens vardag, som han betraktade på avstånd från delstatshuvudstaden Albany, märktes i hans mekaniska framträdanden hos kyrkor, fackföreningar och veteranföreningar.


Cuomo förkroppsligar den demokratiska elitens heliga treenighet: han är arvtagare till en politisk dynasti som son till den tidigare guvernören Mario, medlem av en annan genom sitt tidigare äktenskap med Kerry Kennedy, och lärling till en tredje som yngste medlem i Bill Clintons andra regering 1997–2001.

Han symboliserar också cynismen och förfallet inom partiets ledning och finansiärer. Nästan hälften av de tjänstemän som i dag stöder honom hade, enligt en uppskattning, krävt hans avgång för fyra år sedan efter anklagelser om sexuella trakasserier och mörkläggning av dödsfall på vårdhem under pandemin. I det sistnämnda fallet ledde hans påstått skickliga hantering till ett förskott på 48 miljoner kronor för en bok skriven av hans egna medarbetare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 14 oktober, 2025

Bulletin tvingas betala halv miljon – vd:n ”jättenöjd”

Efter förlikning i Stockholms tingsrätt behöver Bulletin och dess ägare Tino Sanandaji betala en halv miljon kronor. Foto: Fredrik Sandberg/TT, Emma-Sofia Olsson/SvD/TT. (Montage Flamman).

En tidigare medarbetare på Bulletin har stämt tidningen för brott mot arbetsrätten. Efter en förlikning i Stockholms tingsrätt tvingas tidningen betala drygt en halv miljon kronor – samtidigt som bolaget kämpar med stora skulder. Men vd:n Tino Sanandaji menar att domen inte kommer påverka tidningen alls.

Förra sommaren stämde en tidigare medarbetare på Bulletin tidningen för brott mot arbetsrätten. Efter en förlikning i Stockholms tingsrätt måste tidningen betala drygt en halv miljon kronor – samtidigt som bolaget kämpar med stora skulder.

Uppsägningen skedde i januari 2024. Klockan var fem i elva på kvällen när tidningens vd Tino Sanandaji skickade ett mejl till reportern och meddelade beslutet. Strax efter midnatt bekräftades uppsägningen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 14 oktober, 2025

Fredspriset är en tröstpokal åt Trump

María Corina Machado deltar i en protest mot Venezuelas regering i Caracas den 9 januari. Foto: Ariana Cubillos/AP.

María Corina Machado är en typisk fredspristagare från kalla krigets dagar. Men att hon valdes just i år kan bara förstås som en eftergift till Donald Trump.

Inför utdelningen av Nobels fredspris förra fredagen var den stora frågan hur den norska kommittén skulle hantera Donald Trump. Skulle han mot förmodan själv få priset efter att ha förhandlat fram eldupphör i Gaza? Och om inte, hur skulle kommittén hantera hans ilska? I media lät det som att Norge förberedde sig på en amerikansk amfibieinvasion.

Det visade sig att man hanterade problemet på smidigast möjliga sätt: genom att ge det till en person som Trump omöjligen kan kritisera. María Corina Machado är en ledare för den venezolanska högeroppositionen. På ett sätt är hon en klassisk pristagare: en person som kämpar för demokrati mot en auktoritär regering, ett slags karibisk Solsjenitsyn – det är en Nobelvinnare som hämtad ur kalla krigets dagar. Men tittar man närmare finns det inte mycket mer än så att hänga i granen.

Machado har aldrig uttryckt konkret hur det ska gå till, men hon har länge försökt få utländska regeringar att bidra till att störta Nicolás Maduro från makten.

Till vänster påstås ibland att Machado tillhör den venezolanska extremhögern, men det stämmer inte – hon är från en välbärgad stålmagnatsfamilj och företräder den traditionella eliten. Men epitetet ”järnladyn” säger ändå något om hennes åsikter – liksom det faktum att hon har hyllat högerextrema amerikanska ledare som Brasiliens nyligen fängelsedömde ex-president Jair Bolsonaro, El Salvadors auktoritära fängelseföreståndare Nayib Bukele, och, framför allt, Donald Trump.

Hon har välkomnat USA:s utomrättsliga bombningar av venezolanska fartyg som man utan konkreta bevis anklagar för drogsmuggling. Hittills har man dödat minst 21 personer. Eftersom attackerna har setts som en förberedelse för en militär invasion av Venezuela, har många antagit att även Machado är för en sådan. Det finns fog för det.

Machado har aldrig uttryckt konkret hur det ska gå till, men hon har länge försökt få utländska regeringar att bidra till att störta Nicolás Maduro från makten. Hon har till och med försökt få Israels premiärminister Benjamin Netanyahu att bistå med det, vars regering hon stödjer till den grad att hon lovat att flytta Venezuelas ambassad till Jerusalem om hon kommer till makten. Referenser till FN:s Responsibility to protect-princip indikerar att hon vill se en lösning liknande den i Libyen 2011 för sitt hemland. Endast det trovärdiga hotet om militär intervention kan åstadkomma förändring, enligt henne.

Sedan förra årets presidentval, som Maduro vann med hjälp av utbrett valfusk, har dessa krav intensifierats. Strax efter att Trump återvaldes sade Machado att ett regimskifte i Venezuela skulle vara en ”enorm utrikespolitisk seger” för honom. Hon har nyligen upprepat den bisarra talepunkten att han ska ha ”avslutat åtta krig”. Kanske en anledning att starta ett nytt?

Läs mer

Inget av detta diskvalificerar henne från fredspriset – i jämförelse med tidigare mottagare som Henry Kissinger och Menachem Begin är Machado en fredsduva personifierad, då hon än så länge inte har blod på händerna. Men hon är inte en okontroversiell figur av typen Malala Yousafzai, som alla kan ställa sig bakom. Det är uppenbart att valet av Machado har mer med Trump att göra än vad Nobelkommittén erkänner. För varför valde man henne just detta år? Priset delas vanligen ut till någon som varit i ropet eller uträttat något under det gångna året. Presidentvalet i Venezuela var 2024 – ett pris till oppositionen det året hade varit logiskt. I år har landet enbart figurerat i internationella medier när USA deporterat påstådda gängmedlemmar eller bombat privata båtar i Karibien. Det vill säga när Trump tvingat upp frågan på agendan.

Det yttersta beviset för att det hela har mer med Trump att göra än något annat kom från Machado själv. I sitt tacktal tillägnade hon priset Venezuelas folk och – Donald Trump.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 14 oktober, 2025

Ann Heberlein: Nu är det högern som är lättkränkt

Biskopen i Lund tyckte att Ann Heberlein passade bättre som opinionsbildare än präst. Foto: Lisa Mattisson.

Hon har varit islamkritiker och SD-moderat. Nu vill hon lära sig arabiska och se krafttag mot växande klyftor. Har livet fått henne att mjukna? Flamman träffade Ann Heberlein.

Ann Heberlein är född en dag före mig samma år, men har redan hunnit göra en klassresa, ge ut åtta böcker, behandlat och levt med psykisk ohälsa, blivit mamma tidigt och avverkat många fler karlar än jag. Dessutom har hon gjort en vända hos Moderaterna, fått uppleva hur det är att vara kulturens älskling för att sedan kastas på soptippen inför allas åsyn.

Ann Heberlein möter mig i dörren i Timbro förlags lokaler med stadig blick och ett öppet leende. ”Ett stiligt fruntimmer”, tänker jag direkt. Brun kashmirkofta, matchande högskaftade stövlar och ett bärnstenshjärta i halsgropen. En första spänning släpper. Jag har just läst ut hennes nya bok Moraliskt kapital och känner mig mörbultad. Inför intervjun har jag undrat om all stryk hon fått från oss i vänstern och media för sina utspel om våldtäktskulturer och om offermentalitet hos minoriteter, kan ha gjort henne tillknäppt och hårdhudad. Men hon är på gott humör.

Vi visas in i ett rum som däremot exakt motsvarar min bild av Timbro. Fluffig heltäckningsmatta och generiskt ljusa designfåtöljer.

I Moraliskt kapital, en titel med tydlig referens till sociologen Pierre Bourdieus kulturella kapital, hånas vänstern förväntat för prussilusskig nobelgröt och slagordstygpåsar. Samtidigt är jag inte alls så säker på att boken kommer utlösa extas på Kvartals och Bulletins redaktioner heller. Porträttet av dagens höger är inte milt. Under min läsning har känslorna åkt bergochdalbana mellan kränkthet och nöjd häpnad.

Vad var det du behövde få ur dig med den här boken?

– Nu är jag för första gången på ganska många år helt fri från lojaliteter. Jag jobbade för Moderaterna några år och det var fasansfullt på många sätt. En av de värsta sakerna var att jag var tvungen att binda upp mig till ett partis logik. Det fanns mycket där som skavde.

Det hon noterade under den perioden var hur moral hade blivit allt viktigare i debatten. En identitetsmarkör, enligt Ann Heberlein. För att förstå det sökte hon sig till Pierre Bourdieu, med hans idéer om hur en individ kan uppnå status genom bildning och kulturella nätverk. Men den här gången genom att ha rätt emojier i Bluesky-presentationen snarare än att doktorera på Balzac.

– Min pappa jobbade på APL-fabriken i Malmö och mamma var vårdbiträde och dagmamma, så jag är uppväxt i arbetarklassen. På det viset blev jag uppmärksam på olika markörer. Jag vågade inte säga något på seminarierna på flera terminer.

Skammen att andra skulle höra hennes klassbakgrund var för stor. För att passera som medelklass behövde hon först tukta den breda skånskan. Jag ber henne demonstrera skillnaden på bonnig och bildad skånska, men hör ingen.

Foto: Lisa Mattisson.

– Det ekonomiska och det kulturella kapitalet är lätt, det fattar alla. Men sedan har jag upplevt att de uppfattningar man ansluter till har blivit allt viktigare för ens status.

Så nämner hon ordet som ger oss inom vänstern spader. Woke. Vilket blir en nyttig påminnelse om att jag inte är ute på väninnemys, utan att jag sitter med personen som 2019–2024 arbetat nära ett av Sveriges drygaste kommunalråd, moderaten och flyktingdumparen Christian Sonesson – numera åtalad för grovt tjänstefel, efter att ha vägrat ta emot en syrisk flyktingfamilj. Jag avbryter och säger att vi kan prata om det senare och ber henne om exempel på när moral lönat sig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 13 oktober, 2025

Greta-hatet har blivit regeringsstrategi

Greta Thunberg och aktivister från Global sumud-flottiljen anländer till Arlanda med flyg från Aten den 7 oktober 2025. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Näthatet mot alla som engagerar sig mot folkmordet i Gaza ser spontant ut, men kommer från högsta ort. Det är ett nytt politiskt språk – där medmänsklighet ses som ett hot, och där gränsen mellan ministrar och kommentarsfält suddas ut.

Det är lätt att hypnotiseras av hatet mot Greta Thunberg som exploderat på nätet efter flottiljens försök att nå Gaza. Själva styrkan i illviljan – som spänner från att Thunberg är ett kalkylerande kulturbarn och selfiedrottning som på något vis tjänar pengar på aktionen till att hon är ömkansvärd, psykiskt sjuk och borde tvångsvårdas – framstår som en gåta jag vill lösa. Så jag följer de mest hatiska kommentarerna utan att finna svar. I stället finner jag små damer i Skövde som vanligtvis postar födelsedagshjärtan och uppmaningar om att tänka på småfåglarna vintertid. 

Först när jag riktar blicken mot regeringen klarnar bilden. Den vanligaste kommentaren är att Thunberg och de andra svenskarna ”faktiskt får skylla sig själva eftersom de struntade i UD:s rekommendationer”. Och detta har inte damen i Skövde kommit på själv. Det är ett eko av Ulf Kristerssons ord: ”Vi tycker det är väldigt dumt att göra det”. Upprepat tusen gånger framstår budskapet till slut som sunt förnuft, som om det gäller sen gammalt. 

Det vi ser är en metodisk politisk kampanj mot den svenska opinionsrörelsen mot folkmordet i Gaza

Så är det inte. Det politiska minnet är förödande kort: År 2010 seglade en annan flottilj av aktivister till Gaza i syfte att bryta blockaden. Även då hade vi en borgerlig regering. Även då greps aktivisterna. Skillnaderna var att nöden i Gaza då inte var lika förtvivlad och att den svenska talespersonen den gången var en hetlevrad medelålders religionsvetare i läderbyxor. Den svenska regeringens svar? Statsminister Fredrik Reinfeldt kallade Israels agerande för ”ett oacceptabelt övervåld, dessutom på internationellt vatten”. Utrikesminister Carl Bildt flög själv till Istanbul för att ta emot svenskarna, personligen försäkra sig om deras hälsa, lyssna på deras berättelser och i barska ordalag utkräva svar från Israel.

Det finns ingenting normalt med det vi nu ser från svenska regeringen. I varje uttalande finns ett nålstick mot de svenska medborgare som deltog i flottiljen. Utrikesministern klagade på att UD fått tusentals mejl och att jourtelefonen överbelastats så att ”man riskerar hälsan hos svenskar som helt oförskyllt blivit nödställda”. Notera ”helt oförskyllt” – till skillnad, alltså, mot deltagarna i flottiljen. Ministrarna undviker raka anklagelser, eftersom de saknar argument för att påstå att flottiljen styrdes av terrorister, eller att deltagarna är antisemiter. Sådant skulle kunna bemötas. Därav försåtligheten, de hala bisatserna.

Det gäller inte enbart flottiljen. Ett systematiskt misstänkliggörande riktas nu mot den rörelse som kallas ”propalestinsk” men som i ett rimligare samhällsklimat hade beskrivits som en proteströrelse mot folkmord. Ett centralt verktyg är den påstådda rädslan från makthavarna. Carl-Oskar Bohlin kan rimligen inte ha varit rädd när han förföljdes av demonstranter – då hade han larmat polis eller smitit in på en restaurang. Ännu mer osannolikt förefaller det att den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Rashid Farivar blev rädd för mamman med palestinasjal vid förskolehämtningen. Rädslan är instrumentell, ett sätt att framställa rörelsen som farlig.

Det vi ser är en metodisk politisk kampanj mot den svenska opinionsrörelsen mot folkmordet i Gaza. De kommentarsfältherrar av båda kön som skäller och hånar är inte så fritänkande som de själva tror – de svarar på signaler ovanifrån. Kampanjen orkestreras ”från högsta ort”, som det brukar heta i spionthrillers, det vill säga delvis från självaste Rosenbad, av ministrar som läraktigt kopierat högerextremisternas metod att så tusen misstankar hellre än att komma med en rak anklagelse, att posta filmer på sociala medier hellre än att polisanmäla. 

Läs mer

Under inga omständigheter får vi låta oss förledas att tro att detta är normalt. Att inte säga pip när främmande makt griper en svensk parlamentariker på internationellt vatten är inte alls normalt, inte det minsta statsmannamässigt och ingår inte i svensk politisk tradition. Det är tvärtom extremt ur varje jämförelsepunkt. 

Om den här normaliseringen fortsätter måste snart regeringen, för tydlighetens skull, förse varje monument över Raoul Wallenberg med en prydlig asterisk och upplysningen ”Det var väldigt dumt gjort”. Eller kanske ”Man har faktiskt ett egenansvar”. Wallenberg blev nämligen tillsagd av UD att lämna Budapest gott och väl två veckor innan han försvann för alltid.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 11 oktober, 2025

Jenny Andersson: Att protestera mot folkmord är inte att underblåsa antisemitism

I Fokus anklagar statsvetaren Sten Widmalm 2 700 forskare för att underblåsa antisemitism och ”spä på hatet”. Men att agera mot folkmord är inte hat – det är en samvetshandling.

Sten Widmalm, professor i statskunskap vid Uppsala universitet, anklagar 2 700 forskare för att spä på hatet mot judar i tidskriften Fokus. 

Widmalm menar att alla de forskare som under det sista halvåret skrivit under ”Uppsala declaration of conscientious objection”, ett upprop som protesterar mot Israels pågående folkmord i Gaza, ”syftar till att öka hatet” och underblåser antisemitismen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 11 oktober, 2025

Han utmanar Jallow om riksdagen – hård match i Malmövänstern

Utmanare. Morgan Svensson kandiderar till riksdagen för Malmö. Foto: Privat.

Riksdagsledamoten Malcolm Momodou Jallow (V) från Malmö gick nyligen ut med att han ställer upp i ännu ett val. Men han utmanas av Morgan Svensson – V Malmös tidigare ordförande, som föreläser ”land och rike runt” för byggarbetare, och vill ta knegarvardagen in i plenisalen.

– Jag har fått frågan förut, men nu passar det mig bättre rent familjemässigt. Det är så klart ett åtagande om man skulle bli vald, att vara borta mycket i Stockholm och så, men min 14-åring är inte heller lika sugen på att hänga med pappa längre. Det går att pussla ihop.

På Facebook meddelade Morgan Svensson, tidigare ordförande för Vänsterpartiet i Malmö i sju år, nyligen att han kommer att kandidera till riksdagen. I dag sitter han i partiets valberedning, och i regionfullmäktige, men är framför allt aktiv inom Byggnadsarbetarförbundet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)