Är kannibalism en rasistisk myt eller en ännu levande praktik? En ny bok söker svar och blottlägger samtidigt senkapitalismens mest bisarra uttryck.
Beteckningen ”kannibal” härstammar från ordet caribes och myntades av spanska conquistadorer i samband med koloniseringen av Karibien. Den spanska drottningen Isabel hade uttryckligen förbjudit erövrarna att förslava ursprungsbefolkningarna i Amerika, med den enda brasklappen om det kunde bevisas att dessa gjort sig skyldiga till att äta människokött. Snart strömmade skakande vittnesrapporter in från kolonierna om hur en den ena, en den andra infödingsstammen (som satt bo i närheten av exempelvis en silvergruva) påstods bedriva just detta skändliga under utbredda former. Och således – i hennes majestäts och lagens namn – därför kunde slås i kedjor och tillhandahållas som gratis arbetskraft.
Sedan dess har kannibalism varit ett stående inslag i skildringar av exotiska vildar i skriande behov av Jesus, arbetsmoral, prygel och Nestlés mjölkersättning. Isabels bevingade uppmaning öppnade såväl nya marknader som en populärkulturell kliché av vita män i tropikhatt och snurrmustasch som civiliserade de mörka kontinenterna med hjälp av biblar och oxsvanspiskor.
Huruvida kannibalism bland människor verkligen förekommit i någon egentlig omfattning har under senare år varit omstritt. Men så trädde företrädare för det västpapuanska ursprungsfolket korowai fram och berättade för begeistrade antropologer hur de antagligen var de sista kvarvarande praktiserande kannibalerna i världen.
Västpapua utgör den ena halvan av ön Nya Guinea i Oceanien. Den andra utgörs av det självständiga Papua Nya Guinea medan Västpapua inlemmades i Indonesien 1969 efter en folkomröstning. Trots att det vid tiden levde omkring en miljon människor på Västpapua var det dock endast 1 026 personer som tilläts rösta i frågan och under dödshot från den indonesiska Suhartoregimen röstade samtliga ja.
Författaren Thomas Petersson har regelbundet besökt Västpapua under flera decennier och skildrat både det politiska läget och de etnografiska strider som följt rörande kannibalfrågan. Han menar att ockupationen aldrig varit möjlig om inte papuanerna ”betraktats som vildar och kannibaler”. Två år innan ”valet” skrev ett amerikanskt gruvbolag kontrakt med Suharto om rätten att utvinna guld och koppar på Västpapua och USA intog officiellt positionen att området skulle betraktas som ”några få tusen kilometer kanniballand”.
Motståndet mot den indonesiska ockupationen har dock alltid funnits på Västpapua och därför inledde den indonesiska militären Operation Koteka (”Operation Penisfodral”) för att tvinga ursprungsbefolkningen på knä. Samtidigt fortsatte korowaiernas land att penetreras från två håll. Missionärer etablerade sig i norr och turisterna började strömma in från söder för att följa i ”kannibalernas fotspår”.
När Petersson återvänder till Västpapua gör han det tillsammans med en flock rika ”äventyrare” som uttrycker stor besvikelse när de upptäcker att korowaierna numera går omkring med västerländska shorts och t-shirts ovanför bastkjolarna. En turist som är för fet för att få tillstånd att klättra upp i en trädkoja blir rasande. Det här är inte upplevelsen hon betalat för! En annan blir minst lika arg när han inser att de inte är de första västerlänningarna här. Precis som naturresurser så är autentiska, orörda kulturer en ändlig resurs på jordklotet som snabbt sinar när det rika väst börjar konsumera den.
Men är kannibalism i första hand en rasistisk stereotyp för att legitimera kolonialväldet eller en dokumenterad verklighet? Petersson menar att det är både och. Historien om huvudjägare och människoätande, primitiva stammar har definitivt fabulerats och överdrivits i erövringssyfte, men Petersson menar sig också ha tagit del av tillräckligt tillförlitliga vittnesmål bland korowaierna för att bli övertygad om att det fortsätter att praktiseras in i våra dagar.
På Västpapua finns det numera hursomhelst en utvecklad turistindustri med guidade turer till ”kannibalernas land” och pengar sipprar in i de urfattiga samhällena. Dikt eller verklighet så har även korowaierna insett den västerländska civilisationens spelregler och att marknadsföra sig som den sista kannibalstammen är definitivt en unique selling point.
Om det i förkapitalismen fanns ekonomisk sprängkraft i att odla kannibalmyten i syfte att erövra territorier och förslava nya undersåtar kan det i senkapitalismen alltså snarare vara kommersiellt gångbart att bli stämplad – eller själv stämpla sig – som kannibal för att öppna upp nya marknader.
