Nyheter/Utrikes 02 december, 2019

Familjerättslig revolution i inbördeskrigets spår

På kort tid har Colombia blivit ett av Latinamerikas mest framstående länder för regnbågsfamiljers rättigheter. Orsaken till den ovanliga öppenheten står att finna i landets blodiga inbördeskrig. Nu hotas dock framstegen av den konservativa vågen och det uppblossande våldet.

När de pratar håller de ofta varandras händer, antingen med händerna ovanpå varandra eller knutna i en cirkel. Víctor Hugo Prada, 25 år, släpper ofta handen för att artikulera livligt. Alejandro Rodriguez, 39 år, talar lugnt och framför allt genom att bekräfta påståenden av Manuel Bermudez, som pratar mest av de tre. På frågan om hur gammal han är svarar han:
– Varken en kvinna eller bög frågar man om ålder.
Tillsammans ingick de Colombias första juridiskt godkända partnerskap mellan tre män år 2017. Det är förmodligen det första i världen i sitt slag. Två år senare, 2019, vann de en juridisk kamp för rätten till efterlevandepension åt flera personer av samma kön. Med beslutet skrevs ordet ”polyamori” för första gången in i ett colombianskt prejudikat.
Under tiden har Manuel, som är journalist, blivit Latinamerikas förmodligen viktigaste språkrör för polyamorösa personer.
– Vi avsåg egentligen aldrig att bli aktivister, utan det var ett resultat av den mediala uppmärksamheten som vårt partnerskap fick. Jag blir ofta uppsökt av politiker som vill använda oss i opinionsbildningssyfte, säger han.
Manuel skrev historia med dansören Alejandro redan vid millennieskiftet, då de blev det första samkönade paret att registrera sitt partnerskap i Colombia. Trions (”trieja” är den officiella termen på spanska) sista tredjedel, danskollegan Víctor, var 17 år när han presenterade sina tre pojkvänner för sin mamma år 2012.

På den tiden var de nämligen fyra. Den fjärde, Alex Esnéider, förälskade sig i Alejandro medan de sjöng i samma universitetskör för 17 år sedan. Alejandro berättade för Manuel att han blivit kär i en annan men tillade att han älskade honom också. Ingen av dem hade levt polyamoröst tidigare, enligt Manuel.
– Jag tyckte det var orättvist att allt skulle upphöra för att Alex kom. Han ville inte ta något ifrån mig. Vi började lära känna varandra och en dag sa Alex till Alejandro att om du lämnar Manuel så stannar jag med honom. Då insåg vi att det var en kärlek mellan tre, säger han.
– Vi människor äger inte någon annan och ingen ska låta sig ägas, säger Víctor.
– Det är lögn att man i samma ögonblick som man undertecknar äktenskapsförordet slutar att attraheras av och förälska sig i andra, fortsätter Manuel.
Han fnittrar till.
– När Alejandro, Alex och Víctor lagade mat tillsammans – wow, det var en erotisk handling om någon! Alex var väldigt sensuell och i köket uttryckte han sina känslor högt när han lagade mat.

Víctor och Alejandro ler nostalgiskt till minnet av Alex, som avled i magcancer år 2014.
Mitt i sorgen över Alex kastades trion in i en rättstvist med Alex mamma om rätten till efterlevande­pension, där de fick känna på svårigheterna att bevisa sin relation utan rättsliga intyg.
Alejandro ser rörd ut när tvisten kommer på tal.
– Alex föräldrar påstod att vi bara var hans vänner, trots att de besökt oss många gånger, bara för att få efterlevandepensionen. Vi lovade varandra att inte hamna i en sådan situation igen. Inte för pengarnas skull utan för vår värdighet, säger Alejandro.
Det var då Manuel, Alejandro och Víctor beslutade sig för att få sitt partnerskap registrerat. De kontaktade advokaten Germán Rincón Perfetti som författade en sju sidor lång viljeförklaring att erkänna de tre fästmännen som en familj. Han hittade på en egen beteckning, ”särskild arvsunion inom en trio”.

Advokat Perfetti försäkrar att den särskilda arvsunionen har mycket gemensamt med ett äktenskap mellan två individer. Till exempel medför det obligatorisk bodelning i händelse av separation. Det finns dock även skillnader.
– Till skillnaderna hör att lagen fastställer alla arvsvillkor för ett traditionellt äktenskap medan en särskild arvsunion definierar dem på egen hand. Den sätter inte heller någon gräns för hur många som kan ingå i unionen, säger Perfetti.
Enligt Perfetti sade en av Medellíns notarius publicus att dokumentet var alltför väl underbyggt för att man skulle kunna neka honom en underskrift. Det behövdes inget domstolsbeslut eller en särskild reglering, menar han.
– I stället använde jag argument från människorättskonventioner om till exempel föreningsfrihet, diskrimineringsskydd och likhet inför lagen. Colombias grundlag säger att den som ”under ansvar och fri vilja” vill utforma en familj får göra det.

I Brasilien gick det första poly­amorösa äktenskapet mellan tre kvinnor igenom år 2015. Samma år rapporterade New York Post om en buddistisk bröllopsceremoni mellan tre män i Thailand, dock utan juridisk registrering. Med signatur-datum den 3 juni 2017 blev Manuel, Alejandro och Víctor världens förmodligen första juridiskt godkända trio.
Detta är den senaste av flera colombianska reformer av familje­lagstiftningen under kort tid. År 2016 blev Colombia det fjärde landet i Latinamerika att legalisera samkönade äktenskap, efter Argentina, Uruguay och Brasilien. Året dessförinnan hade homosexuella par även getts rätt att adoptera. I slutet av oktober 2019 valdes den första öppet lesbiska borgmästaren för huvudstaden Bogotá.
Colombias erkännande av icke-traditionella familjer kan spåras till landets 52 år långa inbördeskrig mellan regeringen och Farc-gerillan, som gjorde att många föräldrar värvades av antingen militären eller gerillan, och ofta dödades eller försvann. Systrar fick uppfostra sina småbröder, far- och morföräldrar uppfostrade sina barnbarn. När kriget officiellt till slut avslutades 2016 efterlämnade det en mångfald av familjekonstellationer, enligt advokat Perfetti.
– Konstitutionsdomstolen har börjat erkänna sådana strukturer. Till exempel genom att ge syskonstatus åt barn som vuxit upp tillsammans, snarare än att enbart gå på blodsband, säger han.

Även människorättsadvokaten Juan Felipe Rivera på regnbågsorganisationen Colombia Diversa härleder de progressiva familjerättigheterna till landets blodiga historia.
– Kriget har banat väg för ett civilsamhälle som arbetat outtröttligt för mänskliga rättigheter. Akademiker och aktivister har blivit mer och mer aktiva i att konstruera ett jämställt och fritt samhälle, vilket har gynnat hbtq-befolkningen, säger Juan Felipe Rivera.
Sedan homosexualitet avkriminaliserades 1981 har Colombia stegvis infört en rättspraxis för hbtq-personers rättigheter som hör till de mest generösa i Latinamerika. Colombia Diversa och andra organisationer, varav de flesta grundades på 1990-talet, har tillsammans utmanat mer än 50 diskriminerande lagar i den colombianska konstitutionsdomstolen.
I tre avgöranden från konstitutionsdomstolen mellan 2007 och 2008 garanterades samkönade och heterosexuella par samma rätt till pension, social trygghet och äganderätt. 2011 förbjöds diskriminering baserad på sexuell läggning genom lag. 2015 godkändes homoadoptioner och 2016 homo­äktenskap.

Familjerättsjuristen och docenten Catalina Cardozo Arango bekräftar att organisationer som Colombia Diversa har varit avgörande i att få domstolar och lagstiftare att erkänna homosamhällets rättigheter. Hon menar också att de identitetspolitiska framstegen har gjort det lättare att tala om andra gruppers rättigheter.
– Diskrimineringen mot hbtq-personer gör att många hamnar i prostitution och kriminalitet. På det sättet har hbtq-­debatten öppnat för diskussioner om till exempel prostituerades och hemlösas situation. Men framför allt har den gjort avtryck i reparationsarbetet efter inbördeskriget, säger hon.
Manuel håller med och förklarar att en bredare familjedefinition ger fler grupper möjlighet att bland annat begära tillbaka mark som stals under kriget.
– Ett exempel är kollektiva familjer ur ursprungsbefolkningen. De hade tidigare svårt att hävda sin rätt till mark som ockuperades av väpnade grupper, säger han.
Hbtq-rörelsen deltog i arbetet med fredsavtalet mellan Farc-­gerillan och regeringen, som gav Colombias dåvarande president Nobels fredspris 2016. Deras frågor togs plötsligt upp av grupper som fackföreningar, småbrukar­rörelsen, afro- och ursprungsbefolkningen. Det var banbrytande för homorörelsen eftersom vi alltid har strävat efter intersektionella diskussioner om könsbaserat våld eller adoption, säger Manuel.

Samtidigt är Manuel, Juan Felipe Rivera och Catalina Cardozo Arango överens om att civilsamhällets roll har förändrats efter regeringsskiftet i juni 2018.
– Det är paralyserat. Aktivister har skrämts av den nuvarande presidentens språkbruk mot homosexuella och icke-traditionella familjer, som är tänkt att tillfredsställa kristna, konservativa väljare, säger Catalina Cardozo Arango.
Enligt bland annat det colombianska nyhetsmagasinet Semana kan en stor del av motståndet mot Colombias familjerättsliga reformer spåras till katolska och evangelikala kyrkor.
Strax efter nyheten om trions partnerskap begärde det högerkristna partiet Mira en disciplinär utredning av juristen som signerade Perfettis dokument. Parti­ledaren kallade registreringen för ett övergrepp och ”uttryck för en ideologisk kolonisering av grundläggande värderingar”.
De snabba förändringarna har skapat motreaktioner, inte minst under presidentvalskampanjen 2018 då frågan ”vad är en familj?” blev till en valfråga som gynnade konservativa krafter.
Kongress- och presidentkandidater flirtade med den religiösa delen av befolkningen för att locka väljare. Högerkandidaten Iván Duque fick störst stöd av de kristna aktörerna, däribland Mira-partiet, och vann presidentvalet den 17 juni 2018 med 54 procent av rösterna.

Aktivister har skrämts av den nuvarande presidentens språkbruk mot homo­sexuella och icke-traditionella familjer, som är tänkt att tillfreds­ställa kristna, konser­va­tiva väljare

Mira-politikern Esteban Ramirez tog emot mig på sitt kontor i centrala Bogotá under valkampanjen 2018. Då sade han att Colombia är utsatt för en ”hbtq-agenda som mobiliserar giftiga och destruktiva idéer” men hävdade samtidigt att hans parti välkomnar personer som Manuel, Alejandro och Víctor med öppna armar.
– Homoäktenskap, eller homosexuella trios som vi har nuförtiden, strider mot hela det mänskliga syftet att reproducera sig. Men Mira-partiet är inte homofobiskt, som vissa säger, för vi vill hjälpa de homosexuella. Vi uppmanar dem att komma till oss och till kyrkan för att konvertera sig, förklarade Ramirez då.
Víctor säger att han rycker på axlarna åt sådana kommentarer.
– På sociala medier finns det de som kritiserar oss och de som försvarar oss. Till de senare säger jag: tack men bråka inte för vår skull. För vi lever lyckligt.
Alejandro säger att motståndet från religiösa organisationer ändå tynger honom.
– Min mormor var väldigt religiös och hon pratade alltid om det här med kärlek och respekt. Men kyrkan föraktar mig.
När trion registrerade sitt partnerskap var fredsavtalet mellan den colombianska regeringen och vänstergerillan Farc nyligen undertecknat. Colombias president Juan Manuel Santos hade fått Nobels fredspris och landet bubblade av framtidsoptimism.

Nu pågår det en alarmerande våldsvåg i landet. Flera människorättsorganisationer rapporterar om hur ledare för ursprungsbefolkningens rörelser mördas på löpande band. Sedan 2016 beräknas över 700 folkrörelseledare ha mördats i landet. Delar av Farc-gerillan har börjat ta upp vapen igen i vad de menar är självförsvar mot paramilitära grupper. Förra torsdagen organiserades den största strejken i landets moderna historia i protest mot regeringens handfallenhet inför våldet och mot väntade nyliberala arbetsmarknadsreformer. Minst 250 000 personer deltog i demonstrationerna som fortsatte under helgen.
– Visst, som opinionsbildare har vi varit skrämda av det ökande våldet mot sociala ledare. Men vi har bara attackerats i egenskap av opinionsbildare, inte som familj, säger Manuel.
Trots de konservativa vindarna fortsätter trion att bryta familjerättslig mark. I juni 2019 vann Manuel och Alejandro den långa kampen om efterlevandepension som trion startade efter Alex död. Det gjorde dem till det första manliga paret i Colombia att få efterlevandepension simultant. Víctor uppfyllde inte kravet om två års sammanboende med Alex.
Manuel säger att trion är redo att utmana fler normer och regler.
– I media är det fokus på det juridiska men vi har också blivit den första trion att räknas som en familj inför ett försäkringsbolag, till exempel. Vi hade en väldigt fin diskussion med ledningen för bolaget om vad en familj kan vara. Det är en annan stor seger, säger han.

 

Fotnot: Intervjuerna med trion genomfördes vid två olika tillfällen under 2017 och 2019.

Inrikes 16 december, 2025

Forskare: Anställda förlorar när företag slås ihop

En av Teknikmagasinets igenslagna butiker. Foto: Christine Olsson/TT.

Allt fler företag köper upp varandra eller slås ihop. Enligt ny forskning från Stockholms universitet leder sammanslagningarna ofta till sänkta löner och varsel. ”Ibland ser vi lönerna sjunka så fort någon sätter sig i styrelsen”, säger en av forskarna till Flamman.

– Vi kommer nog aldrig bli en ”serieförvärvare”, men när rätt möjlighet dyker upp är vi redo för det.

Det säger Clas Ohlsons vd Kristofer Tonström till Dagens Industri, efter besked om att butikskedjan – som nyligen fått hård kritik för lönedumpning och allt mer ”dystopiska” och ”Amazon-liknande” arbetsvillkor – köper upp sajten Reservdelaronline, samt bolaget Phonelife som äger det som finns kvar av konkursade Teknikmagasinet

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Utrikes 16 december, 2025

Victor Menjivar: Därför stämmer Maduro upp i ”Imagine”

Venezuelas president Nicolás Maduro (mitten) har dansat mycket på senaste, här till en remix av ett av hans fredstal. Foto: Venezolansk statlig tv/skärmdump.

Medan USA bombar båtar och mobiliserar trupper dansar Nicolás Maduro i tv och vädjar till Trump om fred. Det surrealistiska ögonblicket döljer ett allvar: Venezuela kan bli nästa frontlinje i ett nytt amerikanskt interventionskrig.

Den 2 september meddelade USA sitt första angrepp mot en båt där, enligt amerikanska uppgifter, elva personer kopplade till den så kallade ”Tren de Aragua” färdades. De anklagades för att ha lämnat Venezuela med avsikt att transportera narkotika till USA.

Sedan dess har USA bombat mer än två dussin snabbgående båtar, attackerat flera mindre ubåtar och dessutom utplacerat krigsfartyg på internationellt vatten. Därtill har amerikanska styrkor stationerats i allierade länder, och nya restriktioner införts i venezuelanskt luftrum.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 15 december, 2025

Terrordådet i Bondi är en attack mot alla judar

Delstatspolitikerna i New South Wales, premiärministern Chris Minns (längst till höger) från Arbetarpartiet och oppositionsledaren Kellie Sloane från Liberalerna, hedrar offren vid Bondistranden i Sydney, den 15 december 2025. Foto: Mark Baker/AP/TT.

Den dödliga attacken mot hanukkahfirandet i Sydney riktade sig inte bara mot en församling, utan mot judiskt liv i hela världen. Ansvaret för förändring faller på oss alla.

Rabbinen Eli Schlanger hade arbetat i den hasidiska församlingen vid sandstranden Bondi i 18 år, och låg bakom firandet av ”Hanukkah vid havet” i söndags. Firandet hölls nära en lekplats, och i ett Instagraminlägg uppmanade han att ”ta med dina vänner, ta med din familj, och låt oss fylla Bondi med glädje och ljus”.

I stället fylldes stranden den dagen av gevärseld, och rabbinen sköts ihjäl av två terrorister. Bland offren fanns även förintelseöverlevaren Alex Kleytman, och en 10-årig flicka. Hittills har 15 människor dött och 40 skadats i landets värsta terrordåd sedan masskjutningen i Port Arthur 1996. I deras bil hittade polisen en IS-flagga.

Ingen ska någonsin behöva dölja sin tillhörighet, eller smyga med sin tro, på grund av politiska konflikter ute i världen.

”Det är en attack mot hela den judiska närvaron, i det här fallet i Australien”, säger Aron Verständig, ordförande i Judiska centralrådet. Han tydliggör också en dyster aspekt av modern judendom: ”Den typen av chanukkafiranden, där adresser och platser är helt öppna. Det hade vi aldrig kunnat göra i Sverige.”

Det här är bara ett av många bevis för hur starkt kringskuret judiskt liv är i hela väst, inte minst när konflikten i Palestina blir mer intensiv. Enligt den judiska organisationen ECAJ har landet sett nästan fem gånger så många incidenter sedan 7 oktober 2023, jämfört med innan.

Bara Sydney såg en våg av antisemitiska attacker i januari, när en judisk förskola brandbombades, två synagogor samt en ECAJ-ledares tidigare hem vandaliserades, och en skåpbil hittades med bombmaterial och antisemitisk propaganda. Melbourne har sett ett antisemitiskt graffitidåd vid en skola i maj och en brandattack mot en synagoga i juli. Liknande dåd har inträffat i Europa, som IS-sympatisören Jihad al-Shamies mord på tre judar under ett Jom Kippur-firande i Manchester, knivhuggningen av en man vid förintelseminnesmärket i Berlin i februari, med flera incidenter. Allt detta bara i år.

Så när Brottsförebyggande rådet i årets rapport om antisemitiska hatbrott skriver att de har ökat sedan den 7 oktober finns all anledning att tro dem. Enligt en annan färsk rapport var anmälningar om antisemitiska hatbrott de enda som ökade mellan 2022 och 2024.

Alla dessa attacker har som syfte att hindra judar från att visa sin tro offentligt, och från att fira sina högtider. Dådet får också en direkt effekt i Sverige, som visas av hur polisen nu stärker bevakningen av judiska objekt.

Så vad kan göras för att stävja hatet?

Från påhejare av det israeliska folkmordet som Alice Teodorescu Måwe är svaret förutsägbart: beskyll dem som protesterar som medskyldiga, och begränsa deras frihet att demonstrera. Därmed eldar hon själv på det hat som resulterat i en bilattack mot Gazademonstranter här i Sverige. Medan den israeliska regeringens brutala krigföring knappast gör livet tryggare för världens judar.

Svaret på terroristernas hat kan aldrig vara att sprida hat mot meningsmotståndare eller minoriteter här i Sverige. Judar kan inte hållas ansvariga för det som Israel gör, precis som att fredliga demonstranter inte kan hållas ansvariga för vad IS-terrorister gör. Sveriges judar gynnas heller knappast av att göras till politiska slagträn. Därför gäller det, från vänster till höger, att gräva där man står.

Läs mer

För oss till vänster gäller därför att protestera mot minsta strimma av antisemitism på vår egen sida. Det räcker inte med att hålla manifestationer på Kristallnatten eller i Salem, där vi malligt kan peka finger mot högern. Den antirasistiska kampen måste föras även hos oss, och jag hoppas innerligt slippa se en enda till Hamasflagga på ett fotografi från ett demonstrationståg.

Ingen ska någonsin behöva dölja sin tillhörighet, eller smyga med sin tro, på grund av politiska konflikter ute i världen. Så länge judiskt liv är hotat är allt liv hotat. Ansvaret för att värna judiskt liv faller på oss alla.

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 12 december, 2025

Kommunister lämnar valsamarbete: ”Inget intresse”

Kommunistiska partiet demonstrerar på Sergels torg i Stockholm, 1 maj 2016. Foto: Henrik Montgomery / TT.

Inför valet nästa år ville Kommunistiska partiet se en ”fredslista” med fokus på nedrustning och välfärd. Nu lämnar partiet det planerade samarbetet med bland annat Framtidens Vänster. ”Våra medlemmar har inget intresse av att valarbeta åt andra partier”, skriver partistyrelsen i Proletären.

Inför valet 2026 har flera mindre vänsterpartier diskuterat en samverkan. Bland dem finns de nybildade partierna Framtidens vänster och Solidaritet, båda utbrytningar ur Vänsterpartiet, såväl som Feministerna, Socialistiskt alternativ och Kommunistiska partiet. Även organisationerna Folkets röst och Arbetarmakt har deltagit i diskussionerna.

Nu meddelar Kommunistiska partiet att man drar sig ur samarbetet, genom en ledarartikel i partitidningen Proletären, signerad partistyrelsen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (1 svar)
Krönika/Kultur 12 december, 2025

Ann Heberlein: Överklassens hedonister bär läderkalsonger

Inte bara smoking och tiara behöver vara rätt. För rätt tillfälle gäller piercing och läder. Foto: Pablo Gallard/Adobe stock.

När en ny bekantskap frågade mig om jag ville följa med på ”en hedonistisk fest i en bunker på en ö” svarade jag omedelbart ja. Vi hade träffats några gånger, jag är en rätt gränslös och nyfiken person – så varför inte?

Temat för den hedonistiska tillställningen var Berlin, och genom noggrann exeges av inbjudan hade jag fattat att viss porrighet, eventuellt piskor, förväntades av deltagarna. Eftersom jag är mån om att smälta in – klassresenär som jag är – hade jag rustat mig med nätstrumpor, nio centimeter höga klackar och en högt skuren svart body.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 12 december, 2025

Felriktad kritik hjälper inte kampen mot antisemitism

Palestinska arbetsgruppen i Stockholm demonstrerar för Palestina i centrala Stockholm. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Självkritik är nödvändigt i varje folkrörelse. Men för att vara legitim måste den komma inifrån och bygga på korrekt analys. Här brister Bassem Nasrs text ”Att låta judehat passera ger motståndarna rätt” (Flamman, 29/11) på båda punkter. Han har inte en förankring i rörelsen som motsvarar den överordnade position han tar i texten, och har under lång tid främst ägnat sig åt att kritisera oss, ofta med samma typ av svepande anklagelser som i den här artikeln.

Ökningar av anmälningar av antisemitiska incidenter i samband med konflikter i Israel–Palestina är ett välkänt mönster, främst på grund av att högerextrema, konspirativa och islamofoba miljöer använder konflikten för att legitimera hat som redan finns. BRÅ visar att 78 procent av anmälningarna efter den 7 oktober saknar koppling till Palestinakonflikten och att mycket av det som anmäls inte ens är antisemitism. Riksåklagaren konstaterar dessutom att inga åtal väckts efter Palestinademonstrationer.

Palestinarörelsen är dessutom ingen enhetlig organisation. Den består av hundratals föreningar, fackförbund, trossamfund, nätverk och lokala initiativ utan gemensam ledning eller centralstyrning. Att rikta kollektiva krav mot denna mångfald, utan att precisera vad som avses, reproducerar samma logik om kollektiv skuld som Nasr säger sig vilja motverka.

BRÅ visar att 78 procent av anmälningarna efter den 7 oktober saknar koppling till Palestinakonflikten och att mycket av det som anmäls inte ens är antisemitism.

Självklart finns problematiska uttryck för antisemitism från individer även inom denna rörelse. Att plocka fram enskilda aktivister som om de vore representativa, samtidigt som man bortser från den massiva, politiskt organiserade rasism som i dag präglar riksdag, regering, opposition och stora delar av svensk offentlighet, leder dock till en skev bild av vilka krafter som driver hatet.

Sverigedemokraternas trollfabriker har dokumenterats sprida klassiska antisemitiska konspirationsteorier om George Soros och ”globalister”, och när partiföreträdare tror sig vara anonyma dyker uttalanden upp som ”juden är roten till allt ont”. Den typen av systematiska uttryck från aktörer med parlamentarisk och medial makt är något helt annat än enstaka plumpa eller okunniga uttalanden från individer utan plattform.

Vi lever dessutom i ett land där framförallt muslimers rättigheter just nu systematiskt inskränks med just antisemitismen som ett centralt argument, där koranbränningar nyligen sågs som yttrandefrihetens höjdpunkt, där klädförbud som knappt berör någon kan bli valfrågor och där muslimsk organisering utsätts för kampanjer som gör demokratisk delaktighet allt svårare. Det är inte antirasism Bassem Nasr gör med sin text – det är att peka ut fel förövare.

Nasr reducerar missbruket av antisemitismanklagelser till Netanyahus retorik, som om problemet vore en enskild politiker och inte en bred, internationellt etablerad strategi. I verkligheten är det västerländska regeringar, EU-institutioner, den svenska högern, konservativa tankesmedjor och en rad pro-israeliska lobbyaktörer som driver fram IHRA-definitionens linje, där kritik av Israel likställs med antisemitism. Den utvecklingen är central, eftersom det är den som möjliggjort såväl en farlig sammanblandning av Israel som sionistisk stat med det judiska folket som utbredning och de attacker mot MR-organisationer, akademiker och Palestinaaktivister vi ser i hela västvärlden. Att isolera detta till Netanyahu är inte en analys, det är ett sätt att undvika att rikta blicken mot makten på hemmaplan.

Läs mer

Nasr skriver om rörelsen som ett objekt han ska tillrättavisa, med svensk offentlighet som faktisk publik. Han talar inte till oss, utan över oss. Stora delar av Palestinarörelsen har i decennier bedrivit ett konsekvent antirasistiskt arbete, just för att vi vet vad kollektiv skuldbeläggning innebär. Vi behöver inte lektioner i det.

Antirasism utan maktanalys blir blind. Den hjälper varken kampen mot antisemitism eller kampen mot islamofobi.

Slutreplik från Bassem Nasr: I tjugo år har jag stått för Palestina – ändå är min åsikt ogiltig

Tre debattörer – Anna Ardin, Ammar Makboul och Valley Ghanem – inleder sin replik (ovan) till mig med orden ”självkritik är nödvändigt i varje folkrörelse”. Just denna nödvändighet lyser dessvärre med sin frånvaro i resten av deras text.

Min poäng är enkel: För att utveckla vår rörelse måste vi klara av att självkritiskt blicka inåt och våga hantera svåra frågor. I detta ingår att gemensamt bekämpa antisemitismen, vilket ger oss antirasistisk trovärdighet och stärker vår röst för ett fritt Palestina.

I debattörernas replik finns det en del resonemang som jag kan hålla med om. Att Palestinarörelsen är mångfacetterad och att individer inte bär kollektiv skuld. Att Netanyahus grundlösa anklagelser om antisemitism har fått spridning även i den antipalestinska rörelsen i Sverige. Och att antisemitism också finns inom extremhögern samtidigt som muslimers rättigheter inskränks. Här råder ingen oenighet.

Men det finns två tydliga skiljelinjer mellan oss: synen på kampen mot antisemitism och synen på interna debatter i Palestinarörelsen.

Debattörerna invänder mot min verklighetsbeskrivning och hänvisar till att Riksåklagaren konstaterat att inga åtal väckts efter Palestinademonstrationer. Men rasistiska uttryck prövas långt ifrån alltid rättsligt. Sverigedemokrater kan sprida antimuslimsk rasism dagligen utan att det leder till åtal. 

Därför måste vi använda fler kunskapskällor än domstolar. Expertmyndigheten Brå rapporterar att svenska judar upplever ökad utsatthet efter 7 oktober 2023, särskilt barn och unga. Detta är väl belagt. Att bortse från detta är svårt att tolka som något annat än ett bristande intresse för frågan.

Jag tror på en rörelse som utvecklas genom öppen och saklig diskussion – inte genom sektliknande tendenser. Därför reagerar jag på debattörernas tonläge. Mina åsikter bedöms inte komma ”inifrån”. Min uppmaning om gemensam aktion mot rasism beskrivs som ”kritik mot oss”, och jag påstås inta en ”överordnad position” utan tillräcklig ”förankring i rörelsen”. 

Att uttrycka sin åsikt om hur vi kan stärka rörelsen är inte att positionera sig hierarkiskt. Och idén att vissa aktivister ska bedöma andras ”förankring” skapar ett slutet system där endast de som godkänts av några självutnämnda domare anses ha rätt att delta på lika villkor. 

Jag har över 20 års engagemang i Palestinarörelsen – genom bland annat föreläsningar, skolbesök, studieresor, debattartiklar och anordnande av manifestationer. Om det inte anses tillräcklig ”förankring” eller ”inifrån”: vilka orimliga trösklar är det då debattörerna vill upprätta? Och även om jag vore helt ny i rörelsen borde mina argument bemötas sakligt. Så fungerar en levande folkrörelse.

Till skillnad från debattörerna så nöjer jag inte mig med att hylla självkritiken i teorin. Palestinarörelsen måste ständigt utvecklas, och det förutsätter självkritik. I Palestina pågår ockupation, annektering och folkmord. Det kräver att vi gör vårt yttersta – även när det innebär att granska oss själva. 

Att ta antisemitism på större allvar gör oss inte svagare. Det gör oss starkare, bredare och mer trovärdiga. Och det är, i den här kampen, faktiskt livsviktigt.

Bassem Nasr

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 11 december, 2025

Varför kallar Fokus människor för ohyra?

Kollage. Bild: Fokus / X.

Ogräs, invasiva arter och kackerlackor – magasinet Fokus har gått från högkvalitativ journalistik till att försvara nazistmarscher och avhumanisera politiska motståndare. Har proppen gått på redaktionen?

Att Fokus graviterat högerut är allmänt känt. Och i dag togs ännu en gir mot avgrunden.

I en text med rubriken ”Skamligt av SKMA” kallar Ofer Maimon Gralvik min kollega Paulina Sokolow för ”kommunisten, antisemiten, samt eventuellt judinnan”.

Detta för att Paulina Sokolow kritiserat hans redaktör Anna Nachman för att dela en text av den högerextrema aktivisten Christian Peterson, som beskriver den återupplivade nynazistiska Salemmarschen som en missförstådd ”sorgeprocess”.

Den sortens oförskämdheter har vi blivit vana vid från tidningen Fokus. Men det senaste året har man hamnat på en mörkare plats.

Det var en märklig sådan i så fall. Alla tre talarna kom från Nordiska Motståndsrörelsen, och i talen hyllades det nazityska ledarskiktet som ”krigshjältar”.

Paulina Sokolow ifrågasatte det lämpliga i att Anna Nachman som begravningsrepresentant för Judiska församlingen i Stockholm allierar sig med sådana krafter. Det är en rimlig fråga, inte minst som Paulina Sokolows egen släkt ligger begravd där. Hon fick också medhåll i en kommentar av Svenska kommmittén mot antisemitism (SKMA), som dock inte nämnde Nachmans centrala roll i församlingen.

Det fick Ofer Maimon Gralvik att i sin text anklaga SKMA för att ”dela ut megafoner till kommunistiska antisemiter för att dessa skulle kunna nazistsmeta religiösa judar”.

Maimon Gralviks ordval är smaklösa på flera plan, inte minst för att Paulina Sokolow trots hög personlig kostnad flera gånger lyft antisemitism inom vänstern mitt under pågående folkmord. Den sortens oförskämdheter har vi blivit vana vid från tidningen Fokus.

Men det senaste året har man hamnat på en mörkare plats.

I juni skrev redaktören Anna Nachman en text som inte bara beskyllde mångfalden för brottsligheten i Sverige, utan även jämförde kriminella ”subkulturer” med den invasiva arten lupiner. Hon påminde också om Naturvårdsverkets råd för att bli av med arten: ”slå med lie, gräva upp rötterna och slänga dem i svarta sopsäckar som brännbart avfall”.

Artikeln fick med rätta hård kritik av Paulina Sokolow här i Flamman, och kallades rasbiologisk av både Alex Voronov i Göteborgs-Posten och Anna Hellgren i Expressen. Till slut tvingades Fokus vd Jon Åsberg försvara sin publicering i tidningen Journalisten.

Men det är inte bara där som proppen har gått. Hennes kollega Negar Josephi erkände nyligen ”jättestolt” att hon spottat mot Palestinaaktivister och anmälts för ofredande, och har vid åtminstone sex tillfällen kallat mig ”Kackerlackis”, ett språkbruk som inte så lite påminner om antisemitisk avhumanisering. Dessutom menar hon att jag har ”en liten Hitler i [m]ig djupt där inne.”

Nu undrar jag vad som har hänt. Ambitionerna var skyhöga när Fokus grundades 2005, och med förlagor som The Economist, Newsweek och Time ville göra högkvalitativa reportage och analyser.

”Vi tror att människor vill förstå sin samtid och den värld vi lever i. Och att de är nyfikna och vill lära sig mer. Det är vår egen drivkraft också”, sade medgrundaren och redaktören Karin Pettersson till Göteborgs-Posten.

När man börjar få kritik från SKMA för att ursäkta nynazism kanske det är läge att fundera över var man har hamnat.

Nu tvingas hon ta avstånd från sin skapelse: ”Extra hemskt på ett personligt plan, pga jag var med och startade den här tidningen”, skriver hon på Bluesky. ”Och ofattbart att familjen Ax:son Johnson i dag vill finansiera sådant här.”

I dag har det politiska oberoendet skiftat över i ”varken vänster eller höger”, vilket låter snarlikt men som vi alla vet är långt till höger. Ungefär som att ”varken för eller emot misshandel” betyder att man är för det. Och det är väl okej att tidningar utvecklas, även Flamman har som bekant en brokig historia.

Men när man börjar få kritik från SKMA för att ursäkta nynazism kanske det är läge att fundera över var man har hamnat, i stället för att gå till full attack med nya okvädesord.

Så jag ber er. Snälla Fokus – säg åt era skribenter att sluta kalla mig för kackerlacka.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 11 december, 2025

Sossarna säljer ut min barndomsby till Australien

I Vittangi där jag växte upp talar man numera om det ”socialdemokratiska gruvindustriella komplexet”, där vinsten exporteras och kostnaderna blir kvar. Det är dags att låta byarna själva ta del av markens rikedomar.

Sedan 1992 har dörren för att exploatera svenska naturrikedomar i princip stått vidöppen. Då avreglerades nämligen de utländska företagens rätt att förvärva svenska bolag och fast egendom. I praktiken ger det utländska gruvbolag rätt att exploatera svenska mineraler – oavsett vad lokalbefolkningen i de berörda kommunerna anser.

Detta ställdes på sin spets i våras i min barndomsby Vittangi, där man planerar att anlägga en grafitgruva. Tillsammans med det australiska gruvbolaget Talga, med tidigare arbetsmarknadsministern Eva Nordmark som styrelseordförande, körde näringsminister Ebba Busch över Kiruna kommun. Det kommunala planmonopolet rundades, och de utländska gruvkapitalisternas profitintresse sattes före kirunabornas uppfattning. Stanken av unken kolonialism var svår att dölja.

Stanken av unken kolonialism var svår att dölja.

Sedan dess har det varit relativt tyst i frågan. Men nu tycks debatten åter ta fart. I DN Debatt (4/12) skrev nyligen tre nationalekonomer att Sverige blivit ett Eldorado för utländska gruvbolag: ”Gruvboomen i Sverige gynnar främst utländska bolag, medan vi tar riskerna […] Sverige ger bort värden som i andra länder finansierar välfärdstjänster, infrastruktur och framtida välstånd.”

Ekonomerna föreslår ett regelverk som liknar det norska, med en statlig fond och höga skatter, så att en större del av värdet vid exploateringen av våra naturrikedomar kan komma samhällsekonomin och de lokalsamhällen som berörs till del. Och nog behöver något göras.

Frågan har även en tydlig vänster-högerdimension. Det märktes när SVT Norrbotten (7/11) frågade riksdagspartierna hur de ställer sig till en gruvskatt, så att mer av våra naturrikedomar kan komma lokalbefolkningen till del. Regeringspartierna var antingen luddiga (KD) eller direkt negativa (M och L). Medan oppositionspartierna – och Kirunaborna – var mer positiva.

Vänsterpartiet svarade att de är positiva och har också nyligen presenterat ett konkret förslag om detta. Miljöpartiet ligger nära Vänsterpartiet i frågan. Men även Centerpartiet svarade, om än mer svävande, att de är positiva. Socialdemokraterna var luddigast. De anser ”att en större andel av det värde som gruv- och mineralnäringen genererar borde komma lokalsamhället till del, men har inget förslag på en naturresursskatt.”

Läs mer

För Socialdemokraternas del är frågan förmodligen känslig, eftersom två av partiets tidigare arbetsmarknadsministrar – Eva Normark i Talga och Anders Sundström i Kaunis Iron – har fingrarna djupt nedstuckna i den gruvkapitalistiska syltburken. En tredje är den tidigare socialdemokratiske näringsministern Karl Petter Thorwaldsson, numera senior rådgivare åt SSAB, som myntat uttrycket ”jag älskar gruvor!”

Men skulle Socialdemokraterna ändå orka ta steg i riktning mot Vänsterpartiet och Miljöpartiet skulle den regionala rättvisan kunna bli en het valfråga 2026. Detta skulle sannolikt förbättra möjligheterna för de rödgröna partierna att få ett stort väljarstöd i norra Sverige och på landsbygden. Pratet som jag hör bland allt fler vänner i min barndomsby Vittangi, om att Socialdemokraterna blivit en del av ett gruvindustriellt komplex, skulle också få sig en knäck.

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 11 december, 2025

Den texanska ideologin

En Tesla Cybertruck passerar medan solen går ned bakom Spacex-farkosten Starship, den 12 oktober 2024, i Boca Chica, Texas. Foto: Eric Gay/AP/TT.

Silicon Valley föddes ur en kalifornisk hippiedröm om internet som en fredsskapare. När resultatet i stället blev ojämlikhet och övervakning har investerarna sökt sig söderut – till ett Texas präglat av reaktionär kristendom och hänsynslös exploatering av mark och människor.

Längs den slingrande Coloradofloden, omgiven av slätter och buskmarker, breder Teslas Gigafactory ut sig över mer än 1 000 hektar utanför Austin i Texas.

Från luften ser den ut som en landningsbana för utomjordingar. På det platta taket står TESLA i enorma vita versaler, så stora att de syns från fönstret i ett förbiflygande plan. Fabriken, invigd 2022, ligger lågt och utdraget. Det här är inget campus som Googles eller Apples huvudkontor i Kalifornien. Gigafactory är en kolossal fästning i samma skala som en boskapsranch.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 10 december, 2025

Varför vill Ivar Arpi att jag ska kunna utvisas?

Jag försöker rädda julen från Ivar Arvpi. Foto: SVT Play.

I helgen var Flamman på plats när den högerextrema demonstrationen i Salem gjorde återkomst. På plakaten stod allt från ”Ut med rasisterna” till ”Hitler hade bara en pungkula”, men uppslutningen bland nazister var mager. Det roligaste skälet som angavs på flera håll, bland annat från NMR-aktivisten Martin Saxlind, var att det ”krockade med lite julbord”.

Det här är bara början – Sverigedemokraterna vill även kunna dra in medborgarskap för ”illojalitet”. 

Vem visste att senapssill och Janssons var sådana pålitliga antifascister?

Tyvärr står julborden inte i vägen för okristlig politik. Först föreslog regeringen att nya medborgare ska skriva under kontrakt om ”svenska värderingar” (migrationsminister Johan Forsell förtydligade tyvärr inte om medlemskap i Aktivklubb ingår i paketet), och i fredags gick de vidare med förslaget om indraget medborgarskap för gängkriminella.

Magdalena Andersson är inte någon Maria Magdalena direkt, och föreslog fotboja på sexåringar inför sitt jultal i Kärrtorp för att inte bli omslädad. Nu väntar vi bara på att någon ska föreslå korsfästelse för upprorsmakare.

Jesus Kristus, vad sägs om att landets politiker tog en sked rödbetssallad och stämde upp i en ”Stilla natt”, i stället för att riva sönder rättsstaten som om den vore julklappspapper.

I fredags diskuterade jag indraget medborgarskap i SVT Aktuellt med Ivar Arpi. Där förklarade jag inte bara att åtgärden är verkningslös, då gängledare ofta föredrar att vistas utomlands – vilket gripandet av den högt uppsatta Foxtrotmedlemmen i Irak i somras visade. Utan att den också signalerar för oss med dubbla medborgarskap, i mitt fall svenskt och grekiskt, att vi inte är fullgoda svenskar.

Han tyckte att jag grät krokodiltårar och att om jag inte planerade något gängdåd skulle lagen inte gälla mig. Men för det första är det här bara början – Sverigedemokraterna vill även kunna dra in medborgarskap för ”illojalitet”. 

Och visst har även jag drömt om att utvisa Putinfjäskande sverigedemokrater till Ryssland, men jag tycker inte att det ska bli svensk lag. Och för det andra handlar det om att det är en grundbult i en rättsstat att alla är lika för lagen. Det ska inte spela någon roll var en terrorists föräldrar kommer från, båda ska ha samma straff. Det kan vi aldrig tumma på.

Läs mer

Du kan se ett klipp från framträdandet på min Instagram, och hela inslaget i SVT Play

Det har blivit mycket där på senaste – ett klipp från min medverkan i högerpodden God ton, om Nato i Katalyspodden Avgå alla, och om Israel i Eurovision från TV4 Nyhetsmorgon. Så följ mig gärna där.

När jag ändå håller på får du gärna även följa Flamman på Instagram, Tiktok och Youtube så att du inte missar några röda vänsterklipp som gör upp med högergrincharna.

Ha en riktigt varm jul!

Diskutera på forumet (0 svar)