Nyheter/Utrikes 02 december, 2019

Familjerättslig revolution i inbördeskrigets spår

På kort tid har Colombia blivit ett av Latinamerikas mest framstående länder för regnbågsfamiljers rättigheter. Orsaken till den ovanliga öppenheten står att finna i landets blodiga inbördeskrig. Nu hotas dock framstegen av den konservativa vågen och det uppblossande våldet.

När de pratar håller de ofta varandras händer, antingen med händerna ovanpå varandra eller knutna i en cirkel. Víctor Hugo Prada, 25 år, släpper ofta handen för att artikulera livligt. Alejandro Rodriguez, 39 år, talar lugnt och framför allt genom att bekräfta påståenden av Manuel Bermudez, som pratar mest av de tre. På frågan om hur gammal han är svarar han:
– Varken en kvinna eller bög frågar man om ålder.
Tillsammans ingick de Colombias första juridiskt godkända partnerskap mellan tre män år 2017. Det är förmodligen det första i världen i sitt slag. Två år senare, 2019, vann de en juridisk kamp för rätten till efterlevandepension åt flera personer av samma kön. Med beslutet skrevs ordet ”polyamori” för första gången in i ett colombianskt prejudikat.
Under tiden har Manuel, som är journalist, blivit Latinamerikas förmodligen viktigaste språkrör för polyamorösa personer.
– Vi avsåg egentligen aldrig att bli aktivister, utan det var ett resultat av den mediala uppmärksamheten som vårt partnerskap fick. Jag blir ofta uppsökt av politiker som vill använda oss i opinionsbildningssyfte, säger han.
Manuel skrev historia med dansören Alejandro redan vid millennieskiftet, då de blev det första samkönade paret att registrera sitt partnerskap i Colombia. Trions (”trieja” är den officiella termen på spanska) sista tredjedel, danskollegan Víctor, var 17 år när han presenterade sina tre pojkvänner för sin mamma år 2012.

På den tiden var de nämligen fyra. Den fjärde, Alex Esnéider, förälskade sig i Alejandro medan de sjöng i samma universitetskör för 17 år sedan. Alejandro berättade för Manuel att han blivit kär i en annan men tillade att han älskade honom också. Ingen av dem hade levt polyamoröst tidigare, enligt Manuel.
– Jag tyckte det var orättvist att allt skulle upphöra för att Alex kom. Han ville inte ta något ifrån mig. Vi började lära känna varandra och en dag sa Alex till Alejandro att om du lämnar Manuel så stannar jag med honom. Då insåg vi att det var en kärlek mellan tre, säger han.
– Vi människor äger inte någon annan och ingen ska låta sig ägas, säger Víctor.
– Det är lögn att man i samma ögonblick som man undertecknar äktenskapsförordet slutar att attraheras av och förälska sig i andra, fortsätter Manuel.
Han fnittrar till.
– När Alejandro, Alex och Víctor lagade mat tillsammans – wow, det var en erotisk handling om någon! Alex var väldigt sensuell och i köket uttryckte han sina känslor högt när han lagade mat.

Víctor och Alejandro ler nostalgiskt till minnet av Alex, som avled i magcancer år 2014.
Mitt i sorgen över Alex kastades trion in i en rättstvist med Alex mamma om rätten till efterlevande­pension, där de fick känna på svårigheterna att bevisa sin relation utan rättsliga intyg.
Alejandro ser rörd ut när tvisten kommer på tal.
– Alex föräldrar påstod att vi bara var hans vänner, trots att de besökt oss många gånger, bara för att få efterlevandepensionen. Vi lovade varandra att inte hamna i en sådan situation igen. Inte för pengarnas skull utan för vår värdighet, säger Alejandro.
Det var då Manuel, Alejandro och Víctor beslutade sig för att få sitt partnerskap registrerat. De kontaktade advokaten Germán Rincón Perfetti som författade en sju sidor lång viljeförklaring att erkänna de tre fästmännen som en familj. Han hittade på en egen beteckning, ”särskild arvsunion inom en trio”.

Advokat Perfetti försäkrar att den särskilda arvsunionen har mycket gemensamt med ett äktenskap mellan två individer. Till exempel medför det obligatorisk bodelning i händelse av separation. Det finns dock även skillnader.
– Till skillnaderna hör att lagen fastställer alla arvsvillkor för ett traditionellt äktenskap medan en särskild arvsunion definierar dem på egen hand. Den sätter inte heller någon gräns för hur många som kan ingå i unionen, säger Perfetti.
Enligt Perfetti sade en av Medellíns notarius publicus att dokumentet var alltför väl underbyggt för att man skulle kunna neka honom en underskrift. Det behövdes inget domstolsbeslut eller en särskild reglering, menar han.
– I stället använde jag argument från människorättskonventioner om till exempel föreningsfrihet, diskrimineringsskydd och likhet inför lagen. Colombias grundlag säger att den som ”under ansvar och fri vilja” vill utforma en familj får göra det.

I Brasilien gick det första poly­amorösa äktenskapet mellan tre kvinnor igenom år 2015. Samma år rapporterade New York Post om en buddistisk bröllopsceremoni mellan tre män i Thailand, dock utan juridisk registrering. Med signatur-datum den 3 juni 2017 blev Manuel, Alejandro och Víctor världens förmodligen första juridiskt godkända trio.
Detta är den senaste av flera colombianska reformer av familje­lagstiftningen under kort tid. År 2016 blev Colombia det fjärde landet i Latinamerika att legalisera samkönade äktenskap, efter Argentina, Uruguay och Brasilien. Året dessförinnan hade homosexuella par även getts rätt att adoptera. I slutet av oktober 2019 valdes den första öppet lesbiska borgmästaren för huvudstaden Bogotá.
Colombias erkännande av icke-traditionella familjer kan spåras till landets 52 år långa inbördeskrig mellan regeringen och Farc-gerillan, som gjorde att många föräldrar värvades av antingen militären eller gerillan, och ofta dödades eller försvann. Systrar fick uppfostra sina småbröder, far- och morföräldrar uppfostrade sina barnbarn. När kriget officiellt till slut avslutades 2016 efterlämnade det en mångfald av familjekonstellationer, enligt advokat Perfetti.
– Konstitutionsdomstolen har börjat erkänna sådana strukturer. Till exempel genom att ge syskonstatus åt barn som vuxit upp tillsammans, snarare än att enbart gå på blodsband, säger han.

Även människorättsadvokaten Juan Felipe Rivera på regnbågsorganisationen Colombia Diversa härleder de progressiva familjerättigheterna till landets blodiga historia.
– Kriget har banat väg för ett civilsamhälle som arbetat outtröttligt för mänskliga rättigheter. Akademiker och aktivister har blivit mer och mer aktiva i att konstruera ett jämställt och fritt samhälle, vilket har gynnat hbtq-befolkningen, säger Juan Felipe Rivera.
Sedan homosexualitet avkriminaliserades 1981 har Colombia stegvis infört en rättspraxis för hbtq-personers rättigheter som hör till de mest generösa i Latinamerika. Colombia Diversa och andra organisationer, varav de flesta grundades på 1990-talet, har tillsammans utmanat mer än 50 diskriminerande lagar i den colombianska konstitutionsdomstolen.
I tre avgöranden från konstitutionsdomstolen mellan 2007 och 2008 garanterades samkönade och heterosexuella par samma rätt till pension, social trygghet och äganderätt. 2011 förbjöds diskriminering baserad på sexuell läggning genom lag. 2015 godkändes homoadoptioner och 2016 homo­äktenskap.

Familjerättsjuristen och docenten Catalina Cardozo Arango bekräftar att organisationer som Colombia Diversa har varit avgörande i att få domstolar och lagstiftare att erkänna homosamhällets rättigheter. Hon menar också att de identitetspolitiska framstegen har gjort det lättare att tala om andra gruppers rättigheter.
– Diskrimineringen mot hbtq-personer gör att många hamnar i prostitution och kriminalitet. På det sättet har hbtq-­debatten öppnat för diskussioner om till exempel prostituerades och hemlösas situation. Men framför allt har den gjort avtryck i reparationsarbetet efter inbördeskriget, säger hon.
Manuel håller med och förklarar att en bredare familjedefinition ger fler grupper möjlighet att bland annat begära tillbaka mark som stals under kriget.
– Ett exempel är kollektiva familjer ur ursprungsbefolkningen. De hade tidigare svårt att hävda sin rätt till mark som ockuperades av väpnade grupper, säger han.
Hbtq-rörelsen deltog i arbetet med fredsavtalet mellan Farc-­gerillan och regeringen, som gav Colombias dåvarande president Nobels fredspris 2016. Deras frågor togs plötsligt upp av grupper som fackföreningar, småbrukar­rörelsen, afro- och ursprungsbefolkningen. Det var banbrytande för homorörelsen eftersom vi alltid har strävat efter intersektionella diskussioner om könsbaserat våld eller adoption, säger Manuel.

Samtidigt är Manuel, Juan Felipe Rivera och Catalina Cardozo Arango överens om att civilsamhällets roll har förändrats efter regeringsskiftet i juni 2018.
– Det är paralyserat. Aktivister har skrämts av den nuvarande presidentens språkbruk mot homosexuella och icke-traditionella familjer, som är tänkt att tillfredsställa kristna, konservativa väljare, säger Catalina Cardozo Arango.
Enligt bland annat det colombianska nyhetsmagasinet Semana kan en stor del av motståndet mot Colombias familjerättsliga reformer spåras till katolska och evangelikala kyrkor.
Strax efter nyheten om trions partnerskap begärde det högerkristna partiet Mira en disciplinär utredning av juristen som signerade Perfettis dokument. Parti­ledaren kallade registreringen för ett övergrepp och ”uttryck för en ideologisk kolonisering av grundläggande värderingar”.
De snabba förändringarna har skapat motreaktioner, inte minst under presidentvalskampanjen 2018 då frågan ”vad är en familj?” blev till en valfråga som gynnade konservativa krafter.
Kongress- och presidentkandidater flirtade med den religiösa delen av befolkningen för att locka väljare. Högerkandidaten Iván Duque fick störst stöd av de kristna aktörerna, däribland Mira-partiet, och vann presidentvalet den 17 juni 2018 med 54 procent av rösterna.

Aktivister har skrämts av den nuvarande presidentens språkbruk mot homo­sexuella och icke-traditionella familjer, som är tänkt att tillfreds­ställa kristna, konser­va­tiva väljare

Mira-politikern Esteban Ramirez tog emot mig på sitt kontor i centrala Bogotá under valkampanjen 2018. Då sade han att Colombia är utsatt för en ”hbtq-agenda som mobiliserar giftiga och destruktiva idéer” men hävdade samtidigt att hans parti välkomnar personer som Manuel, Alejandro och Víctor med öppna armar.
– Homoäktenskap, eller homosexuella trios som vi har nuförtiden, strider mot hela det mänskliga syftet att reproducera sig. Men Mira-partiet är inte homofobiskt, som vissa säger, för vi vill hjälpa de homosexuella. Vi uppmanar dem att komma till oss och till kyrkan för att konvertera sig, förklarade Ramirez då.
Víctor säger att han rycker på axlarna åt sådana kommentarer.
– På sociala medier finns det de som kritiserar oss och de som försvarar oss. Till de senare säger jag: tack men bråka inte för vår skull. För vi lever lyckligt.
Alejandro säger att motståndet från religiösa organisationer ändå tynger honom.
– Min mormor var väldigt religiös och hon pratade alltid om det här med kärlek och respekt. Men kyrkan föraktar mig.
När trion registrerade sitt partnerskap var fredsavtalet mellan den colombianska regeringen och vänstergerillan Farc nyligen undertecknat. Colombias president Juan Manuel Santos hade fått Nobels fredspris och landet bubblade av framtidsoptimism.

Nu pågår det en alarmerande våldsvåg i landet. Flera människorättsorganisationer rapporterar om hur ledare för ursprungsbefolkningens rörelser mördas på löpande band. Sedan 2016 beräknas över 700 folkrörelseledare ha mördats i landet. Delar av Farc-gerillan har börjat ta upp vapen igen i vad de menar är självförsvar mot paramilitära grupper. Förra torsdagen organiserades den största strejken i landets moderna historia i protest mot regeringens handfallenhet inför våldet och mot väntade nyliberala arbetsmarknadsreformer. Minst 250 000 personer deltog i demonstrationerna som fortsatte under helgen.
– Visst, som opinionsbildare har vi varit skrämda av det ökande våldet mot sociala ledare. Men vi har bara attackerats i egenskap av opinionsbildare, inte som familj, säger Manuel.
Trots de konservativa vindarna fortsätter trion att bryta familjerättslig mark. I juni 2019 vann Manuel och Alejandro den långa kampen om efterlevandepension som trion startade efter Alex död. Det gjorde dem till det första manliga paret i Colombia att få efterlevandepension simultant. Víctor uppfyllde inte kravet om två års sammanboende med Alex.
Manuel säger att trion är redo att utmana fler normer och regler.
– I media är det fokus på det juridiska men vi har också blivit den första trion att räknas som en familj inför ett försäkringsbolag, till exempel. Vi hade en väldigt fin diskussion med ledningen för bolaget om vad en familj kan vara. Det är en annan stor seger, säger han.

 

Fotnot: Intervjuerna med trion genomfördes vid två olika tillfällen under 2017 och 2019.

Kultur 28 augusti, 2025

Mer Platon och Marx än Tinder och Hinge

Kärleken var fri redan på 200-talet. Sådant och mycket mer finns att läsa i Magnus Västerbros ”Kärlekens tid”. Foto: Stefan Jerrevång/TT.

”Kärlekens tid” är ett imponerande populärhistoriskt verk, men Rasmus Landström saknar hettan i ämnet.

Friedrich Engels var under en stor del av sitt liv djupt förälskad i Mary Burns. Han en snorrik och spränglärd fabrikörson, hon en analfabetisk irländska från arbetarklassen. Den enda gången Engels höll på att säga upp bekantskapen med Karl Marx var när han inte visade tillräcklig sorg vid hennes dödsbädd.

Kärlekshistorien mellan Engels och Burns är en av de mest romantiska jag vet. Antagligen beror det på att den är så ovanlig. För vem vi älskar avgörs deprimerande ofta av plånboken. Ingenstans syns klassamhället så tydligt som i vilka vi parar oss med. Kanske skulle man rentav kunna beskriva det som kärlekens konstant under 2000 år. I antikens Rom kallades det digna condicio – att man gifte sig med någon med samma sociala status – och statistiken visar att askungesagor är sällsynta även i dag.

Det är en av huvudpoängerna i Magnus Västerbros Kärlekens tid: Dröm och verklighet under två tusen år. Föreställningar om ”kärlekens väsen” påverkar mindre än vad vi tror. Framför allt är de inte nya. Snarare är det ekonomin som avgör när kärleken ska blomstra. Till exempel antas den fria kärleken vara en 1700-talskonstruktion – upprepad i Eva Illouz Därför gör kärlek ont (2014). Begrunda då detta citat: ”Det bestämdes redan i forna tider att äktenskap ska vara fria”. Detta sades på 200-talet av kejsar Alexander Severus i polemik mot dem som ville förbjuda skilsmässa. Inte heller är idéer om innovativa sätt att ligga på särskilt nya. Trodde du att ”finska rycket” uppfanns på 1960-talet? I det gamla bondesamhället fanns ett uttryck som lydde ”tröska inne, skaka ute”.

Kärlekens tid är en vindlande krönika med orimliga ambitioner. Inte bara vill Västerbro berätta om vad filosofer, författare och kungligheter tänkte om kärleken. Han försöker också sammanfatta hur dessa idéer fick genomslag i folkdjupet – och hur de påverkade sexuella minoriteter. I grunden är Västerbro en underifrånhistoriker och berättartekniken känns igen från hans augustprisade Svälten och Tyrannens tid. Genom att slå korsstygn mellan patricier och plebejer växer en mäktig samhällsväv fram, lika brokig som skimrande.

Framför allt uppskattar jag hur Västerbro blandar om kortleken. Visst, erkänner han, fanns det en tid då den romantiska kärleken fick ett stort genombrott i samhället. Men det var inte på 1800-talet, utan på 1500-talet, med Shakespeare, Donne, Luther – och framför allt reformationens omstöpning av levnadsförhållandena. 1800-talet borde i sin tur snarare beskrivas som den ”demokratiska kärlekens” era, i stället för den romantiska. Goethes bidrag var inte himlastormande kärlek – utan att både fattiga och rika har rätt till den. Viktorianismen – då fint folk täckte stolsben med tyg av prydhet – är lika mycket sexologins genombrott. Och den sexuella revolutionen? Nix, den skedde inte på 1960-talet – utan på 1920-talet, som författaren Ursula Parrot kallade ”engångsliggets era”.

Visst finns det problem med att skriva på detta sätt. Den megalomana ambitionen gör att man som läsare ständigt upptäcker små och stora glipor mellan stygnen. Västerbro ägnar till exempel 1100-talets Frankrike och dess ”höviska kärlek” i adliga kretsar ett stort utrymme. Men vad hade den för betydelse i, säg medeltidens Skaraborg – eller vilken annan avkrok som helst? Garanterat ingen. På 1920-talet slår ”dejtingkulturen” igenom, skriver Västerbro. Men som Petter Larsson påpekat i Aftonbladet var detta mest ett amerikanskt fenomen – i Sverige började man ”dejta” först på 1990-talet.

Läs mer

Ett annat problem rör stilen. För det är svårt att skriva om kärlek. Ta förälskelsen: himlastormande – men också banal. Eller den livslånga kärleken: vidunderlig – men också långtråkig. Detta ställer författaren inför svårigheten att spegla innehållet i formen. De bästa böckerna jag har läst i ämnet lyckas med detta genom att välja en aspekt av kärleken. Francesco Alberonis Förälskelse och kärlek jämför förälskelsen med en revolution och är därför skriven som en agiterande pamflett. Medan Roland Barthes Kärlekens samtal är förvirrad, motsägelsefull och osystematisk på ett sätt som påminner om förälskelsen. Västerbros stil är däremot försynt resonerande, vilket visserligen gör texten nyanserad. Men också att man aldrig känner hettan i ämnet han skriver om.

Med det sagt är Kärlekens tid ett imponerande populärhistoriskt verk. Västerbro närmar sig kärlekens historia så som Søren Kierkegaard menade att vi måste förstå livet: historien löper framlänges men vi begriper den baklänges. Ofta kommer jag på mig själv med att bläddra tillbaka till avsnittet om Platons Gästabudet – var det ändå inte han som formulerade idén om ”den enda rätta” på det mest elaborerade sättet? Historien om hur gudarna klöv ursprungligen tvåkönade kroppar, som därefter söker sin rätta hälft. På så sätt öppnas historien upp – forna tiders människor kommer närmare oss. Eller om man vill formulera det mera krasst: människan framstår som en fisk som står stilla i tidens ström.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 28 augusti, 2025

Slavoj Žižek: Ansiktena som avslöjar krigets hemligheter

Ansiktena i fasornas mitt: USAs president Donald Trump, ”gudmodern för de israeliska bosättarna Daniella Weiss, ”palestiniernas Mandela” Marwan Barghouti, Rysslands president Vladimir Putin, Israels säkerhetsminister Itamar Ben-Gvir. Foto: Evan Vucci/AP, Vyacheslav Prokofyev/Sputnik/AP, Abir Sultan/EPA/AP, Bernat Armangue/AP, Menahem Kahana/AP.

Slavoj Žižek följer tre centralfigurer – Vladimir Putin, Daniella Weiss och Marwan Barghouti – som på olika sätt speglar den politiska cynism och våldsamma logik som präglar vår tid.

Gaza. Ukraina. Sudan. Med alla fasansfulla bilder som sköljer över oss är det inte konstigt att vi blir avtrubbade. Tio barn dödade i Gaza, och? I går var det tjugo! Analyserna känns som repriser: även om nya detaljer framkommer – som att Israel på förhand kände till attacken den 7 oktober och lät den ske för att rättfärdiga ett Storisrael – så är det samma historia som berättas om och om. För det är fortfarande samma historia som pågår.

Vad händer om vi i stället riktar blicken mot en detalj – något som, likt ett freudianskt symptom, säger mer än många rapporter? Jag tänker på de miner som råkar fastna på kameran, och som tillhör ansiktena i fasornas mitt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 27 augusti, 2025

Ungsvenskarna som vill säkra SD:s gejmar-röster

Djupt fokuserad energidrycks-konsument på mega-mässan Dreamhack. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Ungdomsföreningen Althing Gaming vill motarbeta den ”vänsterliberala spelindustrin”, och skapa ett konservativt alternativ till Sverok. Sverigedemokrater och Ungsvenskar håller i kontrollen – och lockar medlemmar med energidryck.

”Gamers är trötta på woke kultur i sina spel, och har varit det länge. Spelvärlden ska vara en plats för konstnärlig frihet, gemenskap och underhållning – inte en politisk plattform.”

Instagram-inlägget uppmanar den som instämmer att gå med i Althing Gaming – en riksorganisation för ”unga mellan 6-25 år” som är intresserade av tv- och datorspel. Föreningen håller inte bara till online, utan har närvarat på stora svenska mässor som Comic Con och Dreamhack. I slutet av förra året nådde man över 1 000 medlemmar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 27 augusti, 2025

Mímir Kristjánsson vill göra vänstern greit igen

Mímir Kristjánsson talar framför fler än 100 fackföreningsfanor som samlats framför Stortinget i protest mot att höja pensionsåldern. Foto: Rodrigo Freitas/NTB/TT.

En stolt populist med vildvuxet hår, glugg mellan tänderna och en bakgrund i ”Farmen kjendis” – Mímir Kristjánsson är ingen typisk vänsterpolitiker. Nu hoppas norska Rødt att hans burdusa stil ska vinna över arbetarrösterna.

Det marxistiska partiet Rødt har bara funnits sedan 2007. Vid senaste Stortingsvalet fick de blygsamma 4,7 procent av rösterna. Ändå vet de flesta norrmän vem Mímir Kristjánsson är. Den slagkraftiga, snabbpratande stortingsledamoten med rufs på huvudet och glugg mellan framtänderna syns överallt. I tv och tidningar, i bokhandlarnas hyllor, i poddar, på Youtube och Tiktok. Särskilt nu, när det bara är några dagar kvar till valet den 8 september.

– Mímir är helt klart en profil i Norge, säger Ali Esbati (bilden), som länge har varit verksam i norsk vänsterdebatt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 25 augusti, 2025

Varför Vänsterpartiet alltid bråkar

Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat meddelade i helgen att man lämnar Vänsterpartiet. Foto: Oscar Olsson/TT.

Stalinism mot trotskism-narcissism – underhållningsvärdet är stort när V-fraktionerna drabbar samman. Men bakom glåporden finns en verklig konflikt om partiets vägval – att få igenom politik, eller ha rätt från sidlinjen.

”Småborgarrevisionister kan aldrig bygga partiet”, sjöng Knutna Nävar på 70-talet. ”Splittringen var en bra sak. Det rensade bort dem som hindrade förbundets politiska utveckling.”

Nu haglar glåporden än en gång.

Vänsterpartiets kultur är ”stalinistisk”, sade Lorena Delgado Varas på presskonferensen där hon och Daniel Riazat meddelade att de lämnar partiet. Partiveteranen Ali Esbati kontrade på Facebook: ”Alla vet att det bästa botemedlet mot fascism, folkmord och kapitalistisk exploatering är att maximera antalet trotskistiskt-narcissistiska alternativ.”

Stalinism mot trotskism-narcissism alltså.

Konflikten har pågått åtminstone sedan 2022, när Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat skapade rubriker med sina flaggor för PKK och dess syriska systerorganisationer YPG och YPJ i Almedalen. Någon som minns vad Nooshi Dadgostars tal handlade om? Nej, just det.

Det handlar alltså om mer än vårdslösa delningar i sociala medier, som Lorena Delgado Varas dessutom backade från. Men i Vänsterpartiet kan minsta gräl göras till en existentiell fråga. Även när Björn Alling skrivit att Nooshi Dadgostar ”slickar sioniströv” för att hon beklagade de israeliska dödsfallen under terrordådet den 7 oktober 2023, startades en namninsamling.

Riazat och Delgado Varas har suttit i partistyrelsen, med uppdraget att förverkliga demokratiskt fattade beslut – inte underminera dem.

Man kan tycka att det finns viktigare saker att utmana ledningen om än rätten att vara bufflig. Men som journalist ska jag inte klaga. Det är oerhört lätt att berätta om konflikterna, med alla öppna inlägg i sociala medier. Det hade kunnat vara ett tecken på högt i tak, men situationen är bortom det. Riazat och Delgado Varas har suttit i partistyrelsen, med uppdraget att förverkliga demokratiskt fattade beslut – inte underminera dem.

Att ställa upp som motkandidater i en öppen process hade varit något annat, men där hade de sannolikt förlorat. I stället agerar de som en fraktion och saboterar de budskap som partiet har valt att fokusera på – men utan det mandat som ledningen fått från medlemmarna.

Deras linje är nämligen i minoritet. Problemen med antisemitism skylls på att man viker sig för borgerliga medier, men som rapporten Antisemitism i Sverige (2020) visar är Vänsterpartiets väljare minst antisemitiska av alla. Så när riksdagsledamöter försöker hitta rationella skäl till att vandalisera Anne Franks staty i Amsterdam – ett av flera tanklösa utspel från Delgado Varas – skadar det partiet inför de egna väljarna.

Efter att ha blivit ombedd att lämna sina uppdrag backade hon kampanjen ”Folkets röst”, som menar att Vänsterpartiet inte förtjänar röster om det vore val i dag. I vilket annat parti hade det varit möjligt för en styrelseledamot?

För dem är varje kompromiss ett svek mot socialismen, och därför blir också varje konflikt så blodig.

Att ett sådant minimumkrav på lojalitet kallas ”stalinism” säger en del om den individualistiska kultur som odlats i Vänsterpartiet, vilket Daniel Swedin sätter fingret på i Arbetet (25/8). Det verkar paradoxalt – socialister ska ju vara kollektivister – men det finns förklaringar. I ett parti med många akademiker, och svag förankring i fackföreningsrörelsen, blir teoretiska principer viktigare än vardagliga kamper. I jämförelse med världsrevolutionen framstår 112 kronor mer i bostadsbidrag inte bara som futtigt, utan som en muta från kapitalet för att söva arbetarna.

I Katarina Barrlings avhandling Partikulturer (2004), som bygger på anonyma intervjuer med partimedlemmar, visar hon att partiet inte bara ser sig som ideologiskt oppositionellt, utan även inför riksdagens ordningsregler och sina egna valda representanter. ”Den starka ställning individen har och tillmäter sig själv inom vänsterpartiets grupp existerar delvis på bekostnad av känslan för gruppen som en helhet”, skriver hon. No shit.

Socialdemokratins kompromisskultur avfärdas däremot av intervjupersonerna som ”terapeutisk”, vilket förklarar varför Reformisternas stoiska oppositionsarbete är så chockerande till vänster. Tanken att man kan åstadkomma mer med lojalitet och tålamod, även om resultatet dröjer, verkar främmande.

Det här försökte Jonas Sjöstedt bryta med 2012 när han tog över efter Lars Ohly som partiledare. Att ha rätt från avbytarbänken skulle inte väga tyngre än att vinna. Socialismen skulle inte bestå i renlärighet, utan i att göra skillnad.

Men en stridbar femtedel av partiet har inte accepterat kursen. För dem är varje kompromiss ett svek mot socialismen, och därför blir också varje konflikt så blodig. Delgado Varas och Riazat kallar nu partiet ”socialdemokratiskt”, och det är i grunden korrekt. Efter Sovjetunionens fall accepterade man slutgiltigt den parlamentariska demokratin, och erkände därmed att Karl Kautsky hade rätt och Lenin hade fel. Det vore skönast om alla, inklusive Jonas Sjöstedt, rev av Lenin-plåstret och erkände detta rakt ut.

Flammans utrikesredaktör Jonas Elvander har beskrivit hur samma konflikt utspelade sig vid grundandet av Podemos och Syriza, mellan det nya ledarskapet och den ”’konservativa vänster’ som nästan njuter av nederlag och som mest av allt räds att få reell makt”.

Men en sådan tydlighet från ledningen skulle kräva mer pondus och rättframhet. I stället för att lägga fram en klar ideologisk linje försöker man tysta ned konflikterna, vilket öppnar för spekulationer. I en tid – och ett parti – där individer kan få brett genomslag i sociala medier kan organisationer inte vara tysta med hänvisning till personalärenden. Det har vi inte minst sett med den sparkade statsepidemiologen Magnus Gisslén, som fått spela mot öppet mål i kritiken mot sin forna arbetsgivare.

Medlemmarna måste kunna lita på att politikerna företräder politiken som röstas fram, annars är det inte lönt att vara aktiv.

Från utomparlamentariskt håll menar man att ledningens valhänthet säger något om partiets svaga förankring i ”rörelser”, men det är bara delvis sant. Visst var Vänsterpartiet passivt när demonstrationerna för Palestina inleddes. Man hamnade i baksätet till obskyra Instagramkonton och arrangörer som spred konspirationsteorier om LVU och ett spindelnät av mäktiga ”Aron”.

Samtidigt är ”Folkets röst” inte en rörelse. Det är en handfull individer som trots medialt genomslag knappt skrapat ihop 2 500 av de 300 000 underskrifter de hade som målsättning. Samma sak gäller de nya utbrytarpartierna, och troligen även Delgado Varas och Riazats utlovade nya projekt. De är alla perfekta exempel på ”hyperpolitik”, som historikern Anton Jäger kallar kombinationen av extrem politisering och avsaknad av massbas i de sociala mediernas tidevarv, mer fokuserad på lajks än på långsiktiga resultat.

Läs mer

Vänsterpartiet däremot är en rörelse – den största till vänster om socialdemokratin. Som på oändliga möten, från fika i hyresgästlokaler till årskongresser, formar den politik som riksdagspolitikerna ska genomföra.

Att krafter utanför partiet – de må vara stalinistiska, trotskistiska eller anarkistiska – som tillsammans på sin höjd samlar några tusen individer, vill att partiet driver en annan politik är inte någon rörelseposition. Tvärtom bygger det på tanken att färgstarka personligheter ska bryta mot demokratiska beslut för att man själv ska få spegla sig i deras åsikter.

Men så fungerar inga rörelser som vill bli varaktiga. Medlemmarna måste kunna lita på att politikerna företräder politiken som röstas fram, annars är det inte lönt att vara aktiv. Ett fungerande parti behöver livlig debatt, men också dygder som tålamod, lojalitet och respekt. Annars blir man aldrig mer än en samling rättänkande gnällspikar vid sidlinjen.

Diskutera på forumet (4 svar)

Flammans forum

"Tycker denna delen säger mycket: "Att ett sådant minimumkrav på lojalitet kallas ”stalinism” säger en del om den individualistiska kultur som odlats i Vänsterpartiet, vilket Daniel Swedin sätter fingret på i Arbetet (25/8). Det verkar paradoxalt – socialister ska ju vara kollektivister – men det finns förklaringar. I ett parti med många akademiker, och svag förankring i fackföreningsrörelsen, blir teoretiska principer viktigare än vardagliga kamper. I jämförelse med världsrevolutionen framstår 112 kronor mer i bostadsbidrag inte bara som futtigt, utan som en muta från kapitalet för att söva arbetarna." Det "stalinistiska" är inte disciplin och att följa majoritetsbeslut utan hur man försöker nå disciplinen. "Stalinismen" är att man "löser" politiska motsättningar och bygger "enighet" med byråkratiska manövrar, uteslutningar, mobbning, hemliga överenskommelser, svängar som saknar demokratisk förankring osv. Detta är något som klart funnits i SKP/VPK/V eftersom att vi ändå var stalinister. Det går klart att debattera hur mycket som finns kvar av det idag men det är väl tydligt att det finns ett djupt rotat problem i partiets struktur fortfarande. Till synes har både "sidor" använt vissa av dessa metoder genom åren, Amineh Kakabaveh skriver t.ex att Daniel och Lorena använde samma metoder mot henne. Enighet och disciplin i ett genuint arbetareparti måste nås genom öppen debatt om strategi, taktik och politiken vi vill driva - inte utifrån teori utan för att sätta vår vardagliga kamp i ett större sammanhang. Det är ju det som byggde Socialdemokraterna från början som ett socialistiskt arbetareparti och den tradition som Socialdemokratiska Vänsterpartiet ville föra vidare vid splittringen 1917."
T
T
Inrikes 25 augusti, 2025

Palestinsk skådespelerska nekad visum till Sverige: ”Pinsamt”

Ranin Odeh har tidigare besökt Sverige såväl som 15 andra länder och alltid återvänt till hem till Palestina. Foto: Frihetsteatern.

Ranin Odeh, 33, får inte besöka Bokmässan i Göteborg – trots att hon varit i Sverige flera gånger, och jobbar med svenskstödda Frihetsteatern på Västbanken. Myndigheterna räds att hon ”saknar tillräcklig stark social anknytning till hemlandet”.

När israelisk militär stormade Frihetsteatern i flyktinglägret Jenin på norra Västbanken i december 2023 – för andra gången det året – lovade den palestinska skådespelerskan Ranin Odeh inför SVT:s kameror att ”fortsätta vad som än händer oss”, trots att hennes kollega Ahmed Tobasi blivit bortförd och svårt misshandlad av soldater samma dag.

33-åriga Ranin Odeh har turnerat världen runt, och varit i Sverige flera gånger förut – 2021, 2019 och 2018, inbjuden av Frihetsteaterns vänförening i Sverige. På schemat inför hennes planerade besök i Sverige denna höst stod ett samarbete med Clowner utan gränser, en visit hos Stockholmsteatern Unga Klara, och ett framträdande på bokmässan i Göteborg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 25 augusti, 2025

Magnus Bjerg Sturm: Du hade älskat att vara här

Tänk om du kunnat följa med och dyka efter vrak. Foto: Magnus Bjerg Sturm.

Vi unga tänker mest på döden. Sju av tio gör det varje månad eller oftare – jag är en av dem. Efter ett livsfarligt museibesök på 30 meters djup stiger döden, livet och sorgen upp till ytan med mig.

Trots att vi unga svenskar är de som känner oss mest obekväma med att prata om döden, tänker vi också mer på den än någon annan åldersgrupp, visar en färsk rapport.

Tankarna våldgästar alltid när man minst väntar dem.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 25 augusti, 2025

Vet du vad som är horribelt, Ebba Busch?

Undernärda tvååringen Yazan Abu Ful sitter i sitt familjehem i flyktinglägret Shati, Gaza stad, den 23 juli 2025. Foto: Jehad Alshrafi./AP/TT.

Barn som svälter i Gaza. Flickor som utvisas till könsstympning. Familjer som förlorar allt för att regeringen stänger dörren. Det är förfärligt, Ulf Kristersson. Inte att Greta Thunberg seglar med mat.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Flickan mitt emot mig sorterar pärlor för att välja ut till ett armband. Hon är duktig i matte, men ändå lägger hon samma pärlor i olika högar, om och om igen. Efter en stund förstår jag. Flickan väljer inte ut pärlor för att göra klart sitt armband. Hon försöker stanna tiden. Framtiden är nämligen den här flickans fiende.

Hon är ny på min mottagning, men hennes situation är tyvärr inte ny för mig. Jag är psykolog och arbetar med barn som varit med om krig och förföljelse. Det som är ovanligt för mig är att flickan är född i Sverige och har bott här hela sitt liv. Hon går på mellanstadiet, fortfarande mer flicka än tonåring. Favoritämnet är idrott och allra roligast är spökboll. Hon är blyg men ler brett när jag frågar om hon vunnit någon gång.

För de barn jag möter är regeringens beslut avgörande.

Nästa vecka ska hon och hennes mamma utvisas. Mamman har arbetat i Sverige sedan innan flickan föddes, men nya lagar har gjort dem papperslösa. När flickan inte hör säger mamman: ”Min dotters säkerhet är allt som betyder något.” Hon har till och med bett oss – väl medveten om att vi skulle säga nej – att omskära flickan här, under trygga förhållanden. Hon vet att så fort de landar i hennes hemland kommer släktingarna att göra det, utan bedövning och med risk för infektioner. I Migrationsverkets beslut står att det är olagligt med omskärelse i mammans hemland och att det därför inte finns något hinder för mamman och flickan att återvända dit. Vad de inte förstår är att en brutal tradition är så mycket större än lagar på papper.

Min nästa patient är ett barn i förskoleåldern. Barnet lagar mat vid en träspis och matar en docka och säger: ”Det var allt vi hade. Det finns ingen mer.” Plötsligt stannar hon upp och ser plågad ut. Hon flimrar med ögonen och är inte kontaktbar. När flickan är tillbaka berättar hon att vi måste hitta en ficklampa, för bomben har gjort det mörkt. Flickan och hennes familj har just evakuerats från Gaza. Hennes föräldrar har trots svält och bombanfall lyckats hålla barnen vid liv och ta sig ut till säkerhet. De berättar om hur de ansträngt sig för att barnen ska känna trygghet nog att börja leka igen. Jag tänker att de borde få ett Nobelpris i föräldraskap.

Jag får ofta frågan om det krävs särskilt kunskap för att arbeta med barn från ”andra kulturer”. Jag vet inte hur jag ska svara. För smärta gör ont i alla kroppar. Skräck är outhärdligt för alla. Skratt bubblar lika skönt i allas magar.

Men kanske finns en outtalad föreställning: att barn med lite mörkare hud inte känner lika stark rädsla när en vuxen skär dem i underlivet? Att barn som växt upp i krig inte plågas lika mycket av mardrömmar än lite ljusare barn från 200 år av fred. Att föräldrar från andra länder tar mindre ansvar.

Läs mer

Hur ska jag annars förstå att flickan med pärlorna utvisas till ett land hon aldrig varit i och där hennes underliv kommer att skäras sönder? Eller att de flesta av oss inte gör mer för att pressa regeringen att hjälpa barnen och familjerna i Gaza?

Samtidigt såg vi i somras hur migrationsministern försvarades när det avslöjades att hans barn varit aktiv i en högerextrem organisation. Ingen ifrågasatte hans föräldraskap, ingen talade om utvisning. Och när Greta Thunberg försökte bryta Israels blockad av Gaza med mat och medicin, sade vice statsministern att hennes agerande var så ”horribelt” att hon inte kan prata om det.

Min måttstock om vad som är horribelt är en annan.

För de barn jag möter är regeringens beslut avgörande. Den avgör om barn ska få trygghet, eller utsättas för lidande och fara. Om det sker av okunskap, fördomar eller likgiltighet vet jag inte. Men konsekvenserna är desamma. Barnen i Gaza, flickan med pärlorna – de betalar priset.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 24 augusti, 2025

Vänsterpartister lämnar partiet: ”Stalinistisk organisation”

Foto: Oscar Olsson/TT.

I onsdags öppnades uteslutningsärenden mot Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat. Nu väljer de två partiprofilerna att lämna V – och öppnar i stället för att starta ett nytt alternativ.

De två riksdagsledamöterna Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas lämnar Vänsterpartiet med omedelbar verkan, meddelar de vid en presskonferens under söndagen. Båda säger också att de kommer att stanna i riksdagen.

– Det är något som vi är djupt ledsna över, något som vi önskar aldrig hade behövt göras. Vi har gett våra liv till partiet. Vi har offrat våra dagar och nätter, säger Daniel Riazat, som varit med i partiet i 19 år.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 23 augusti, 2025

Snuskgubben är förlåten

Stig Larsson har gjort lite liv ifrån sig sedan millennieskiftet – men plockas under 2020-talet upp av ett nytt unglitterärt gäng. Foto:

Boken om Stig Larssons författarskap, ”Ett berg av liv”, är full av medhårsläsningar – men blixtrar till när provokatören själv kommer till tals.

Att skriva något nytt om Stig Larsson är en övermäktig uppgift. Lika skandalomsusad som geniförklarad har han sedan debutboken Autisterna 1979 fått rollen som omhuldat underbarn, litterär tuffing och postmodernismens galjonsfigur. Han har varit sjavig knarkare, provokatör, detroniserad som snuskgubbe. Och så i dag: upplockad av unglitterära kotterier och mysfarbor på uppesittarkvällen i Cyklopernas land. Det är också slitsamt att se bortom det här, och få syn på texten bakom personan.

Sådana anspråk har däremot de åtta essäisterna i Ett berg av liv: En bok om Stig Larsson (Diadalos, 2025). Under Kristoffer Flensmarcks och Andreas Holmströms redaktörskap skriver här poeter och kritiker, som Victor Malm, Joni Hyvönen och Mikaela Blomqvist, om Larssons verk, från dikten ”Hösten” 1964, fram till förra årets Högt och lågt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)