Så kallad förnyelsebar energi är beroende av icke-förnyelsebara metaller. Det är utgångspunkten för Jasper Bernes essä Between the Devil and the Green New Deal i sommarnumret av Commune Magazine.
Elmotorer, batterier, turbiner och vindkraftverk kräver neodym, indium och litium och stora mängder järn, silver och koppar.
80 till 90 procent av alla sällsynta jordartsmetaller bryts och förädlas i dag i Kina. Hela världens tillgång på dysprosium, en metall som används i elmotorer som ska klara höga temperaturer, exempelvis i elbilar, kommer i dag från ett enda gruvdistrikt i inre Mongoliet. Varje ton metall som bryts frigör upp till 12 000 kubikmeter miljöskadlig gas, 75 kubikmeter försurat vatten och ett ton radioaktivt slagg.

För journalisten och aktivisten Aaron Bastani är det inget större problem. I hans framtidsvision, Helautomatisk Lyxkommunism, kommer vi bryta alla metaller vi någonsin kan behöva i rymden. Att flytta en asteroid till låg omloppsbana kring jorden kan verka som ett science fiction-projekt men enligt en studie från Caltech skulle kostnaden uppgå till 2,6 miljarder dollar, att jämföra med investeringskostnaden på en miljard för en ny gruva för sällsynta mineraler på jorden.

Närmast oändlig tillgång till mineraler innebär oändligt med förnyelsebar energi från solen som innebär oändliga möjligheter till automatisering av arbete. Tillsammans med oändliga mängder mat från labbodlat kött och oändlig hälsa genom genteknik kommer detta skapa mänsklighetens chans att passera från nödvändighetens rike till frihetens rike, det som Marx kallade kommunismen.

I en central passage skriver Bastani om de svårigheter gruvbrytning i rymden står inför att: ”med tanke på de jordliga problem som rymdgruvor kan lösa […] framstår dess framtåg under de kommande årtiondena som oundvikligt.”
De tekniska framstegen som Bastani åberopar framstår som oundvikliga, helt enkelt för att de skulle lösa så många problem. Det skulle framförallt lösa det politiska problemet att kombinera Bastanis vänsterpopulistiska program – hummer och champagne åt alla – med att leva inom planetens gränser. Det vore så skönt om tekniken löste det.

Många av de löften om teknologiska genombrott som i åratal funnits precis runt hörnet är i själva verket bara en sorts fundraising

I den framtid Aaron Bastani målar upp är det egentligen inte frågan om vi kommer kunna ha gruvor i rymden utan hur vänstern ska forma en framtid där dess rikedomar kan komma hela mänskligheten till gagn. Kapitalisterna förbereder sig nämligen redan. 2017 deklarerade chefen för US National Space Council att yttre rymden inte är en ”global allmänning” eller ”mänsklighetens gemensamma arv”.
Vid läsningen går tankarna till Elizabeth Holmes, underbarnet som vid 19 års ålder grundade företaget Theranos och lyckades samla 700 miljoner dollar i riskkapital för att finansiera en ny metod för blodprov där testet bara kräver en bloddroppe. Det var bara den detaljen att tekniken för sådana test inte existerade, kanske kan den inte ens existera, och just nu står Holmes inför rätta som bedragare.

Science fiction-författaren Kim Stanley Robinson varnade i en intervju i podden The Antifada vänstern för att lyssna för mycket till sirensången från Silicon Valley. Många av de löften om teknologiska genombrott som i åratal funnits precis runt hörnet är i själva verket bara en sorts fundraising.
Sedan krisen 2008 har USA:s centralbank försökt stimulera ekonomin genom enorma värdeöverföringar till finanskapitalet. Det har lett till en situation där stora mängder spekulativt kapital inte hittar några produktiva investeringar. Ett drömläge för Elizabeth Holmes och andra ormoljeförsäljare. Vänstern får inte låta sig distraheras säger Robinson.

Helautomatisk Lyxkommunism är inte nödvändigtvis en distraktion. Som bäst tror jag att den kan öppna för ett samtal inom vänstern kring teknik och teknologisk utveckling. I en bisats säger Bastani att hans program inte är en livbåtssocialism. Kanske är livbåtssocialismen, det vi med referens till Jacobinredaktören Peter Frase skulle kunna kalla en demokratisk och jämlik knapphet, det bästa vi har att hoppas på?
Vad är lyx? Bastani tycks aldrig definiera begreppet. Hur uppkommer våra behov och hur skulle vi kunna uppfylla dem i ett helt annorlunda samhälle? De verkligt intressanta frågorna lyser med sin frånvaro i boken. Men den har i alla fall en stor poäng, den gör det farliga k-ordet återigen aktuellt som namnet på det som komma skall.