En incident under premiären av Helmon Solomons monolog sätter fingret på föreställningens brännpunkt.
Den 23 november hade Helmon Solomons Vi går aldrig sönder premiär på Folkteatern i Göteborg, en monolog som varvar självbiografiska texter med andra röster och sträcker sig över en knapp timme.
Jaget i pjäsen är fast i en cell, hon är instängd i sitt huvud och det är omöjligt att ta sig ut från tankarna som rusar snabbt mellan hybris (som uppstår när svarta kvinnor som till exempel Beyoncé hyllas till skyarna), självförakt (en röst som säger att ”du är inte mer än en kackerlacka”) och kamplust. Solomon är en fantastisk skådespelare som klarar av att hela tiden vara i den väldigt krävande karaktärens tvångsmässiga tankemönster. Hon pendlar snabbt mellan de olika känslolägena och inte en enda gång känns det krystat eller överdrivet. Trots att jag upplever det hela som lite väl fragmentariskt och osammanhängande så känner jag starkt med Solomons karaktär och hennes paranoida tankar. För jag har varit där; i smärtorna och sorgerna.
Solomon börjar starkt med att hoppa runt, dansa, clowna sig om man så vill, och publiken visar sin uppskattning med rungande skratt, men inte allt för snart börjar någon i publikens telefon ringa och den ringer och den ringer och den ringer. Igen och igen. Runt omkring mig sitter olika vita kulturpersoner och skruvar på sig besvärat, men ingen reagerar mer än så. Mitt fokus på pjäsen avbryts av att jag slås av att det är exakt det här Solomons monolog handlar om, men kanske är det också bara jag som har sett symboliken. Efter föreställningen har jag utan lycka sökt en recension som tar upp den så kallade ”lilla incidenten”. Självklart kommer ingen göra det eftersom det inte var en del av föreställningen, men jag fortsätter att undra om det inte var det? Var det inte exakt det här som Solomon berättade för oss när hon talade om att inte tas på allvar som svart kvinna i Sverige?
Att berättelsen är skriven kollektivt tillsammans med poeten Ali Derwish ger den dess främsta styrka då det är omöjligt att känna att Vi går aldrig sönder är en persons enskilda upplevelse av rasism, tvärtom är den kollektiva erfarenheten alltid väldigt närvarande.
I mitten av pjäsen lämnar Solomon scenen och publiken lämnas själva till att beskåda Jen Tamayo Jörfjords videoverk som spelas i bakgrunden. Verket som tidigare har visat leksaker, som en ballerina och en snurrande karusell, skiftar nu fokus till en figur i mänsklig storlek. Under några minuter ser vi hur figuren sticks med nålar för att sedan långsamt brytas sönder och till slut brinna upp. För mig blir de minuterna nödvändiga för att pjäsens allvar ska lyftas fram ordentligt. Jag vrider mig i smärta när jag tittar på figuren som slits sönder eftersom jag känner igen mig i jagets smärtor. Plötsligt är det inte bara Solomons jag som bryts sönder av rasismen utan det är också jag själv. Plötsligt är jag en del av pjäsens kollektiv av röster och vi går aldrig sönder.