December 2019. Jag och min vän glider ned i träsket av kommersiell reality-tv. Paradise Hotel har visats under hela decenniet, som nu går mot sitt slut, och blivit publiksuccé år efter år. Särskilt omtalat var programmet i mitten av tiotalet, när det både fick Kristallens pris för ”Årets dokusåpa” och förskräckta rubriker på ”det går utför med ungdomen”-temat för att fler sökte dit än till lärarhögskolan. Den medelklass som lyteskomiskt skrattande konsumerade programmet delgavs i krönikor en rimlig klassanalys.
Men nu är det inte klassanalysen jag tänker på när jag tittar på reality-tv. Utan känslorna. Instängda på ett hotell i Mexiko och inneslutna i en dimma av fest och alkohol, handlar programmet om just det. Känslornas dramatik. I ett drama orkestrerat av producenterna ges löften åt höger och vänster, deltagarna sviker varandra, älskar varandra, hatar varandra, festar och skvallrar och beter sig för en utomstående ofta så absurt och obegripligt att tittarna stormar. Man hatar och älskar själv.
Hela konceptet är som det mesta i medielogiken: känslor.
I finska forskaren Anna Rotkirchs bok från förra året, Känslornas svall – en slags essäistisk dagbok efter presidentvalet i USA 2016 som satte Donald Trump i Vita huset och gav för henne upphov till känslor som uppgivenhet, illamående, raseri och besatthet – menar hon att tiden vi lever i är som en upp och nedvändning av 70-talsfeminismens ”det privata är politiskt”.
Tiotalet går på så vis till historien som känslornas decennium, och i känslornas tidevarv har det politiska blivit privat.
För detta decennium framstår i backspegeln som ett virrvarr av ilskna algoritmer, medial produktion som ska maximera känslorna och av snabba politiska beslut grundade på en föreställd rädsla hos befolkningen. När en kvinna med ett barn på armen skjuts till döds på Malmös gator tidigare i år blir hon svepskäl och verktyg för en straffinriktad högerorienterad kriminalpolitik.
I medieforskaren Anja Hirdmans bok Känslofyllda rum: den mediala socialiteteten – att titta och beröras från 2018 behandlar hon tidens ”emotionella realism”, reality-tvn:s både riktiga och spelade tårar och hur det digitala, sociala samspelet speglar jaget och driver på känslorna. Hirdman menar att en betoning på det digitala umgänget har drivit på en distans, i så väl relationer som i jagets reflektion av sina egna känslor. I och med sociala mediers stora intrång i våra liv blir allt liksom lite förskjutet, relationerna innebär färre risker, eftersom vi inte behöver leva upp till känslorna vi säger oss ha. Vi känner, som hon själv skriver, ”fake-känslor”.
På så vis kan vi engagera oss mer i främmande människor, som i influencers (ett ord som inte fanns vid tiotalets början), kändisar eller personer på tv, men empatin har också flyttat längre bort.
En särskilt tacksam grogrund för att i samma rörelse både närma sig och distansera sig från den andres svaghet.
De känslor som till exempel Paradise Hotel skapar är på så sätt en slags karbonkopia av våra ”verkliga känslor”. Känslor, men inte helt på riktigt. Som att de liksom saknade sitt fäste i verkligheten, i själva jaget. Att de distanserat sig från den riktiga empatin.
När Jimmie Åkesson stod på Almedalens scen sommaren 2016 berättade han om hur sysselsättningen ökade och arbetslösheten sjönk, om hur bra det gick för Sverige. Sedan tog han en paus, och återupptog:
– Men känns det så? Det gör inte riktigt det, va? Det känns inte riktigt bra. Det är någonting som liksom skaver.
Det Jimmie Åkesson syftar till är det nationalistiska narrativ om ett sönderslitet land som ska legitimera en rasistisk politik med högerpopulismens verktygslåda. Så kan en samhällskropp som anses vara frisk samtidigt vara sjuk. Känslorna är vägen dit.
Drygt ett år innan Jimmie Åkessons tal ökade invandringen i Sverige och Europa, många tog sig den långa och farliga vägen från kriget och misärens Syrien och Afghanistan.
Plötsligt öppnades det kollektiva ögat ut bortom nationalstatens horisonter. Överallt rullades bilden av den drunknade treåringen Alan Kurdi upp, och en medvetenhet kring konsekvenserna av Fort Europas migrationspolitik blev allmängods även för medelklassen. En mängd initiativ drogs igång och civil organisering och aktivism ökade lavinartat.
Det besvarades så småningom med ”andrummet” och en Åsa Romson i tårar, gråtandes över den hjärtlösa politik hon själv var ansvarig för.
Ett ögonblick bort, och det öppna ögat stängdes.
I avfolkningsbygder stängde åter de hem, boenden och tillfälliga kaféer och restauranger som slagit upp dörrarna till följd av en plötslig ökad efterfrågan. Känslorna tonade bort.
Tre år senare, i valet 2018, ökade Sverigedemokraterna med dryga fem procent. Det mediala språket om ökningen, liksom förskjutet, konsekvensneutralt som en nyliberal dröm.
Känslor är centrala för hur vi tänker, beter oss och fattar beslut, och så har det alltid varit. Men i och med att all information samlas i samma digitala rum, ställs politiken sida vid sida om ett syskon, Marcelo från Paradise Hotel och någon från lågstadiet. Allt i ett konstant emotionellt brus, ett ständigt närvarande flöde av känslor, åsikter och antaganden som styrs av algoritmer, i sin tur styrda av våra egna begär, ivrigt påhejade av starka ekonomiska krafter för ökad konsumtion.
Anja Hirdman menar att vårt behov av närhet, tröst och gemenskap driver oss längre in i sociala grupperingar. Kommunikationen går från en kropp till en annan, bortom tid och rum, samtidigt som den andras kropp förblir anonym. Ribban för vad som får sägas sänks. För förutom kärlek och bekräftelse är det ilskan, hatet och rädslan som är särskilt framträdande. Det digitala möjliggör för oss att vara ensamma; tillsammans.
Produktionen av känslor och information sker i rasande takt, som att stå framför en bild av det döda barnet – i ett slag uppfyllas av världens värk – och sedan återgå till morgonkaffet, annonserna och nöjesartiklarna. Det är som en cirkus. Eller som en fest på ett hotell i Mexiko.
Om samtiden framstår absurd, dubbeltydig och kaotisk – så behöver diagnosen som ställs på den heller inte uppfylla rationella krav. Den abstrakta frustrationen ropar efter svar, men som svar i sig kan det räcka med känslan.
Och vem är bäst att styra cirkusen om inte den direktör som är tokigast av alla?
Lega Nord och Femstjärnerörelsen, Brexit och Johnson, Zelenskyj och Donald Trump är på så vis produkter av en tid som är ur led, kommna ur så väl falska nyheter som falska känslor.
En logisk slutledning som tycks saknas hos varje liberal ledarsida, trots att svaret står att finna i samma tidnings nyhetsrapportering.
För sällan blir det så viktigt för en liberal att ställa sig bakom sin egen godhet, som när den är under hot. Då kan man gråta över migrationspolitiken, och ändå argumentera för att man inte kan ta emot hur många som helst.
”Den nationella kroppen kan framstå som att den är förälskad i sin egen mångfald på samma gång som den kräver att de som förkroppsligar mångfalden ska vara lojala med denna nationella kropp.”, skriver Sara Ahmed, brittisk kultur- och samhällsteoretiker, i ett nummer av Bang från början av decenniet.
Det uppstår en spricka mellan vad vi tror oss vara, och vad vi är. Ahmed menar att tanken om positivt tänkande och den egna godheten är en teknik för att öka det egna välbefinnandet. När man på riktigt möter någon annans lidande så går något sönder, och det kan vara så smärtsamt att människor gör allt de kan för att slippa konfronteras med våldet.
Liksom konsumtionen: när medvetenheten om hur konsumtionen påverkar klimatet i skadlig riktning ökar, så uppger svenskarna i självuppskattningsundersökningar att de shoppar mindre. Medan de i själva verket konsumerar mer och mer för varje år.
Det är lite som att bli arg i en bilkö. Man utgör själv en enhet av ett större problem, men det större problemet skulle göra den primära ilskan illegitim.
För hur ska vi kunna ta till oss hur allt egentligen står till, utan att avkrävas ansvar och smärta?
Under tiotalet har nyhetsrapporteringen präglats av naturkatastrofer, krig och lidande, människor på flykt som trakasseras och högerregeringar som vinner mark i Europa. I Sverige har papperslösa jagats i tunnelbanan, polisen har registrerat romer, hemlösheten ökat, skogsbränder brutit ut, allt fler barn har hamnat i fattigdom och 2014 konstaterades att Sverige var det OECD-land där klyftorna ökade snabbast. Tiotalet är det varmaste årtiondet någonsin uppmätt. Vad gör vi?
Vi gräver fram Hans Rosling.
När han blev folkbildare med hela svenska folket innan sin bortgång 2017 var det som ett svar på ett uppdämt behov. Han presenterade statistik över att det faktiskt gjordes framsteg, att det faktiskt inte var så illa ställt.
Att världen inte var så åt helvete som alla, både från höger och vänster, gjorde gällande.
Men varför behöver vi Hans Rosling?
För att det gör ont. Det känns.
En stor mängd forskning visar på starka samband mellan ojämlikhet och försämrad folkhälsa. Allt fler barn och unga mår sämre, allt fler vuxna sjukskrivs och känner att deras arbete är meningslöst. Diagnoserna och medicineringen ökar. Samtidigt som tiotalet har präglats av ökad användning av sociala medier, där semesterbilder, snygga selfies och glada tider kammar hem mest bekräftelse.
Men så står vi ju också mitt i en slags brinnande undergång. Den etablerade forskningsbilden är att vi inte kan fortsätta som vi gör, att konsumtionen måste minska. Ännu ett klimattoppmöte går i stå över att inte åstadkomma det som krävs.
Dessa rädslor, för så väl klimatångest som orättvisa, har dock tagit sig kollektiva uttryck. 2010-talet bär en historia om upplopp. Som Occupy wall street, grekiska och spanska demonstrationer, arabiska våren, Black lives matter, #metoo, latinamerikanska hösten, gula västarna och Fridays for future, för att nämna några.
Vissa har verkligen påverkat samhällsstrukturerna, politiker och de system de syftar till att förändra. Medan de som utspelat sig i Västvärlden kanske snarare kännetecknats av den ensamma ilskans organisering, som den franska sociologen François Dubet menar.
Han anser att om känslan inte omvandlas till kollektiva krav kan den bli farlig, och gynna högerpopulister. För alla de känslor som snurrar runt i cyberspace – ilska, avsky, klagan – från personer som inte känner tillhörighet och kollektiv identitet, tycks sakna utlopp. På nätet finns varken facken eller organisationer som kan omvandla känslorna till politisk handling. Dubet pekar bland annat ut gula västarna, där rörelsen var spretig och många protesterade av olika anledningar.
I stället för att vara arg på systemet är man arg åt alla håll.
Tidigare, när vi levde i ett industriellt präglat samhälle, representerade de politiska partierna i högre grad olika samhällsklasser. Där fanns både den individuella och kollektiva identiteten. I dag röstar vi långt mer sällan utifrån klasstillhörighet. De unga, ute på gatorna med sina känslor, är i allt lägre utsträckning anslutna till så väl facken som politiska partier.
Den högerextrema framfarten tar sin kraft ur den gemensamma historien om den splittrade tiden, och samlar känslorna bakom en nostalgisk fasad, enligt François Dubet.
Det är alltså inte bara en fråga om en gemensam berättelse, utan om hur känslorna ombesörjs.
Medieforskaren Anja Hirdman poängterar att känslor är bra, så länge vi vet vad vi vill göra med dem.
Och det är väl, i detta decenniums sluttamp, själva knäckfrågan. Vi rör oss obönhörligt mot gränsen, både för våra kroppars och planetens kapacitet. Ändå stannar vi inte upp och frågar oss vad som kommer sen. I detta överflödets, splittringens och effektiviseringens tid får den verkliga rädslan inte plats.
Ett begrepp som länge varit etablerat inom så väl konsten som fysiken är Horror vacui, rädslan för tomrum. Det har nu tagit sig in i sociologin, och används bland annat för att beskriva hur människor förhåller sig till tanken på ett annat samhälle. Man är rädd för tomrummet. För ingentinget.
Det jag kan önska mig inför detta nya decennium är, om inte ett radikalt paradigmskifte, åtminstone ett kollektivt ombesörjande av de känslor som denna obegripliga tid ger upphov till.
