Jag älskar Taylor Swift. Förbehållslöst.
Jag tror att det var låten ”Dear John” – där hon i en fin ballad om nedbrytande kärlek mellan raderna hänger ut sångaren John Meyer som en gubbsjuk rövhatt – som gjorde att jag föll för henne.
Sedan dess har hon med jämna mellanrum sjungit om sina högprofilerade pojkvänner, mer eller mindre anonymiserat.
Taylor Swift har under sin 14 år långa karriär varit väldigt öppen med sitt privatliv – i sina sånger.
Nu har dock ännu ett medium fått tillgång till hennes innersta, genom dokumentärfilmen Miss Americana på Netflix.
Från 14-årig countrytjej med bekräftelsebehov, genom popmetamorfos, enorma framgångar, ätstörningar och konstant i rampljuset, till världens bäst betalda underhållare 2019 enligt Forbes och med, till synes, kontroll över den egna mediabilden.
I dokumentären visas bilden av en ambitiös, kreativ och engagerad person som dock har lidit svåra kval av kändisskapets baksidor. Är det verket av en cyniskt kalkylerande PR-stab?
Jag tror faktiskt inte det, och ärligt talat bryr jag mig inte om så är fallet. När hon gråtandes pratar om att som kvinna inte bli trodd när man berättar om övergrepp, och hur den politiska depressionen drar ned en när insikten om fascismens framfart slår en – då vill jag direkt till hennes merchsida och köpa allt med katter på.