Hassan Saeedi och Seyed Moghaddam, två ledande medlemmar av bussförarnas (illegala) fackliga organisation i Tehran, har dömts till fem respektive två års fängelse, förvisning, förbud att medverka i någon som helst social organisation, förbud att inneha mobiltelefoner och 74 piskrapp! De är naturligtvis även avskedade och svartlistade. Deras brott? De var med och organiserade ett försök till första maj-demonstration förra året i Tehran. Den slogs ned med en brutal polisattack och många arresterades och fängslades. En ung kvinna, Neda Naji, har varit fängslad sedan demonstrationen. Hon är dömd till 5,5 år och har inte fått sin överklagan prövad. Ett trettiotal andra fackliga aktivister är dock frigivna mot borgen medan de väntar på prövning av sina domar i högre instans. Detta är verkligheten för arbetare som kämpar för sina rättigheter i Islamiska Republiken! Fängelse och att piskas på torget! I Sverige gäller nu att kämpa mot försämringar av anställningstryggheten och planerade försämringar av LAS.

Den kampen måste föras med medvetenhet om vad total rättslöshet och förbud mot fria fackföreningar kan innebära. Jag har som förtroendevald i Kommunal följt den iranska arbetarklassens kamp i snart tjugo år, allt sedan bussförarnas strejker 2001 och 2003. Jag har larmat om hur deras fackliga ledare Mansour Osanlou, Ebrahim Madadi, Reza Shahabi m.fl. fängslats och torterats gång på gång. Mansour Osanlou, som nu flytt landet, fick t.o.m. sin tunga sönderskuren för att han inte skulle kunna agitera mer.

För mig är det obegripligt att arbetarrörelsen och vänstern inte reagerat starkare än den gjort på denna barbariska behandling av våra fackliga kamrater. Världsfacket ITUC och Labour Start har haft flera kampanjer till stöd för dem men responsen i Sverige har varit tämligen svag. I ljuset av de återkommande folkliga upproren i Iran mot den Islamiska Republiken där tusentals människor dödats och skadats borde vi kunna bidra till och stödja frihetskampen genom att kräva att domarna mot Hassan Saeedi m.fl. upphävs och att alla fackliga och politiska fångar friges. Under vårens fackliga årsmöten ges tillfällen att anta uttalanden om detta och möjlighet finns att delta i de protestmöten som anordnas av iranska socialistiska organisationer i exil.

Första maj, arbetarklassens internationella solidaritetsdag är synnerligen lämplig för att uppmärksamma våra klassbröder och systrars kamp, då nya försök att hedra denna dag kommer att göras i Iran.