I Norge är det statsminister Jonas Gahr Støre som brukar jämföras med Palme. Överklasspojken från Oslo vest, som mot alla odds blev vänster. Men egentligen har den tidigare statsministern och Nato-chefen Jens Stoltenberg fler likheter med originalet. Sedan Palme dog har socialdemokratin inte någonstans i världen haft en stjärna med starkare lyskraft än han. Nu har han skrivit 500 sidor om sitt decennium som generalsekreterare för Nato. Man kan läsa dem som skvaller om Trump och Putin, eller för att nosa upp hemligheten bakom ett varumärke så starkt att det på egen hand vann det norska valet.

Mycket har sagts om ”Stoltenberg-effekten”. Mindre om vad den beror på. Hur blev en matteälskande nepobaby från Frogner hela socialdemokratins guldgosse? Ett svar finns förstås i uppväxten. Föräldrarna Thorvald och Karin tillhörde båda Arbeiderpartiets elit. För lille Jens var statsministrar, departementschefer och diplomater normalt middagssällskap. ]Han fick således försprång i att bygga nätverk. Att känna alla hjälpte honom tveklöst upp genom Arbeiderpartiet-hierarkin.

Nedärvda eller inlärda. De sociala talangerna är oumbärliga. Stoltenberg är otroligt bra med folk. Han kan till och med imponera på Obama, som sett kampanjfilmen där han utklädd till taxichaufför försökt ta reda på vad Osloborna egentligen tycker om partiet.

Småpratet är varmt i Min tid i Nato (Albert Bonniers förlag, 2025). Stoltenberg blir till och med kompis med Trump, som sagt att det bara fanns två utländska ledare som han hade ett gott förhållande till: Israels premiärminister Benjamin Netanyahu – ”och mig.” Insikten får honom att undra” vad tusan som har hänt med mitt liv”. Svaret är givet. Alla gillar ju Jens.

Själv gillar han Merkel. Och frun Ingrid, förstås. Mer än de flesta politiker gör i sina böcker ägnar Stoltenberg sin stora kärlek tid och utrymme. De har varit tillsammans sedan gymnasiet och har två barn. Och visst, näringsminister Stoltenberg var ansiktet utåt för pappaledighet när Arbeiderpartiet drev igenom reformen på 1990-talet. Men det är tveklöst Ingrid som dragit det stora lasset. Genomgående i berättelsen om hans karriär finns löftesbrotten mot henne. Från att han inte flyttade med när hon skulle jobba på ambassaden i Budapest 1991 till att han gång på gång förlängde sitt uppdrag i Nato, trots att hon bett honom sluta.

Tjejernas eller ”Pikenes” Jens är en på många sätt rätt hopplös make. Men här finns också prov på självinsikt, när han erkänner att det hade blivit lättare om han varit mindre konflikträdd och han klandrar sig själv för att ”stuckit huvudet i sanden” och skjutit upp viktiga beslut. Han är säkerheten själv i yrkesrollen, men rädd privat. Väljarna har kunnat lita på killen som alltid ställer upp, oavsett om det är partiet eller Nato som kallar.

Med sina faktabaserade underlag, sina ”å ena sidan, å andra sidan”, har Stoltenberg blivit ett ideal i ett samhälle tömt på ideologi.

Det som sipprar igenom mellan raderna är hur Stoltenberg framställer sig som en makthavare i händerna på makten. Pappa Thorvald, Biden, Trump och Merkel. Smidigt manövrerar Stoltenberg deras önskemål. Han förlänger sitt Nato-förordnande tre gånger för att andra säger att han måste. Faktum är att de flesta beslut han tar framstår som resultat av noggranna överväganden av olika hänsyn. Enligt Stoltenberg är också en politiker någon som tar ”beslut som fattas i en demokratisk process och som innerst inne är pragmatiker”.

Kanske finns just i den beskrivningen den viktigaste förklaringen till ”Stoltenberg-effekten”. Som författaren Esben Søbye skriver i Morgenbladet, träder i Min tid i Nato en bild fram av ”en politiker utan någon annan vision än att vara pragmatisk”, och ”som står närmare förvaltningen än politiken”. Med all sin slipade, vänliga följsamhet svarar socialdemokratins främsta företrädare sedan Palme upp på behov som är särskilt starkt i vår tid.

Utrikes • 27 augusti, 2025

Mímir Kristjánsson vill göra vänstern greit igen

Sådan är alltså ironin. En sosse som själv drivit på nyliberaliseringen av sitt eget land kan lagom till pensionen skörda frukten av dess oundvikliga slutpunkt: begäret efter teknokraten. Med sina faktabaserade underlag, sina ”å ena sidan, å andra sidan”, har han blivit ett ideal i ett samhälle tömt på ideologi. Jens Stoltenberg må ha vunnit valet åt något som kallas vänstern. Men efter läsningen av Min tid i Nato förstår jag att det är förvaltaren i honom som väljarna röstat på.

Sara Martinsson

Frilansjournalist och författare, senast aktuell med boken "Kvinnor utan barn" (Weyler, 2024).

Går det verkligen att göra fars av ett bilateralt försvarsavtal? Svaret på det är troligen ja. Konsten och i synnerhet komedin har åtminstone sedan Molière varit suverän på att klä av makten, med dess uppburrade löjlighet och gravallvarliga krumbukter. Att bjuda på förlösande gapflabb utan skyldigheter till förfining eller diplomatisk hövlighet är en av de högsta dygderna. Ett gott skratt förlänger käften och så vidare.

Pang i bygden, med premiär i lördags på Teater Tribunalen med regi av Richard Turpin hade inte bara en skara prima skådespelare på scen. Lördagspubliken var stridslysten och uppsluppen. De hade alla kommit för att se pjäsen vars rykte redan nått nationell räckvidd tack vare att det moderata oppositionsrådet i region Stockholm, Kristoffer Tamson, önskat dra in teaterns offentliga finansiering och dessutom göra den återbetalningsskyldig. Orsaken är att regissören Richard Turpin förra våren utropat ”Leve Ryssland!” i sitt ”fredstal” på Svensk-ryska vänskapsföreningens årsmöte.

Paulina Sokolow

Kulturredaktör och konstvetare.