Maksim Gorkijs våldsamma självbiografi är framför allt en berättelse om hopp.
”Du måste begripa allt du ser, annars går det på tok för dig”, förmanar den snälle skräddarmästaren Grigorij den femåriga pojken Aleksej Maksimovitj Pesjkov. Pojken, som senare skulle byta namn till Maksim Gorkij, växer upp i ett hem där ”allas fiendeskap mot allas råder”, i ett land där tsaren, vidskepelsen och våldet härskar. Överallt riskerar man prygel och Aleksej försöker i sin enfald begripa hur världen fungerar. ”Slår de alltid små barn”, frågar han sin mormor och mormor svarar lugnt: ”Alltid”.
Sorg, våld och olycka finns överallt. Men det som skiljer ut ryssar från andra folk, menar Gorkij, är att de ”sällan blygs över att vara olyckliga”. Man räknar helt enkelt med att vara det och förväntar sig inget annat. Dessa lärosatser påminner om när den enbenta hemtjänstarbetaren Svetlana i Sopranos förklarar för den manodepressive maffiabossen Tony hur västerlänningars problem är ”att ni går runt och tror att inget hemskt någonsin ska drabba er, medan vi utgår från att inget annat än hemska saker ska drabba oss”. När Gorkij skriver om den brutala tillvaron för det ryska folket, gör han det dock varken med sentimentalitet eller hopplöshet. Han skriver om det för att det är sanningen, och en sanning ”måste man lära känna ända ner i roten för att kunna rycka upp den med roten ur minnet, ur själen, ur hela vårt bedrövliga skändliga liv”.
Maksim Gorkij föddes 1868 i Nizjni Novgorov, en stad som mellan 1932–1990 även bar hans namn, och första delen av hans självbiografi, som nu nyutkommer på svenska, berättar om livet i det gamla Ryssland och drömmen om det nya. Gorkijs politiska engagemang för revolutionens sak, tillsammans med sina banbrytande socialrealistiska skildringar om villkoren för de ryska arbetarna innebar att han drabbades hårt av tsarismens förtryck, men efter oktoberrevolutionen fick status som Sovjetunionens främste författare. Denna status ledde till att hans verk brändes under bokbålen i Nazityskland och var eventuellt även anledningen till att han aldrig fick Nobelpriset, till skillnad från bland andra exilförfattaren Ivan Bunin eller antikommunisten (och inte minst antisemiten) Aleksandr Solsjenitsyn.
Den borgerliga kultursyn som hyllar politisk vaghet och berättelser om strävsamma individer som reser sig ovanför förtryckande kollektiv, härskade – och härskar fortfarande – överallt, men inte i Sovjetunionen. Maksim Gorkijs författarskap var fast förankrat i en socialistisk realism, som både ville ge sig på att skildra samhället omkring sig och samtidigt inte var rädd för att peka ut vägen framåt. Konst- och litteraturkritiker som marinerats i vår kapitalistiska och individualistiska verklighet gillar dock att avfärda sådana ambitioner som ”plakatpolitiskt” eller ”vulgärt”.
Gorkij ville begripa det han såg omkring sig och genom lagren av misär spirar det trots allt alltid ett bud om någonting bättre. Det finns mycket värdefullt att ta med sig från en läsning av Min barndom – Viola Baos fina förord till exempel – men framför allt är det detta: ”Det goda växer och väcker ett fast hopp om vår pånyttfödelse till ett ljust och människovärdigt liv”.