”Vi har medlemmar som jobbar 7 till 21, får mat av arbetsgivaren, sover över på arbetsplatsen och sen kör 7 till 21 dagen efter igen. De kommer alltså inte hem och träffar sina familjer på flera dygn, för att underbemanningen är total.”
Orden är Elisabeth Antfolks. Hon är undersköterska i hemtjänsten och ordförande för Kommunals sektion för privat vård och omsorg i Stockholm. I Flammans karantänpodd berättade hon i förra veckan om hur förutsättningarna ser ut för att hantera en viruspandemi i en hemtjänst och äldreomsorg som är uppstyckad, svältfödd och underbemannad.
För att stoppa en allt för snabb smittspridning och platta ut den berömda kurvan behövs resurser, personal och skyddsutrustning.
Just nu verkar alla vara överens om det.

För nu börjar den nerbantade omsorgens verklighet att synas, även för dem som inte rör sig i yrket som personal eller anhörig. Och verkligheten är den att även med politiker som låtsas tävla om vem som kan höja statsbidragen mest så innebär ekonomin i många kommuner ändå besparingar. Arena Idé och Tankesmedjan Balans har tillsammans släppt rapporten Budget ur balans där man har tittat på 155 kommunbudgetar. I 96 procent av de granskade budgetarna finns det besparingar på äldreomsorgen.

Verkligheten hindrar inte regeringen och dess samarbetspartier att använda stora ord om sina egna krisinsatser. I medierapporteringen heter det att regeringens nya tillskott på 15 miljarder är det största räddningspaketet till den här sektorn någonsin. Det stämmer. Men det är ändå inte tillräckligt mycket pengar.

”Vi har utgått ifrån hur vi bedömer den ekonomiska utvecklingen […] och det här är för att kunna stötta både sjukvård, äldreomsorg, skola, kollektivtrafik och allt annat som är så viktigt ska kunna fungera också i den här krisen”, säger finansminister Magdalena Andersson i en intervju med Ekot (2/4).

Enligt finans­departementets egna beräkningar av den ekonomiska utvecklingen, redan innan krisen, behövs det minst 90 miljarder mer till välfärden fram till 2026 för att bibehålla dagens usla standard

Den bedömningen är i så fall ny. För enligt finansdepartementets egna beräkningar av den ekonomiska utvecklingen, redan innan krisen, behövs det minst 90 miljarder mer till välfärden fram till 2026 för att bibehålla dagens usla standard. 90 miljarder är alltså vad det kostar att enbart möta den demografiska utmaningen med fler äldre i befolkningen. Enligt LO-ekonomerna krävs 30 miljarder i höjda generella statsbidrag till kommuner och landsting redan nu.

Till detta ska läggas att Sveriges kommuner och regioner (SKR) räknar med att förlora 15–20 miljarder kronor i uteblivna skatteintäkter i år. Detta på grund av den avstannade ekonomin som ser ut att generera tiotusentals varsel och en skyhög arbetslöshet.

Tvärsäker på hur man vänder effekterna och de efterföljande åtgärderna av den här pandemin till arbetarklassens fördel är det ingen som kan vara. Men instinkten att stötta alla de människor som med sina kroppar vårdar och försöker skydda vårt samhälles sköraste borde sitta i ryggmärgen på vem som helst. Varför gör den inte det hos regeringen?