Medan Kuba skickar läkare till resten av världen för att bistå i coronakrisen skickar USA krigsfartyg till Karibien för att iscensätta ännu en folkrättsvidrig blockad. Officiellt heter det att man är där för att bekämpa kokainhandeln i regionen som man menar att Venezuelas president Nicolás Maduro orkestrerar. Därför har USA utlyst en belöning på 15 miljoner dollar åt den som kan berätta vart han håller hus.
Vart Maduro håller hus är dock ingen hemlighet. Han befinner sig i presidentpalatset. Det gör däremot inte USA:s nickedocka, den självutnämnde ”presidenten”, Juan Guaidó. I stället befinner sig Guaidó i onåd hos sin husse i Washington efter att ha misslyckats med att få det venezuelanska folkets stöd bakom sitt eget kuppförsök (även om han fick Margot Wallströms) och för att han var klantig nog att fastna på bild, leende och handskakande, med representanter för colombianska knarkkarteller.
När hot, vapenskrammel och mygel ännu inte fått önskad effekt får det amerikanska kapitalet vissla på sina hovsångare inom nöjesindustrin. Sedan slutet av kalla kriget hette den främste av dem Tom Clancy, som i debutromanen Jakten på röd oktober (1984) introducerade sin amerikanske James Bond-kopia, Jack Ryan.
Borgerliga dygder om att konsten ska vara fri och inte ta politisk ställning var inget för Clancy. Han dedikerade sina böcker till Ronald Reagan och lät flera av sina verk bli direkt redigerade av Pentagon. Till skillnad från den polyamoröse och karismatiske gentlemannabritten Bond är Ryan i stället ett hopkok av traditionellt amerikanska värden, det vill säga ekonomisk framgång, uppblåst patriotism och förakt för svaghet förklädd till scoutmoral. Som son till en före detta snut tar sig Ryan från ett liv som US marine och börsmäklare, via en doktorsgrad i historia, till CIA-agent och slutar – givetvis – sina dagar som landets president.
På film har Jack Ryan gestaltats av bland annat Alec Baldwin och Harrison Ford och i den senaste upplagan, TV-serien Tom Clancy’s Jack Ryan (Amazon Prime), har rollen gått till John Krasinski. Krasinski – tidigare mest känd som den präktige och äppelkindade Jim i amerikanska The Office – har själv beskrivit rollen som ett hedersuppdrag och i flera intervjuer understrukit vikten av att förmedla en positiv bild av den amerikanska krigsmaktens strävan utomlands.
Således är Tom Clancy’s Jack Ryan också närmast löjligt samtidskommenterande. I den första säsongen räddar Ryan världen och amerikanska oljeintressen från en mellanösternterrorist som sånär som på en stavelse delar namn med den – av USA:s militär nyss mördade – iranske befälhavaren Qasem Soleimani. I säsong två anländer Ryan till Venezuela för att befria folket från en ond president som undanhåller viktiga naturresurser från amerikanska företag. Jack Ryan och hans agentkompisar Noomi Rapace och Wendell Pierce (The Wire) förstår snart hur allt hänger ihop genom att googla ”vanlig gruvutrustning” och ”vem är Venezuelas utrikesminister?” några gånger innan de skjuter sig in i presidentpalatset och återställer ordningen.
Vem förlagan till den venezuelanska presidenten Reyes är, är inte svårt att ta miste på där han sitter och smider ränker under ett stort porträtt av Simón Bolívar. Som tur är finns det en snäll och västtillvänd oppositionspolitiker i landet som – i likhet med Guaidó – har full förståelse för de amerikanska sanktioner som lett till brist på mat och medicin i landet.
Vilka som stödjer den sittande presidenten förblir för den som tittar på serien – liksom den som tittar på CNN eller läser DN – ett mysterium. Det finns överhuvudtaget inga människor med namn och ansikten som är anhängare av Maduro Reyes, endast otäcka militärer med pilotglasögon. Den snälle oppositionskandidatens maktanspråk vilar dock på en solid bas av urbana, hashtaggande unga killar och tjejer.
På grund av de frusna relationerna länderna emellan har inspelningen av serien förlagts till den amerikanska lydstaten Colombia – vilken är en utmärkt miljö om man vill ha autentiska bilder på fattigdom, korruption och våld – och verklighetens regimskifte i Caracas går som sagt trögare än i Ryanuniversumet. Men den som tror att den amerikanska kulturimperialismen inte längre utgör ett kloförsett finger på samma järnnäve som den militära och ekonomiska, den tror fel. Som Jack Ryan säger till sina studenter under en föreläsning gäller det bara att ”fråga er själva – med vilken lins tittar ni på nyheterna?”.