Stefan Jonsson har skrivit en medryckande introduktion till postkolonial teori.
Det klassiska fotografiet ”The situation room” föreställer bland andra Barack Obama och dåvarande utrikesministern Hillary Clinton när de på en skärm följer avrättningen av Usama bin Ladin 2011. Utifrån denna bild av en fleeceklädd och sammanbiten president och en utrikesminister som håller handen för munnen (i bestörtning, obehag eller koncentration?) tecknar etnicitetsprofessorn Stefan Jonsson en skiss av en världsordning där en militär supermakt genomför utomrättsliga avrättningar i demokratins namn medan den periferi som är föremål för dess många ”operationer” ständigt befinner sig utanför den västerländska betraktarnas synfält. Det är onekligen en mycket effektiv illustration som Jonsson, som ofta skrivit om liknande ämnen i Dagens Nyheter, målar upp.
Stefan Jonsson går i Där historien tar sluts fyra kapitel sedan igenom olika grundläggande begrepp och tankefigurer inom postkolonial analys, såsom ”den subalterna”, vilket syftar på de som befinner sig längst ut i periferin och längst ner i både den ekonomiska, koloniala, rasistiska (och ofta patriarkala) maktordningen. Ofta använder Jonsson olika konstverk i sina analyser, vilket tillsammans med en prosa som är elegant och smidig, trots en tendens att vilja briljera lite väl mycket stilistiskt i vissa sammanfattande meningar, gör att läsningen blir njutbar och att resonemangen sällan känns torra.
Bland de konstverk som analyseras finns den provokativa filmen Enjoy Poverty (2008) som med brutal ironi sätter strålkastarljus på hur västvärlden med ena handen idkar rovdrift på den afrikanska kontinentens resurser och med den andra utövar kontroll genom olika välgörenhetsprojekt.
Jonsson presenterar också den grönländska fotokonstnären Pia Arke, som åtminstone för mig är en ny och spännande bekantskap, och hennes verk som fungerar som kommentarer till kolonialmakternas rasbiologiska ”dokumentation” av urinvånare.
Här finns också läsningar av Toni Morrison och Marguerite Duras, den senare en obekväm gestalt vars författarskap ömsom bejakar och ömsom dekonstruerar den koloniala relationen.
Men trots spännande analyser av konstnärskap som Arkes, Morrisons och Duras kommer Jonsson knappast med något riktigt nytt när det gäller postkolonial teoribildning. Där historien tar slut fungerar snarare som en introduktion till postkolonial teori. Stefan Jonsson sammanfattar skickligt teorins fundament: att koloniseringen av stora delar av jordens yta inte bara i högsta grad påverkar maktrelationerna än i dag, utan också på många sätt är en fortfarande pågående process.
Förhoppningsvis kan Där historien tar slut tjäna som en inkörsport till dessa tänkare och tankar, samtidigt som den bjuder på välskriven och medryckande framställning i sin egen rätt.