Anna Remmets imponeras av Jona Elings Knutssons ton och knivskarpa bilder.
Hur skriva om erfarenheten av moderskap och graviditet? Hur skriva om kvinnor som förlorar barn utan att fastna i stelnade och mystifierande klichéer kring moderskap? De frågorna ställer jag mig när jag läser Jona Elings Knutssons debutroman Krokodilens vändkrets. Där skriver hon om Malin som varit tvungen att göra en sen abort på grund av en allvarlig sjukdom hos fostret. Fast själv säger hon, till skillnad från maken som aldrig ens ville ha barn, inte ”foster” utan ”Åsa”.
Jag kan inte låta bli att tycka att formuleringar om bröst som ”gråter” mjölk cementerar just den sorts modersmystik som jag värjer mig mot, men samtidigt: ska inte erfarenheter av graviditeter, missfall och aborter ha en självklar plats i litteraturen? Turligt nog är inte heller slentrianliknelser som den om brösten särskilt vanligt förekommande i Knutssons roman, även om den röda tråden är moderskap och könsroller. Här finns också betydligt mer prosaiska beskrivningar av att studera sekret i vita trosor (och undra varför det alltid ingår ett par vita trosor i dessa trepack) och att onanera med en medalj med Leninmotiv. Parallellt med historien om Malin och hennes sorg och ganska olyckliga äktenskap får vi nämligen följa den sovjetiska kvinnan fru Shatalova, vars nationalhjälte till man kommit hem med två krokodiler han fått av Fidel Castro och som ska komma att plåga fru Shatalova svårt och sätta även hennes äktenskap på prov. Om Malins moderskap var en dröm som krossades, skildras Shatalovas med karg krasshet och en hel del skav. Barnen tycks för henne delvis ha varit en av hennes många plikter som god sovjetisk medborgare, och nu ser hon dessutom hur tonårsdottern börjar vända sig inte bara mot henne utan också mot det samhälle hon tror på och har investerat så mycket i.
Jona Elings Knutsson behärskar en sarkastisk ton som annars lätt kan bli ansträngd även hos författare som verkat längre inom skönlitteratur än hon, och hon lyckas balansera humorn och mörkret. Skildringen av hur Malins överklassmake med mer eller mindre subtila medel trycker ner Malin, som själv har arbetarklassbakgrund och jobbar på café blir visserligen bitvis lite övertydligt, men ofta är bilden av köns- och klassförtryck knivskarp. ”Skriv inte på äktenskapsförordet” bönar Malins klassmedvetna mamma (som är den som väckt hennes intresse för Sovjet) som själv inte har råd att laga sina trasiga tänder. Självklart gör Malin det ändå. Porträtten av både henne och fru Shatalova är nyansrika och ömsinta. Att deras män är mer av karikatyrer stör inte nämnvärt. Upplösningen på slutet är lite väl harmonisk, men ändå underfundig.
Jona Elings Knutsson presenteras som både läkare, kolumnist och tyngdlyftare. Och skönlitterär författare är definitivt någonting hon bör fortsätta vara.