Som om krisen i Europa och framförallt för länderna i eurozonen inte redan var tillräckligt djup valde den tyska konstitutionsdomstolen förra tisdagen att gjuta ytterligare lite olja på elden. Med närmast historiskt dålig tajming meddelade domstolen att man kommit fram till att den Europeiska centralbankens (ECB) stödköp av statsobligationer, så kallade ”kvantitativa lättnader”, strider mot den tyska grundlagen. Orsaken är att centralbanken inte hävdas ta tillräcklig hänsyn till vad åtgärderna får för effekter på den övriga ekonomin i eurozonen. ECB fick en tremånaders-frist på sig att förklara för domstolen hur de resonerar. Om förklaringen inte inkommer eller inte skulle anses vara övertygande kommer domstolen att förbjuda den tyska centralbanken Bundesbank från att fortsätta delta i programmet. Eftersom Bundesbank är eurozonens viktigaste centralbank skulle det innebära att räntorna på Italiens, Spaniens och andra svagare länders statsobligationer direkt skjuter i höjden. Det skulle i sin tur i praktiken tvinga dem att lämna eurosamarbetet som därmed direkt skulle upplösas, vilket slutligen skulle utlösa en ekonomisk kris.
Domstolsbeskedet, som gäller de stödköp som inleddes av den tidigare ECB-ordföranden Mario Draghi 2015 och inte det så kallade Pandemic Emergency Purchase Programme på 750 miljarder euro som drogs igång i mars för att hantera coronakrisen, möttes av oförstående hos stora delar av det tyska kommentariatet. För ekonomen Heiner Flassbeck, som var rådgivare åt finansministern Oskar Lafontaine i socialdemokraten Gerhard Schröders första regering och driver nättidningen Makroskop, är beslutet överraskande.
– Det är väldigt märkligt. Konstitutionsdomstolen kritiserar ECB för att hålla för låg ränta och inte ta i beaktande hur detta drabbar tyska småsparare. Men ECB har tretusen anställda som jobbar med att hålla koll på sådant. Det är också en befängd kritik eftersom räntorna är låga i alla länder i världen just nu. Vi befinner oss i en deflationär situation globalt, även i Europa, säger han till Flamman.
Domstolens agerande har även uppfattats som ironiskt då kritiken riktas mot de delar av ECB:s politik som tillkommit på just tyskt insisterande. ECB är modellerad efter Bundesbank som är känd för sin politiska självständighet. Domen innebär dock att ECB:s självständighet undermineras. ECB har som huvudsaklig uppgift att garantera prisstabiliteten, det vill säga att hålla nere inflationen. Det är en konservativ hållning som även har präglat den tyska ekonomiska regeringspolitiken sedan andra världskriget. Det som gör ECB unik bland centralbanker i världen är dock att prisstabilitetsmålet inte motsvaras av något sysselsättningsmål, inflationsbekämpningen bedrivs alltså oavsett vad det får för konsekvenser för arbetslösheten.
– Tyskland är det land som har insisterat på att ECB ska vara självständig. Och nu har man plötsligt ändrat sig. Det är tyska principer som domstolen ifrågasätter. Det är helt absurt, säger Heiner Flassbeck.
Det hela har gjort att uppmärksamhet riktats mot medlemmarna i konstitutionsdomstolen och deras politiska hemvist. Resonemanget i domen som ställer tyska småsparares intressen mot sydeuropeiska arbetares känns igen från det allra mest konservativa lägret i den tyska debatten. Faktum är att i den grupp politiker och ekonomer som ligger bakom anmälan finns flera nuvarande och tidigare medlemmar av det högerpopulistiska AfD, som grundades 2013 av en grupp konservativa nyliberala ekonomer men snabbt började driva i främlingsfientlig riktning. Flera högt uppsatta AfD-politiker firade också beskedet förra tisdagen.
– Domstolen har haft en konservativ agenda sedan flera år tillbaka, det är känt. Resonemanget påminner om AfD:s argument. De har uppenbarligen en nationalistisk agenda. Jag trodde att dessa åsikter var i minoritet i Tyskland men så kanske det inte är längre, säger Heiner Flassbeck.
En bekräftelse på hur extrema åsikterna som ligger till grund för domen trots allt anses i Tyskland är det faktum att den förre finansministern Wolfgang Schäuble, som blev allmänt känd för sin hårdföra linje mot Grekland under eurokrisen, öppet har kritiserat den.
En annan aspekt som går utöver de rent ekonomiska dimensionerna är det juridiska prejudikatet. Innan de vände sig till konstitutionsdomstolen gjorde gruppen en anmälan vid Europadomstolen. Den accepterade dock inte de kärandes argument. Den tyska konstitutionsdomstolen ifrågasätter alltså nu Europadomstolens dom. Det är första gången någonsin som en nationell domstol har satt sig upp mot Europadomstolen, och om domen står sig kan det öppna dörren för domstolar i andra medlemsländer att utmana EU i olika frågor.
För den EU-kritiska vänstern kan detta ses som en möjlighet att rive upp några av de mest reaktionära delarna i fördragen. Risken är dock större att EU attackeras från länder med konservativa eller högerextrema regeringar. Det är till exempel ingen hemlighet att de högernationalistiska regeringarna i Ungern och Polen gärna skulle vilja inskränka den fria rörligheten och helt avskaffa den gemensamma asylpolitiken. Polens biträdande utrikesminister Pawel Jablonskis reaktion vittnar också om vilka möjligheter den tyska domen tycks skapa för vissa regeringar i Östeuropa:
”Det är ett epokgörande domslut med tanke på konsekvenserna som det kan få på de nationella myndigheternas och nationella domstolarnas möjlighet att kontrollera att EU-institutionerna agerar enligt de mandat som de getts inom fördragens ramar. Ur Polens perspektiv har respekten för denna princip varit ett växande problem under lång tid, så det är väldigt bra att vi nu kan påbörja denna debatt”, sade han till Financial Times i förra veckan.
Det är dock fortfarande oklart vilka konsekvenserna kommer att bli. ECB har fortfarande inte svarat formellt på konstitutionsdomstolens krav och rykten gör gällande att de inte heller kommer att göra det. Eftersom saken gäller Bundesbanks deltagande i stödköpen, snarare än stödköpen i sig, är det snarare den senare som har hamnat i skottlinjen. Det gör inte heller saken mindre ironisk att Bundesbanks ordförande Jens Weidmann, som under lång tid har varit en av de mest högljudda kritikerna av ECB:s politik, nu sannolikt kommer att behöva försvara densamma inför sina konservativa tyska meningsfränder.
Enligt Heiner Flassbeck är det dock i slutändan den tyska regeringen som måste gripa in för att undvika att det hela utvecklas till en ekonomisk och politisk katastrof.
– ECB kan inte göra något, de kan bara ignorera detta. Om jag hade varit ECB hade jag inte svarat alls. Däremot måste den tyska regeringen gripa in och säga att domslutet inte är relevant. Det kan de lätt göra och då kommer konsekvenserna att bli relativt små. Skadan i Italien och Frankrike och övriga länder är ändå redan gjord. Om regeringen inte gör det kommer Bundesbank att tvingas avbryta deltagandet i stödköpen. Det skulle innebära att Tyskland lämnar euron och återinför D-marken, vilket är lätt gjort. Och då får de kvarvarande länderna klara sig bäst de kan.
Alternativet till stödköpen är en så kallad ”transferunion” där de nordeuropeiska staterna direkt bidrar med stöd till de sydeuropeiska staterna, men den idén är om möjligt ett ännu rödare skynke för den tyska högern.
Hittills har dock ingen reaktion kommit från Angela Merkels regering. Enligt Heiner Flassbeck kan det bero på att regeringen och ECB avvaktar för att se vem som svarar först.
– Regeringen väntar nog nu bara för att se om ECB kommer att krypa till korset och skicka in några papper som domstolen vill ha. Det är ju en så löjligt enkel sak att göra. Men om ECB inte gör det måste de ta bladet från munnen för att undvika en katastrof, säger han.
För vänstern i EU bekräftar hela affären bara behovet av att förändra EU:s fördrag. Vänsters partigrupp i Europaparlamentet GUE-NGL lade i onsdags fram ett program med förslag på hur coronakrisen bör hanteras på EU-nivå. Däri ingår gemensam skuldsättning genom så kallade coronaobligationer, samt långtgående reformer av ECB och dess mandat.
– Det tyska domslutet visar att behovet att skriva om EU-fördragen och överge det destruktiva rådande ramverket är större än någonsin. ”Frugala” medlemsstater måste acceptera att kostnaderna görs gemensamma. ECB har en viktig roll att spela genom att skriva av skulder och agera långivare av sista instans. På lång sikt vill vi att banken finansierar staterna direkt, säger Manon Aubry som är EU-parlamentsledamot för franska La France insoumise och språkrör för GUE-NGL.
Vem av ECB-ledningen i Frankfurt och regeringen i Berlin som agerar först och vad som görs för att undvika katastrofen återstår att se. Klart står i alla fall att eurons och i förlängningen EU-samarbetets fortsatta existens aldrig har befunnit sig under större hot än nu. Klart står också att konflikten mellan den tyska högern och övriga Europa bara kommer att växa sig starkare om katastrofen undviks.
