I tvåpartistaten Storbritannien startades 2015 rörelsen Momentum. Deras uttalade mål var till en början att förflytta Labourpartiet vänster ut. Det lyckades de med. I och med valet av Jeremy Corbyn som partiledare kunde vänstern känna medvinden i håret för första gången på årtionden.
Sådant smittar av sig.

När Labour förlorade valet 2017 var det med en hårsmån och internt kunde det ändå betraktas som ett framgångsrikt valresultat. När man förlorade valet 2019 mot Boris Johnsons väloljade valmaskin gick däremot luften ur rörelsen. Anledningarna till att Corbyn fick däng var många.

Utgångspunkten för Corbyns Labour var att partiet under årtionden fjärmat sig från sina kärnväljare. Att vinna tillbaka dem tar tid. Dessutom hade Labour en något oklar position i brexit-frågan, vilket förvirrade väljarna som kanske framför allt ville ha ett avslut. Åt det ena eller andra hållet. Att ta över ett socialdemokratiskt parti och göra om det till ett vänsterparti görs inte heller utan motstånd. I det som Flammans utrikesredaktör Jonas Elvander kallade ”Dolkstötsrapporten” (nr. 17/2020) kommer det fram graverande uppgifter om partihögern i New Labour-­falangen. Till exempel diskuterades det bland partifunktionärer hur man medvetet skulle försöka förlora i vissa lokalval eftersom det skulle leda till ett nytt partiledarval.

Den svenska motsvarigheten till Momentum, den socialdemokratiska partiföreningen Reformisterna, startade för ett år och fyra månader sedan. Något särskilt politiskt avtryck har de dock inte gjort på varken det Socialdemokratiska partiet eller på den röd-­gröna regeringen, vilket ju måste vara att betrakta som syftet med föreningen. I början blev partiföreningen så kramad av S-etablissemanget att det var lätt att tro att alltsammans var en PR-kupp. För S-ledningen kan det vara behändigt att framhålla en vänsterfalang inom partiet för att på så vis locka väljare som står och väger mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Men något inflytande får sällan en sådan falang.

Tror Daniel Suhonen att den socialdemokratiska partieliten kommer låta sig tas som gisslan under kongressen 2021?

Om Sverige hade haft det brittiska valsystemet hade Reformisternas strategi varit logisk, ja rentav den enda framkomliga. Men i det svenska systemet finns helt andra möjligheter att påverka S och vrida politiken vänsterut, nämligen genom att agera via Vänsterpartiet.

Men medlemmarna har strömmat till Reformisterna, det finns uppenbarligen ett sug efter en radikal social­demokrati. Men vad är det vad man får om man går med i Reformisterna?

Såhär på bekvämt avstånd från åskådarläktaren kan man fråga sig vad konsekvenserna blir när en partiförening som Reformisterna lyckas locka tusentals nya medlemmar till Socialdemokraterna utan att politiken förändras alls. För en utomstående verkar det ju snarare som att varje ny medlem legitimerar den nuvarande destruktiva partilinjen och S skadliga samarbete med högern.

På Reformisternas hemsida (25/2) skriver Daniel Suhonen, studieledare i föreningen, att människor ofta påstår att Reformisterna inte kommer att lyckas. ”Men för varje medlem vi får stärks jag i min övertygelse att vi kommer lyckas i maj 2021. […] Vi är en väldig kraft som skall fortsätta växa. Mitt mål är att vi i maj ska ha 5000 medlemmar, vara 8000 till årskiftet och 10 000 till S-kongressen i maj. Då blir våra argument ostoppbara.”

Tror Daniel Suhonen att den socialdemokratiska partieliten kommer låta sig tas som gisslan under kongressen 2021? För i så fall är det ett enormt högt spel, med människors politiska hopp som insats, som han och Reformisterna spelar.

Vad gör reformisterna om de misslyckas med att vrida S vänsterut 2021? Då ställs ju frågan på sin spets – kommer de att stanna kvar och kampanja för ett S som håller kursen åt höger fram till valet 2022? Blir de demoraliserade och ger upp? Eller är de redo att bilda ett eget parti? Eller kommer de till slut släppa beröringsskräcken och massansluta sig till Vänsterpartiet?