Har du sett George Bernard Shaws pjäs Misalliance? I sådana fall minns du säkert scenen när Johnny Tarleton –”en vanlig ung affärsman i trettioårsåldern” – reser sig ur sin gungstol och avbryter en diskussion om demokratins vara eller icke vara med frågan ”Anybody on for a game of tennis?” Att det är just Johnny som säger detta – och att han säger det i en herrgård belägen på den engelska landsbygden – är förstås ingen slump. Tennis är ju, då som nu, ett världsfrånvänt tidsfördriv som enbart praktiseras av över- och medelklassen. Eller?
Med sin nya bok A people’s history of tennis vill den brittiska journalisten och arbetarklassonen David Berry visa att tennisen är en ”överraskande radikal sport”. Har vi som automatiskt börjar prata om ”snobbsport” och nynna på Hoola Bandoola Bands dänga ”Stoppa matchen!” så fort tennis nämns alltså haft felaktiga förutfattade meningar hela tiden?
Både ja och nej. Vad A people’s history of tennis gör är att bredda tennishistorien. Och den gör det genom att lyfta fram aningen bortglömda fenomen – som den av Labour organiserade tennisturneringen National Workers’ Tennis Championship – och eldsjälar som walesaren Cas Fish, vars motto skulle kunna ha lytt ”The wrong people are playing tennis”. Berry talar väl för sin sak. Hans upplägg-och-smashar-fyllda språk påminner faktiskt lite om en tennismatch och det märks att han verkligen brinner för sporten.
Men faktumen att tennisen har sina rötter i den vita viktorianska överklassen och att tennisspelare och -fans ofta varit allt annat än progressiva, inkluderande och solidariska kvarstår även efter det att man läst ut A people’s history of tennis. Alla de revolutionära tennisspelarna och socialistiska tennisklubbarna som Berry nämner känns tyvärr i slutändan som undantagen som bekräftar dessa regler. Den amerikanska före detta världsettan Billie Jean King må även vara en feministisk aktivist men hon upphäver knappast det brittiska tennisförbundets konservatism, rasismen och sexismen som Serena och Venus Williams utsätts för eller Björn Borgs skatteflykt. För att lyckas professionellt i och/eller få ut maximalt nöje av tennis krävs det dessutom att man har tillgång till tid, pengar och minutiöst underhållna tennisbanor.
Trots ovanstående invändningar rekommenderar jag A people’s history of tennis. Visst – Berry lyckas inte fullt ut med sitt uppsåt och ibland ser han på sitt ämne med en idealiserande blick (nämnda Billie Jean King satt till exempel i det barnarbetsanklagade tobaksbolaget Philip Morris styrelse i fem år, något som inte tas upp i boken). Hans kunnande och entusiasm smittar dock av sig och innan man vet ordet av har man läst drygt tvåhundra sidor om okonventionell tennis.
