Flammans konstskribent Paulina Sokolow tittar närmare på tre utställningar i Stockholm: En uppblåst kioskvältare, en djupdykning i högerns stora omvälvningsprojekt av Sveriges politiska doktrin och till sist lekfullt skira skulpturer som för tankarna till sjöbodskonst.
Ingen konstnär sedan Carl Larsson kan sägas ha haft ett sådant inflytande på svenska hem som Ulrica Hydman Vallien. Hon utbildade sig till keramiker på Konstfack men det var inom glas hon inte bara skulle gjuta liv i en döende glasindustri i Småland. Med sina mandelögda morska gudinnor, ormar och biffiga tulpaner, skulle hon förändra många svenskars vardagsrum. En retrospektiv utställning med Hydman Vallien har just öppnat på Liljevalchs konsthall och mer väntat kunde det inte vara. Dels för att den ganska nyligen bortgångna konstnären tillhör de allra mest folkkära, dels för att Liljevalchs under Mårten Castenfors rekordlånga chefskap specialiserat sig på att fylla de enorma salarna med etablerade konstnärers lager. Det hade också kunnat bli en intressant utställning om Hydman Vallien som konsthantverkare, hennes betydelse för glasbruket Kosta Boda och den enorma massproduktionen som blev en kulturell klassmarkör. En hel generation mellanchefer har skålar och vaser dammande i sina vitriner givna av kollegorna som femtioårspresenter under åttio- och nittiotalen, medan de övriga fått nöja sig med servetterna och metervaran. De konstnärliga finrummen förblev dock slutna för Ulrica Hydman Vallien. Utställningen känns tyvärr som en slapp dammsugning av allt man kunnat hitta, inklusive anteckningar, målarbord, ofärdiga skisser och dussinglas. Allt exponerat på ett upprepande butiksmanér. Katalogtextens förord har den märkligt förminskande rubriken: ”En utställning med Ulrica Hydman Vallien – kan det vara något?”. Kort sagt, en konsthistoriskt mer ambitiös utställning hade varit på sin plats.
Gå i stället till galleri Index på Kungsbro strand! Den tio meter långa, manshöga ljustavla som möter besökaren påminner om kriminalpolisens kartläggning av brottsliga nätverk. Men ansiktena är inte Al Capones eller Svartenbrandts, utan Kjell Olof Feldts, Curt Nicolin, Gunnar Hökmark och många fler ur slutet av förra millenniets politiska parnass. Snapshotporträtt och pressbilder med tillhörande kort beskrivning av karriär och gärning och däremellan mindmap-streck mellan organisationer, stiftelser och sammanslutningar som Svenska Arbetsgivareföreningen, KREAB, Timbro, Den nya välfärden, Pysslingen med flera. Bakom verket står konstnären Nathalie Gabrielsson, som gick ut Konstfacks konstlinje 2018. I fokus för kartläggningen, The campaign, står det politiska spelet om makten och verklighetsbeskrivningen så som dramat utspelade sig åren mellan oljekrisen i början av sjuttiotalet och nittiotalskrisen. Ett sätt för högern att bryta linjen av välfärd och socialdemokrati blev att kraftsamla under arbetshypotesen att Sverige tippade på stupet till ekonomisk kris orsakad av en överdimensionerad offentlig sektor med akutstor utlandsskuld som följd. I dag känner vi bättre igen den sanningstrixande strategin i politiken. Vill du snabbt utöka ditt maktutrymme? Fabricera en kris. Natalie Gabrielssons debututställning är ett snyggt och rafflande exempel på hur en konstnärlig praktik kan öppna upp tidsfickor i ljuset och bli till mångdimensionella tankepalats.
Bella Rune är en av de mest intressanta svenska konstnärerna i dag. I den undangömda pärlan Carl Eldhs ateljé vid Bellevueparken i Norrtull, visas hennes nya verk, intrikata skulpturer i geometriska trådstrukturer och pastelliga skira garnpelare i den vårljuva trädgården intill konstnärshemmet. Objekten liknar folkligt konsthantverk man kan se vid gamla sjöbodar och de är också gjorda av trådar framställda av PET-flaskor, ett material som numera dominerar våra hav. Bella Runes konstnärskap har ett starkt släktskap med Bauhaus-skolan i Weimerrepubliken (1919–1933). Hon delar helt klart deras intresse för att med ickehierarkisk lust dyka ner i konsthantverkets skönhet och mystik. Hennes fjäderlätta konstruktioner smyger in mellan Carl Eldhs maskulina klassicism som en påminnelse om att olika system allt som oftast vistas parallellt i samma rum.