Delfiner i Venedigs kanaler, fyrdubblat antal björnar i nationalparker, hjortar som vilade på motorvägar och luftföroreningar som försvann över städer så att berg återigen blev synliga i horisonten. Coronapandemins begränsning av resursanvändning och resande tycktes återställa naturen till ett slags ursprung.

I slutet på mars, strax efter att Storbritannien stängt ned samhället för att begränsa spridningen av corona, började klistermärken med klimataktivistorganisationen Extinction Rebellion som avsändare dyka upp på gator, i busskurer och på lyktstolpar. Klistermärkena proklamerade ”Corona is the cure, humans are the disease”. Budskapet spreds också via Twitter, där det retweetades och gillades hundratusentals gånger. Samtidigt var kritiken mot organisationen massiv, vid tillfället hade över 16 000 människor redan dött i viruset, och XR kallades fascister.

Kort därpå gick organisationen ut och dementerade att de var avsändare av klistermärkena, och tog avstånd från innebörden.

Inte heller fanns det några delfiner i Venedigs kanaler, eller hjortar som vilade på motorvägar. Så sent som i förra veckan publicerades en undersökning av nyhetssajten Axios som visade att falska nyheter under coronapandemin spridits rekordsnabbt. Vanligtvis tar det runt ett halvår för att rykten och myter ska röra sig från obskyra nätforum till de breda sociala medierna. Under pandemin har det tagit mellan tre och fjorton dygn.

Vem än avsändaren av de falska nyheterna och klistermärkena var, så hade de nått ut med sitt budskap.

Och det var, enligt australienska vetenskapsskribenten Ketan Joshi, en fråga om vad han kallar för ”lat ekofascism”. Via nätforum, memes och sociala medier spreds idén om att coronaviruset helade jorden från mänskligheten. Enligt Ketan Joshi är detta en något förklädd rasistisk föreställning om att människor – vissa människor – behöver rensas ut från jorden för att naturen ska kunna återgå till, ja, det så kallat naturliga. Det är en ännu marginaliserad strömning inom dagens högerextrema fält – i jämförelse med den betydligt större majoriteten av klimatförnekare – men dess konturer tycks bli allt tydligare.

– Den främsta trenden inom extremhögern är klimatförnekande och stöd för förbränning av fossila bränslen. Men det finns också en mindre strömning där klimatkrisen erkänns nominellt, och nationen och stängda gränser framställs som lösningen på problemet. I Sverige är den frånvarande, men i till exempel Frankrike är den helt dominerande, säger Andreas Malm.

Han är aktivist och humanekolog. Strax innan coronapandemin bröt ut lämnade han tillsammans med skrivarkollektivet The Zetkin collective in ett bokmanus som handlar om högerextrema i relation till klimatkrisen.

Efter terrorattentatet i Christchurch i mars 2019 kom det fram att gärningsmannen definierade sig själv som ekofascist, och skulle ”rensa ut” muslimer. Det högerextrema hotet mot bland annat muslimer är stort. Foto: Vincent Yu/AP/TT.

Ekofascismen, som av sina egna anhängare ofta kallas ”deep ecology”, handlar om att klimatkrisen formuleras efter en problemformulering om att jorden är överbefolkad, och att vissa populationer och kroppar – inte sällan från Asien eller Afrika – utgör roten till problemet. Ofta utifrån en malthusiansk teori om att befolkningen ökar mycket snabbare än produktionen av resurser, vilket skapar ofrånkomlig svält.

Jag är lite skeptisk till att det är den ekologiska krisen i sig de agerar utifrån. Jag tror snarare att alla extremhögerdåd växer i kraft som ett uttryck för den allmänna fascistoidiseringen. De ekologiska elementen i manifesten var rena ad hoc tillägg, de har bara hakat på ett miljöengagemang på sitt grundläggande rasistiska hat.

På så vis kan ekofascismen bland annat förespråka att inte skicka bistånd till fattiga länder, för att de svältkatastrofer de drabbas av alltså gör gott för planeten, återställer ordningen och ser till att delfinerna återvänder till Venedigs kanaler.

Ekofascismen är internationellt sett en slags paraplyideologi, och rörelsen är splittrad mellan olika falanger, men kännetecknas, enligt brittiska journalisten Sarah Manavis, ofta av veganism, vit nationalism, rasism, antisemitism och ett passionerat intresse för nordisk mytologi. Kort sagt samlas de kring en etnonationalistisk idé om att människans essens är förbunden med platsen man ”kommer ifrån”.

– Man accepterar ingenting från vetenskapligt håll om vad som driver på klimatförändringarna, utan att det till exempel är Mellanöstern som skapar utsläpp. Det fungerar som ett skydd för att objektivt leda bort problemen från källorna till problemen, och istället leda dem till invandrare, säger Andreas Malm.

Ekofascismen har också på senare tid utmärkt sig som allt mer livsfarlig. Den 15 mars förra året gick en man in i Masjid al Noor-moskén i staden Christchurch på Nya Zeeland under fredagsbönen, och sedan vidare till Linwood Islamic Centre, med ett automatvapen. Totalt mördades 51 personer i terrorattentatet, och ytterligare minst 50 personer skadades. Attentatsmannen live­streamade händelseförloppet, och hade sedan tidigare publicerat ett högerextremt manifest. Där definierade han sig själv som just ekofascist. Viljan att rensa ut muslimer, menade han, var för planetens skull.

Andreas Malm är klimataktivist och humanekolog. Han är del av gruppen The Zetkin collective som skrivit om extremhögerns relation till klimatkrisen. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Ett knappt halvår senare inträffade ytterligare ett rasistiskt motiverat terror­attentat. I augusti 2019 skjöt en 21-årig man ihjäl 22 människor och skadade ytterligare 24 i El Paso. Även han publicerar ett manifest kallat An inconvenient truth, en blinkning till Al Gores dokumentär om klimatförändringarna från 2006. Vidare menade attentatsmannen att man ”genom att göra sig av med tillräckligt många människor kan uppnå ett mer klimatvänligt sätt att leva”. Hans terrordåd i El Paso var ett sätt att stoppa den ”spansktalande invasionen av Texas”.

– Jag är lite skeptisk till att det är den ekologiska krisen i sig de agerar utifrån. Jag tror snarare att alla extremhögerdåd växer i kraft som ett uttryck för den allmänna fascistoidiseringen. De ekologiska elementen i manifesten var rena ad hoc tillägg, de har bara hakat på ett miljöengagemang på sitt grundläggande rasistiska hat, säger Andreas Malm.

Att ekologin har smugit sig in i de högerextremas idévärld kan alltså enligt honom snarare vara ett tecken i tiden, ett sätt för högerextrema att orientera sig och sina dåd i den samhälleliga kontext de verkar i. Samtidigt, poängterar han, finns det inget säkert sätt att skilja ett genuint miljöengagemang från ett falskt.

Och oavsett kan den typen av dåd också vändas på. Högerifrån kallas miljöaktivister inte sällan för fascister, och dådet i El Paso öppnade för att till exempel Trumpadministrationen kunde påtala att det handlade om en ”galen hippie med mer gemensamt med PETA än med Donald Trump”, som Vita husets rådgivare Kellyanne Conway sade strax efter attentatet, då kritiker pekat på sambandet mellan Trumps rasism och massmordet på latinamerikaner.

Kopplingen mellan Hitlers tredje rike och ekofascismen är många, och går åt båda håll. Från en tidig tysk nationalistisk miljörörelse fick Hitlerjugend både svastikan och pojkscoutsestetiken. Foto: Bundesarchiv.

Men ekofascismens rötter har en betydligt mörkare historia än i djuraktivismen. Den går via bland annat finska ekologen Pentti Linkola, nämnd i skytten i Christchurchs manifest, som varit en central figur för skapandet av ideologins moderna ramverk. Han förespråkar ett totalitärt elitstyrt samhälle, med en slags medeltidsstandard och strikt begränsad konsumtion. Därtill en kraftig befolkningsminskning, massmord och steriliseringar av dem som inte tillhör den ariska rasen.

Linkola avled för en dryg månad sedan, men hans föregångare är många. Längre tillbaka pekas amerikanen Madison Grant, god vän till president Theodore Roosevelt, ut som en av grundarna till rörelsen. Grant startade organisationer för att skydda skogar och den amerikanska buffeln, och talade samtidigt för en renlärig rasbiologi i sin bok The passing of the great race från 1916, om hur den nordiska rasen var hotad.

Det finns också en mindre strömning där klimatkrisen erkänns nominellt, och nationen och stängda gränser framställs som lösningen på problemet.

Enligt forskaren och aktivisten Peter Staudenmaier är också ekofascismen så förbunden med så väl antroposofin som nationalsocialismen att de är svåra att skilja åt. De senare två har båda sina rötter i blandningen av nationalism, högerpopulism och ett tidigt romantiskt miljöskyddsintresse där det även finns utrymme för en slags esoterisk andlighet, som växte fram under nationalromantiken i slutet av 1800-talet.

Samtida med Grant var nämligen också antroposofins grundare Rudolf Steiner, som föreläste om olika folksjälar och hur den nordiska andens mysterier var en särskilt utvecklad form av etnisk andlighet. Staudenmaier menar att denna tidiga antroposofi utövade ett markant inflytande i den framväxande gröna fascismen i Tyskland.

För särskilt central i förståelsen av eko­fascismen är just nationalsocialismen i Tyskland. Enligt den brittiska journalisten Sarah Manavis är en gemensam nämnare också de återkommande referenserna och associationerna till den nazistiska språkvärlden och Tredje rikets retorik. Pentti Linkola, och flera efter honom, har snarare än förnekat Förintelsen tvärtom menat att det var en ”effektiv utrensning” och något värt att beundra som metod för att åstadkomma en grönare planet.

Nationalsocialismen i sin tur fick mycket från den tidens miljörörelser. Under det tidiga 1900-talet ägnade sig den tyska ungdomsrörelsen Wandervögel åt just naturromantik, nationalism och kritik mot industrialisering. Delar av rörelsen skulle komma att uppgå i Hitlerjugend på 30-talet, och därifrån kom också så väl svastikan som pojkscouts­estetiken.

Det var under nationalromantiken kring förra sekelskiftet som den tidiga ekofascismen och nationalsocialismen växte fram. Än i dag är passionen för nordisk mytologi en del av den ekofascistiska rörelsen. Foto: Mårten Eskil Winge/Nationalmuseum.

Ett ofta återkommande begrepp inom ekofascismen i dag är ”Blut und Boden”, blod och jord, som även var del av Nazitysklands retorik och myntades av nazisten Walther Darré, men där man vävt in begreppet i en ekologisk kontext. Frasen kan, enligt Sarah Manavis, på så vis syfta till en vilja att nationen ska bestå av människor som ”hör till” (blod) och inom dess gränser bevara landskapet med ekologiska principer (jord).

Men Manavis menar också att vi i och med attentatsmannen i Christchurch fick syn på en ny typ av ekofascism, eller åtminstone blev rörelsen en mer synlig del av en tidigare marginaliserad och splittrad företeelse i extremhögern.

Och de högerextrema är i ständig rörelse, och snarare än bilden av den utstötta, unga nazisten som sitter på sin kammare och skriver manifest i sin ensamhet – så är de högerextrema attentatsmännen trots allt sammanlänkade. Nätverk som 8chan och 4chan sprider ut åsikterna i bredare kanaler, där ekofascistiska teorier florerar liksom memes som ”save trees, not refugees” och ofta refererar de till varandra i sina manifest. Enligt såväl Säpo som en intern EU-rapport är hotet om högerextrema terrordåd högt, med bakgrund av bland annat El Paso och Christchurch.

Men än så länge är det fortsatt klimatförnekarna som utgör en övervägande majoritet av extremhögern. AfD i Tyskland försvarar kolgruvor och hetsar mot muslimer, Vox i Spanien förnekar klimatet och vill se murar mot Afrika. För att inte tala om Bolsonaro och Trump. Krafterna högerut är starka, och går hand i hand med den fossila industrin. Anledningen, tror Andreas Malm, är högerns relation till nationens resurser.

– Extremhögern uppfattar kol och olja som en nationell resurs som nationen har rätt till. De har av någon anledning mycket enklare att känna så för saker som är fast i marken, än för till exempel vind och solenergi. Olja och kol uppfattas som något arv, som ger nationen en kropp, säger han.

Men klimatförnekelsen handlar också om hur marknadsliberala tankesmedjor i USA, påhejade av fossilbranschen, under 90-talet gjorde vad de kunde för att så tvivel om klimatforskningen. Innan dess hade det funnits en relativt stabil samsyn i hela det politiska spektrat om att klimathotet var på allvar, även om några konkreta åtgärder inte direkt kan sägas sattes in. Men när frågan lyftes till FN-nivå och klimatförhandlingar inleddes svängde opinionen med desinformationskampanjer från konservativa rörelser och fossilindustrin.

– Om man förstår extremhögern som försvarare av privilegier så är ju detta en del av den kampen, säger Andreas Malm.

Men trots de mycket starka krafterna bakom klimatförnekelsen så finns det tecken på att pendeln alltså börjat svänga. Nationell Samling i Frankrike är ett exempel, där partiet gått från total klimatförnekelse till en ekofascistiskt orienterad bana, där stängda gränser förespråkas som lösningen på klimatkrisen.

I slutändan kanske hela Sverige står i brand och då måste de bli gröna nationalister.

Även inom Alt-rightrörelsen, som är en fossilvänlig gren av extremhögern, har dess amerikanska grundare Richard Spencer i sitt manifest ”Unite the right” från 2017 påtalat klimatfrågan. Där har han signalerat försök om att överbrygga sprickan mellan ekofascisterna och klimatförnekarna. Men extremhögern är, enligt Andras Malm, en splittrad rörelse och i och med coronapandemin är det svårt att peka på hur det kommer att gå för de olika falangerna.

– Det är komplext och motstridigt. Och nu under corona har det både framkallat rasistiska utbrott mot svarta och kineser, samtidigt som man ser en tendens av att exremhögern blir åsidosatt och tappar fotfäste. Än så länge finns det inga tecken på att det är de som går vinnande ur krisen, säger han.

Men däremot är det desto tydligare vilka som är förlorarna. I både Storbritannien och USA dör svarta och asiatiska läkare och sjuksköterskor i högre grad i jämförelse med sina vita kollegor. Och generellt dör afro- och latinamerikaner i betydligt större omfattning än vita i USA. Det är givetvis en fråga om klass – trångboddhet, riskfyllda arbeten och eftersatt eller otillräcklig sjukvård pekas ut som de främsta bakomliggande orsakerna till de höga dödstalen bland den icke-vita befolkningen. Detta faktum, korsat med en särskikt tacksam grogrund för falska nyheter, snabbspridda rasistiska memes – som visserligen kan delas både naivt och ironiskt, men där effekten blir densamma – och högerextrema män med vapen, har potential att innebära en farlig ekofascistisk rörelse där vissa människor anses kunna offras när klimatkrisen, och dess flyktingar, blir allt mer påtaglig i västvärlden.

– Vissa förutspår att extremhögern slår in på det här spåret mer när det blir allt svårare att förneka klimatkrisen. Men det ser olika ut i olika länder. Sverigedemokraterna är helt fastbundna till klimatförnekandet. I slutändan kanske hela Sverige står i brand och då måste de bli gröna nationalister, säger Andreas Malm.